Desperat av utmattning efter åtta månaders slit med skogsavverkning grep den 34-åriga Jefrosinja sin yxa och rusade genom byn i Narymdistriktet norr om Novosibirsk. Men när hon fick se skogs­lägrets kommendant framåtlutad över skrivbordet insåg hon att hon inte skulle kunna mörda honom, inte bakifrån och inte i lönndom, trots att han sadistiskt hade pressat de förvisade till allt hårdare arbete. Hon vände i dörren och flydde samma natt från lägret ut i urskogen. Uppenbarligen räknade ingen med att hon skulle kunna klara sig genom tajgan levande för hon såg inte skymten av förföljare.

Jefrosinja Kersnovskaja (1908–94) lyckades klara sig i ett halvårs tid och försörjde sig med diversearbeten hos förvisade kulaker och andra bönder i västra Sibirien. Men en vinterdag 1942 blev hon i Altaj­området ertappad utan dokument och fängslad av hemliga polisen NKVD. Hon fördes tillbaka till Novosibirsk. Under långa förhör rullades hennes tidigare liv som sovjet­medborgare upp. Det framkom att NKVD samlat en stor dossier om hennes politiska åsikter.

Kersnovskaja växte upp i en lågadlig familj i Odessa. För att undkomma det ryska inbördeskriget flydde familjen till en mindre herrgård i staden Soroki i Bess­arabien, som då kommit att tillhöra Rumänien. På sommaren 1940 annekterades området av Sovjetunionen. Hennes mor flyttade till Rumänien men Jefrosinija beslöt sig för att stanna kvar. Inom kort fick hon se familjegården exproprierad och bli utkastad från sitt hus. Hon uppträdde rättframt och frankt mot de nya myndigheterna. Föga anade hon att sovjetregeringen i maj 1941 beslutat om en stor deportation från Moldavien och Baltikum av oönskade element, särskilt de personer som under 30-talet varit aktiva i politiska partier, liksom av jordägare, officerare på den vita sidan i inbördeskriget som levt i landsflykt, husägare, köpmän och andra ”antisovjetiska element”.

De samtidiga deportationerna under maj-juni 1941 i västra Ukraina, Baltikum, Moldavien och västra Vitryssland brukar förklaras med sovjetledningens fruktan för att vissa grupper i de nyligen annekterade regionerna i det väntade kriget skulle vända sig mot sovjetmakten. Den 13–14 juni 1941 genomfördes deporteringen från Moldavien. NKVD hade gjort upp listor över 32423 personer som skulle arresteras eller förvisas inom landet. I överraskningssyfte påbörjades operationen sent på kvällen för att avslutas inom ett dygn. Då rapporterade NKVD till Stalin och politbyrån att 29839 personer gripits, varav 5419 arresterats och 24360 deporterats till Kazakstan, Komirepubliken samt Krasnojarsk, Omsk och Novosibirsk. Vad som skulle hända de deporterade människomassorna var mindre genomtänkt. Jefrosinija hamnade efter en strapatsrik färd med flodångare uppför floden Ob och roddbåt i norra delarna av Novosibirsks län. Där placerades hon i ett skogsarbetarläger som en gång byggts av deporterade ”kulaker”. Kersnovskaja lämnade ifrån sig sitt pass och fick beskedet att hon var ”evigt förvisad”.

Under förhören 1942 efter sina långa flykt erkände Kersnovskaja inga brottsliga avsikter och vägrade underteckna ”förhörsprotokollen” som framställt henne som en utländsk spion och sabotör. Hon hade ett överläge i resonemangen med tjekisterna tack vare den bildning hon fått i det gamla samhället och eftersom hon levt utanför Sovjetunionen i över 20 år. För sitt planerade mordförsök och flykten från förvisningsorten dömdes hon först till döden enligt den ökända paragraf 58 för ”kontrarevolutionära brott” i sovjetiska strafflagen och uppmanades skriva en nåde­ansökan. ”Rättvisa kan jag inte förvänta mig och nåd kan jag inte be om”, skrev hon i stället och undertecknade sin protest. Dödsstraffet omvandlades trots allt till tio års ”korrektionsarbetsläger”.

