”När jag läser hennes dikter inser jag att ett förflutet där lycka och tragik blandas inte behöver vara fastlåst vid mord och ockupation – orden ger det förflutna ny livskraft. En 80-årig kvinnas avsked till den tiden är i själva verket inte ett avsked; genom det lilla diktverket överförs det förflutna till nuet och når kommande generationer. Det möjliggör ett möte i en värld skapat av språket”.

Så skriver den estniska filmregissören och författaren Imbi Paju i sin bok Förträngda minnen (Atlantis, 344 s), som utkom i svensk översättning (av Heidi Granqvist) lagom till årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg. Det inledande citatet handlar om hennes moster Heidi som nyligen publicerade en diktsamling om gångna tider, om hem och hemlöshet. Mostern och modern tillhör de viktigaste källorna när Imbi Paju försöker skapa en helhet av tusentals små och svårtydda pusselbitar om förflutna decennier i hennes eget och Estlands liv. Det handlar, som hon skriver, om ”reflektioner av det mänskliga livet runt vilka vi har skapat vår existens”.

En enkel blick på världen idag får oss att inse att 1900-talet, i motsats till Francis Fukuyamas berömda argument, ännu inte är avslutat. Runt om i Europa pågår till exempel ett viktigt arbete med att klarlägga och upplysa om Förintelsen, ett arbete som fick god skjuts av den Förintelsekonferens som anordnades i Stockholm år 2000 och som har fått betydande resultat inte minst i form av den unga generationens kunskaper om nazismen och Förintelsen. I många enskilda europeiska länder fortsätter forskning och offentliggöranden om dem som var kollaboratörer med Hitlerregimen. Allt detta är angeläget för att kommande generationer skall förstå vad som hände före och under den ondaste epok som drabbat vår kontinent. Och förhoppningsvis skall det resultera i att människor immuniseras mot den nynazism som ju tyvärr finns här och där. Det får inte hända igen.

Ett relativt nytt inslag i belysningen av det förra seklets historia gäller de många människor som tvingats förtränga sitt och sina familjers förflutna. För oss i till exempel Sverige som i stora drag har både kunskap om och i stort sett en gemensam syn på vårt förflutna, där historien är en självklar del av vår identitet, är det kanske inte självklart att det faktiskt finns nationer i vår omedelbara närhet som saknar mycket av denna rikedom som vi själva tar för given. Människor för vilkea familjens och nationens historia är som en bok där en stor del av sidorna i mitten är utrivna eller övermålade.

Ett svenskt exempel kan sägas gälla de svenska kommunister som Kaa Eneberg har beskrivit i sin ”Tvingade till tystnad” (2000). Här berättas om de Kirunasvenskar som av ideologiska skäl flyttade till Sovjetunionen för att ”bygga upp den nya arbetarnationen”, men som i stället fick uppleva Stalins terror. När de överlevande återvände till Sverige möttes de av en ny terror när deras partikamrater inte ville lyssna till deras berättelser som kunde skada den kommunistiska kampen, varpå de tvingades till tystnad.

I synnerhet gäller detta tystnadens och tigandets trauma Estland, Lettland och Litauen som efter 22 år av frihet brutalt ocku­perades av Sovjetunionen 1940, sedan av Nazityskland 1941 och slutligen av Sovjet­unionen på nytt 1944–91.

I ”Förträngda minnen” behandlar Imbi Paju Estlands historia ur precis detta perspektiv. Hon började med att göra en dokumentärfilm med samma namn som utgick från hennes mors och mosters öden i samband med deportationerna till Sibirien och i boken har hon breddat vittnesmålen till att också omfatta andra esters upplevelser från såväl frihetstiden som från de tyska och sovjetiska ockupationerna. Men till skillnad från lettiska Sandra Kalnietes gripande verk ”Med högklackade skor i ­Sibiriens snö” (2005) som handlar om Kalnietes eget och familjens grymma öden under deportationen, växlar Imbi Paju i sin bok mellan å ena sidan enskilda levnadsöden satta i den estniska historiens sammanhang och resonemang kring de psykologiska effekterna för ett folk, inte bara av grymheterna utan också av tigandet och lögnerna. ”Vi står inför en helt ny möjlighet till historiearbete: det finns inte längre förutbestämda sanningar, bara konsekvenserna av dem; inte längre händelser man minns, bara spåren de har lämnat och minnenas lek”, skriver Paju.

Det går att läsa ”Förträngda minnen” på flera sätt. Som en historiebok om Estland 1918–49, från frihetskriget 1918–19 via Molotov–Ribbentrop-pakten mellan Sovjet­unionen och Tyskland 1939 till den sista stora deportationsvågen till Sibirien 1949. Eller som en serie personliga berättelser – ofta påfallande luttrat lugna och nyktra trots de tragedier de beskriver. Eller som en i långa stycken allmängiltig och fascinerande psykohistorisk analys. Framställningen är i huvudsak kronologisk samtidigt som de tre perspektiven – historien, levnadsödena och de psykologiska resonemangen – vävs samman bit för bit. Detta angreppssätt öppnar för delvis nya sätt att betrakta historien och att reflektera över dess betydelse för vår identitet och vårt välbefinnande.

