I novembernumret för 1962 av den ryska tidskriften Novyj mir publicerades en berättelse om en dag i en sovjetisk lägerfånges liv. Den handlade om lägerlivets rutiner och tillvandhet: usel mat, förnedrande kontroller, straffarbete utomhus med dåliga kläder i nästan 30 graders kyla. Samtidigt fanns en optimistisk ton i berättelsen, huvudpersonen överlevde trots allt ännu en dag. Det var en dag av det tioåriga straffet på 3 653 dagar, som skildrades. De tre extradagarna berodde på skottår under de tio åren.
Berättelsen väckte sensation, men att den kunde ges ut berodde inte på en lapsus från redaktörens eller censorns sida. Tvärtom var utgivningen sanktionerad från högsta ort. Novellen hade på förhand lästs av samtliga medlemmar i politbyrån som gett sitt medgivande.
Novellen hade skrivits av en debutant, en före detta lägerfånge som hade rehabiliterats efter Chrusjtjovs 20:e kongress år 1956, då Stalin och personkulten av honom fördömdes. Han hade skickat in sin berättelse utan att egentligen ha något hopp om publicering, och nu blev debutverket storpolitik: det skulle understödja Chrusjtjovs vidare avstaliniseringspolitik efter den 22:a partikongressen 1961, som bland annat beslutat om att avlägsna Stalin från mausoleet på Röda torget. Författarens namn var Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn och hans berättelse hade titeln ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.
Solzjenitsyn föddes 1918 i Kislovodsk i norra Kaukasus. Han utbildade sig till lärare i fysik och matematik. 1941 blev han inkallad och var med i kriget mot tyskarna som officer. 1945 arresterades han efter att ha skrivit några kritiska anmärkningar om Stalin i ett brev som han skickade från fronten och som lästes av den militära censuren. Han dömdes till ett åttaårigt straff som han avtjänade i olika läger, men också i ett specialfängelse för vetenskapsmän, där fångarna fick möjlighet att fortsätta sin forskning. Han blev utsläppt 1953, Stalins dödsår, och förvisades ”för evigt” till en liten ort i norra Kaukasus. Senare samma år insjuknade han i cancer och togs in på ett sjukhus i Tasjkent. 1957 blev han politiskt rehabiliterad och kunde fortsätta sitt arbete som lärare.
Under en kort tid i slutet av ”tövädret” blev han och hans verk en bricka i Chrusjtjovs politiska spel, men sedan denne avsatts och Brezjnev kommit till makten och all kritik av Stalin tystnat (utan att denne därför rehabiliterades) hamnade Solzjenitsyn igen i onåd. Han blev en icke-person, hans bok försvann inte bara från bokhandelsdiskarna utan också från biblioteken, ja till och med från de nationella bokförteckningarna. Det var som om han och hans bok aldrig hade existerat. Minnet av honom skulle utplånas.
Solzjenitsyns två stora romaner, som speglar två viktiga händelser i hans liv, lägervistelsen och sjukdomen, var då färdiga, men kunde inte längre ges ut i hans hemland utan publicerades i väst. Den första av dem, ”Första kretsen”, handlar om just ett specialfängelse för forskare. Här är Sovjetunionens mest brillianta hjärnor fångna, men de har möjlighet att bedriva forskning. För att de skall kunna ägna sig åt intellektuellt arbete har de ganska drägliga villkor. På kvällarna ordnar fångarna de bästa vetenskapliga seminarierna i landet i fysik och lingvistik. Boken innehåller mycket satir och burlesk humor men är samtidigt djupt allvarlig. Den berättar om ett land lamslaget av en galen och maktfullkomlig diktators nycker. Hela statsapparaten arbetade på natten eftersom Stalin själv har vänt på sitt dygn. Liksom i andra verk av den ryske författaren skildras här kvinnornas öden när deras män och söner finns i läger kanske under decennier - alla normala familjeliv som aldrig blev av.