Hon avtjänade den första tiden i ett läger där de flesta fångarna var för svaga för fysiskt arbete. Dödligheten i Gulag var som mest katastrofal under åren 1942–43, då omkring 20 procent av fångarna dog varje år. Kersnovskaja arbetade vid den tiden som vårdbiträde på lägrets sjukhus och bårhus. Hon deltog vid otaliga operationer och dissektioner. Samtidigt samlade NKVD nya anklagelser mot henne för spridande av antisovjetiska rykten. Hon dömdes då till ett strängare, tioårigt straffarbete i Norilsks nickel- och kopparverk norr om polcirkeln som byggdes och drevs med tiotusentals Gulagfångar. Där avtjänade hon större tiden av sitt straff bland de andra gruvarbetarna. ”Under jord finns färre myglare”, förklarade hon då någon sökte övertala henne att inte ta tunga arbeten.

Var och en av de drygt 15 miljoner fångar som frigavs från 1930 till 50-talet måste underteckna en tystnadsplikt om allt de hade upplevt i Gulag. Det är en orsak till att vi har relativt få vittnesbörd om Gulag. När Kersnovskaja så småningom skulle friges 1952 deklarerade hon att hon inte avsåg att tiga. ”En människa är värd lika mycket som hennes ord”, förklarade hon för häpna säkerhetspoliser som dock någon dag senare lät henne kvittera ut frigivningsordern. Dessa ord förklarar titeln på Kersnovskajas memoarer som för första gången utkommit tillsammans med hennes omkring 700 fantastiska färgteckningar, Skolko stoit tjelovek/The Price of A Human Being (Rosspen, 851 s).

Kersnovskaja bosatte sig efter sin pensionering från nickelgruvorna på 60-talet i Jessentukí i Kaukasus. Där skrev hon ner sina minnen i 12 tjocka anteckningsböcker på över 2000 sidor. Hon var övertygad om att de aldrig skulle kunna utges under en kommunistisk regim. Men under glasnost började några av hennes minnen och teckningar publiceras i ryska tidskrifter. De väckte stort uppseende eftersom hennes skildringar från lägertiden skilde sig från mycket som publicerats tidigare. Nu har för första gången en komplett utgåva av Kersnovskajas memoarer publicerats på ryska med samtliga teckningar återgivna.

Vid Europarådets parlamentariska församlingsession den 23–27 juni i Strasbourg invigs en utställning med Kersnovskajas teckningar. Tidigare i år uppmärksammades hennes levnadsöde vid en minnesafton i Moskva. Då framträdde många personer som känt henne i Norilsk och Jessentuki, där hon sedermera tillbringade resten av sitt liv. Valeriu Pasat, en av Moldaviens främsta historiker om terrorn under sovjettiden, har skrivit förordet och en mängd nyttiga faktaupplysningar i marginalerna till hennes minnen.

Kersnovskaja besatt ett fenomenalt detaljminne och gjorde träffsäkra psykologiska iakttagelser om både sina egna och andras reaktioner. Teckningarna har en inbyggd dynamik och dramatik. De ger unika inblickar i många dunkla skeden i den sovjetiska nutidshistorien. Trots att hennes familj var högutbildad och hade läst mycket om förhållandena i Sovjetunionen konfronterades hon ständigt med fenomen som gäckade hennes försök att förklara. Händelser och företeelser i Sovjet föreföll så ologiska att hon ständigt måste fråga sig hur systemet egentligen fungerade. Hon lyckades bevara sin heder, värdighet och mänskliga värme under strafftiden. Hon tvekade aldrig att tvista med lägrens uppsyningsmän vad hon tyckte och tänkte om arbetsförhållanden eller bristen på mat, medicin och elementär omvårdnad. Under tiden som fri arbetare i gruvorna i Norilsk fick hon bevis på arbetarnas uppskattning av hennes rättframhet gentemot partibossarna.

Lägerlitteraturen med hundratals memoarer, romaner och noveller förefaller överväldigande. Men sett i relation till totala antalet Gulagfångar – omkring 17–18 miljoner för åren 1930–53 – är det en droppe i havet. De flesta skildringarna har gjorts av välutbildade personer som skildrat arbetare och bönder utifrån. Däremot saknas minnen från Gulag nedtecknade av de miljoner bönder och arbetare som utgjorde merparten av lägrens befolkning.

Förhållandevis få sovjetiska före detta Gulagfångar vågade skriva sina memoarer. Undantag var Jevgenija Ginzburg vars första memoarer publicerades redan på 1960-talet i Väst, och då även i Sverige. Men dessa bar självcensurens prägel eftersom hon hoppats att de skulle utges i ”tövädrets” Sovjet. Leonid Kerber skrev i hemlighet om de specialfängelser för experter som dömts för påstått sabotage och spioneri på 30-talet. Hans på 70-talet till Väst utsmugglade bok är en av få skildringar från Stalins ”sjarasjkor” där dömda flygplansspecialister utförde militära beställningsarbeten.

Det är ovanligt att intellektuella som återvänt från Gulag hade erfarenheter från kvalificerat kroppsarbete som bedrevs under tvångsförhållanden. Kersnovskajas skrift har till skillnad från många andra Gulagberättelser inte kompletterats av medförfattare eller korrigerats av förlagsredaktörer. Varje notering eller teckning innehåller mängder med iakttagelser som har betydelse för att begripliggöra tidigare dolda delar av sovjethistorien. Hon skildrar avlägset belägna byar i Narymdistriktet, dit hundratusentals ”kulaker” deporterats i början av 1930-talet och vilka förhållanden som rådde för skogs- och jordbruket i västra Sibirien. Boken innehåller ett enormt persongalleri från alla hierarkier i lägervärlden.

Efter sovjetsystemets sammanbrott och Östeuropas befrielse från kommunismen har ett stort antal memoarer tillgodosett det genuina intresset för kommunismens 1900-talshistoria. Sedan 15 år har det i Ryssland utgivits fler källvolymer om sovjet­terrorn än forskningen hunnit assimilera. Kersnovskajas skildringar från NKVD:s och lägervärldens olika delar betraktas med rätta som ett av de viktigaste tillskotten i Gulaglitteraturen. Inte minst tack vare hennes anteckningar om arbetet i Norilsks koppar- och nickelverk, som byggdes upp och drevs med över 30000 gulagfångar på 40-talet. Där arbetade hon som borrare, lastare och sprängare fram till sin pensionering. Från sin långa straffarbetstid i nickelgruvorna i Norilsk ger hon skarpa inblickar i gruvarbetets tekniska förutsättningar, stämningarna bland arbetarna och andra grupper som drabbats av långa lägerstraff. Dessa avsnitt kompletterar och bör läsas vid sidan om den första ekonomisk-historiska analysen av Norilsk som skrivits av den tyske historikern Simon Ertz, Zwangsarbeit im stalinistischen Lagersystem (Duncker & Humboldt, 273 s) om sovjetledningens satsning på att exploatera det mineralrika området norr om polcirkeln. Det vore värdefullt om Kersnovskajas minnen om Gulag kunde översättas till svenska.

Litteraturvetaren Leona Toker framhåller Gulagfångarnas memoarer som viktiga källor för att genomskåda arkivhandlingarnas byråkratiska eufemismer och förtiganden. Skönlitteraturen är en speciell kunskapsform som kompletterar alla andra. Men somliga har inte förmått skilja fiktion från fakta. Spridningen av nya myter försvårar för dem som vill ge seriös upplysning om sovjetkommunismens brott. På senare år har alltfler ryska historiska och biografiska verk brukat förses med dokumentbilagor. Utgåvan av Kersnovskajas minnen innehåller en bilaga med faksimil av förhörsprotokoll och enkäter från 1942, vilket ger läsaren själv en möjlighet att jämföra hennes minnesteckningar med dåtida dokument. Kommersiella intressen har sökt slå mynt av fabler som påstås skildra stalinismens Sovjet. Beryktad är skrönan av Slawomir Rawicz om hans påstådda flykt från ”läger 303 i Jakutien” över Himalaya till Indien, liksom den tyska filmatiseringen år 2000 av romanen ”So lange die Füsse tragen” om en krigsfånges förmenta bravadoflykt från en blygruva intill Berings sund genom Sibirien till Afghanistan. Problemet är inte att Gulag även framställs i skönlitterär eller halvfiktiv form. Men först och främst måste en empirisk grundval etableras för de nog så grymma realiteterna.

Lennart Samuelson är docent i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Stockholm och publicerar i år sin bok om Gulags specialfängelser för ingenjörer och tekniker.