Här finns också en satirisk skildring av Stalin som en självgod gammal gubbe som ligger och filosoferar om sin egen storhet. Frågan om frihet ställs också här och allra bäst av en fånge som tvingas inställa sig hos säkerhetsministern Abakumov. Fången är helt uppriktig mot ministern, han säger vad han vill, han är fri, han sitter redan i fängelse och har inga släktingar i livet som kan fungera som gisslan.
Den andra stora romanen, ”Cancerkliniken”, handlar om några patienter som drabbats av den svåra sjukdomen. Det är tiden strax efter Stalins död, alltså tövädret. På sjukhuset och i dödens närhet möts de tidigare bödlarna och de tidigare offren och frågor om moral och livets mening ställs på sin spets. Romanen innehåller också mycket fina porträtt av de kvinnliga läkarna på kliniken. Romanen avslutas med att huvudpersonen tillfrisknar. Han har lämnat lägret och sjukhuset bakom sig, han är dubbelt fri. Han vandrar omkring i staden och upplever allt intensivt, som vore han född på nytt. Han besöker också stadens djurpark. Ett ögonblick får han ingivelsen att befria djuren, men gör den dystra reflektionen att de inte bara har förlorat friheten utan också frihetens idé.
Skildringen av de ryska fånglägren är alltså ett viktigt tema hos Solzjenitsyn. För honom är det en moralisk fråga att berätta om lägren, det som hänt får inte upprepas och inte glömmas. I ett senare verk, ”Gulagarkipelagen”, beskriver han de sovjetiska fånglägren dokumentärt. Boken baserar sig på vittnesmål, som han fått sig tillskickade som en reaktion på sin bok ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Hans hjältar i romanerna fascineras av myndigheternas stämpel ”förvaras för evigt” på dokumenten, liksom uttrycket ”evig förvisning” och en av gestalterna i ”Cancerkliniken” reflekterar: ”Evig förvisning, evig som stjärnorna, som stjärnbilderna.” Det var dock en evighet som varade blott 70 år till Sovjetunionens undergång. I sina verk vill Solzjenitsyn i stället föreviga sovjettidens offer, men han vill också söka efter det äkta ryska som författaren anser vara evigt.
Att samla in och ge ryssarna tillbaka deras historia blev med åren en allt viktigare uppgift för Solzjenitsyn. Det var en av uppgifterna i hans aldrig fullbordade stora prosaverk som skulle ha blivit sex volymer, ”Det röda hjulet”, och som utspelar sig åren strax före revolutionen 1917. Han vill visa vad som gick illa med Ryssland och vilka felaktiga handlingar som ledde fram till revolutionen. Solzjenitsyn hade ägnat sig åt mycket omfattande arkivstudier och romansviten innehåller långa utdrag ur autentiska dokument. Särskilt talande är protokollen från den ryska regeringens sammanträden. Där framgår med all önskvärd tydlighet att det ryska riket inte kunde bestå längre med en sådan inkompetent tsar och sådana omöjliga ministrar. Samtidigt är verket i dess skildring av Ryssland under första världskriget en roman i den bästa traditionen från det ryska 1800-talet. I en del stycken står den inte Tolstojs roman ”Krig och fred” efter.
Sedan romanerna kommit ut i väst blev Solzjenitsyn den viktigaste gestalten bland den lilla grupp av dissidenter som fanns i det dåvarande Sovjetunionen. Han uttalade sig i hårda ordalag mot det politiska förtrycket i landet, ja han blev sinnebilden för begreppet dissident. Det var en enskild person i Sovjetunionen, som utan någon organisation, bakom sig vågade protestera mot diktaturen med sitt eget och familjens välbefinnande som insats och hela tiden medveten om risken för arrestering och mångårigt lägerstraff. Han krävde ständigt att sanningen måste komma fram och menade att om flera vågade säga sanningen så skulle diktaturen vackla. Det var ett tema som han också tog upp i sin Nobelföreläsning där han citerar ett ryskt ordspråk: ”Ett enda ord av sanning kan väga mer än hela världen.” På senare år har författarens eget handlande under Stalintiden ifrågasatts: anklagelser har dykt upp att han själv falskeligen angav andra människor under de förhör han utsattes för.
I en av sina böcker, ”En kalv som med eken stångades”, beskriver han en rysk författares situation i Sovjetunionen under Chrusjtjov och Brezjnev och alla absurda förvecklingar med redaktörer och censorer i försöken att publicera litterära verk. En annan dissident, den store poeten Osip Mandelstams änka Nadezjda, kallade sovjettiden för den förgutenbergska med tanke på svårigheten, ja, omöjligheten att publicera litteratur om den på något sätt kunde uppfattas som misshaglig för myndigheterna. Solzjenitsyns berättelser och berättelserna om Solzjenitsyn handlar ofta om det fria ordet och dess utsatthet.
1970 tilldelades han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: ”För den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner.” Han vågade dock inte lämna landet för att motta utmärkelsen, eftersom han befarade att sovjetmyndigheterna sedan skulle förhindra honom att återvända till sitt eget land. 1974 arresterades han anklagad för fosterlandsförräderi och landsförvisades. Han slog sig ner i USA och återvände till Ryssland 1994 när Sovjetunionen redan fallit. Han återkom som en segrare och gjorde en triumfartad färd med tåg på Transsibiriska järnvägen från Vladivostok till Moskva. Under några år var han en superstjärna. Dissidenten hade än en gång blivit en person vars verk och vars idéer var på modet. Nu är han snarast bortglömd. Så ombytligt kan ödet vara, i alla fall i Ryssland.
Han utvecklades till en rysk nationalist och hävdade Rysslands egen väg i förhållande till väst. Han gladde sig åt Sovjetunionens fall och till skillnad från många andra ryska politiska tänkare i dag önskade han inte något återupprättande av imperiet, han ville i stället ha ett land som består av Ukraina, Ryssland och Vitryssland. Han har ofta varit kritisk mot väst för dess brist på andlighet och dess förkärlek för materialism. Hans ideal för Ryssland finns i ett bondesamhälle före Peter den stores reformer.
Konservatismen kan man också se i hans språk. Han försökte undvika lånord, han försökte på alla sätt återknyta till gamla ryska ord och folkets ryska språk, också när det gäller syntaxen, som annars i det ryska litteraturspråket i sin klarhet delvis bygger på franska mönster. Det är svårt att läsa Solzjenitsyn också för någon som har ryska som modersmål. Vad som karakteriserar språket är en märgfullhet, en närhet till naturen och dess former, smaker, lukter och ljud. Det är ett kraftfullt språk skrivet av en man som alltid utstrålat kraft. Däri liknade han Tolstoj.
På senare år har man kunna lägga märke till mer av försoning i hans uttalanden. Han har skrivit om förhållandet mellan ryssar och judar i en nyutkommen bok och menade att han med den kan stävja den antisemitism som florerar bland de ryska nationalisterna, men har samtidigt anklagats för att han med sitt verk snarast underblåser sådana stämningar i det ryska samhället.
Återupprättandet av den ortodoxa kyrkan var viktigt för Solzjenitsyn. Han kritiserade både den ateistiska sovjetmakten för förföljelserna mot kyrkan och den officiella kyrkans undfallenhet gentemot den världsliga makten. I en liten skiss kallad ”Påskprocessionen”, berättas om en påsknatt under Chrusjtjovtiden där prästerna och gummornas procession blir störd av en pöbel av sovjetiska ungdomar. Situationen är nu en helt annan. Förföljelserna har upphört, och man har tvärt om börjat tala om att kyrkan har fått för stor makt i det postsovjetiska Ryssland.
För Solzjenitsyn var återupprättandet av det förflutna en del av hans livsprojekt. Det är kanske en ödets ironi att så många har glömt honom. Men hans dröm har också gått i uppfyllelse. Sovjetunionen har störtats, kommunistpartiet är nästan borta, kyrkan är tillbaka som en maktfaktor, arkiven har öppnats. Nya orosmoln finns i dag, men det är andra som måste ta itu med dagens frågor. Och det finaste minne som man kan önska Solzjenitsyn är det eviga minne som varje ortodox begravningsgudstjänst avslutas med när kören sjunger:
Vetjnaja pamjat', Evigt minne.