Under Sovjettiden var det förenat med fara att tala om livet i det fria Estland (1918–40) och många föräldrar undvek därför att berätta om sina minnen för sina barn för att inte utsätta dem för onödiga risker. Framför allt kunde man inte tala högt om denna tid, än mindre undervisades det om den i skolan annat än i nedlåtande och fördömande termer. Inte heller kunde eller ville de föräldrar som suttit i sovjetiska lägren Gulag, vilka ju delvis stod som förebild för Hitlers koncentrationsläger, berätta om sina upplevelser. Det var alltför plågsamt och dessutom riskabelt att tala om detta även långt in på 1980-talet.

”I fem år har jag steg för steg gått allt djupare in i denna mardrömslika tid”, skriver Imbu Paju om sitt projekt. ”På mitt skrivbord ligger kopior av dokumenten om min mor som Sovjetunionens säkerhetstjänst sammanställde 1948–49. Förhörsprotokollen förstördes 1962 av KGB. Jag vill veta vilka de sovjetiska KGB-män var som stämplade min mor med ordet ’bandit’. /…/ Genom att öppna historiens fördämningar i den mån jag kan, försöker jag rekonstruera den förlorade tid som omgav min mamma och hennes samtida men som har dolts i tystnad, varför de lämnades utan tröst och empati.”

Vi lever med historien, även om vi kanske inte alltid tänker på det i vår vardag. Min familjs, min hembygds och mitt lands historia är en viktig del av min identitet. När man berövas den, uppstår en tomhet och smärta som kanske inte alltid är så lätt spårbar. Den Sverigeestniska journalisten Maarja Talgre har i boken om sin far, ”Leo – ett estniskt öde” (1990), som för övrigt är en av de bästa introduktionerna för att förstå Estlands trauma, beskrivit hur plågsam både ovissheten och den framväxande vissheten är. På den ena sidan finns den efter hand alltmer tvingande drivkraften att få veta sanningen om faderns öde i krigets slutskede. Men mot detta står skräcken ­inför det som kan vara sanningen när grymma fakta läggs till varandra.

Men de tre modiga kvinnorna Imbi Pajus, Maarja Talgres och Sandra Kalnietes arbeten handlar inte bara om att klarlägga och förmedla de baltiska folkens trauma – redan detta en stor och ofta smärtsam uppgift. Utgångspunkten är inte enbart att sanningen har förtigits under och om den sovjetiska ockupationen. Därutöver har de nämligen att kämpa mot kvarlevorna av den sovjetiska propaganda mot ester, letter och litauer som påbörjades redan i samband med ockupationerna 1940 och 1944 och som utmålat dessa folk som ”fascistiska”. I sitt mycket läsvärda forskningsarbete ”Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944” (2004) visar professor Carl Göran Andræ hur detta slags svartmålning kanaliserades till Sverige via det svenska kommunistpartiets tidning Ny Dag redan i oktober 1944. Nidbilden av balter som fascister hölls sedan vid liv av sovjetpropagandan därefter, i synnerhet med en udd mot de tusentals balterna i exil i Sverige och andra västländer.

Konsekvenserna blev givetvis plågsamma för alla dem som drabbades när propagandan lyckades slå rot, som Maarja Talgre har beskrivit från sin studietid vid Göteborgs universitet i slutet av 1960-talet, då hon ibland fick höra kamrater säga att alla ester som flytt till Sverige var fascister. När hon själv invände att hon var est, men inte fascist, fick hon reaktionen: ”Nej, nej, inte du så klart.” Vänligt, tankspritt, överseende, som hon skriver. Till och med idag verkar det finnas de som accepterar argumentet att alla som kämpade mot Sovjetkommunismen därmed skulle vara fascister. ”Sovjetunionens narrativa strategi för ockuperade länder som Estland var att förinta landets moraliska stöttepelare och smutskasta dess egen historia”, skriver Imbi Paju. I sitt förord till boken anknyter Estlands president Toomas Hendrik Ilves indirekt till detta: ”Historien är ett slagfält i dagens Europa. /…/ Man krigar om historiesyner i rättvisans namn.”

I ”Förträngda minnen” säger Imbi Paju inte i första hand ”aldrig mer!”, vilket ju är undertemat till mycket av arbetet om Förintelsen. Men hon säger att om vi inte ens försöker minnas bättre så kommer vi aldrig ifrån följderna, utan kommer att fortsätta plågas mentalt av ett outtalat, vagt undermedvetet förflutet som i sin tur lämnar negativa avtryck på relationerna mellan människor.

Vad och hur mycket som bör lyftas fram ur historien är en debatt som pågår i de flesta före detta kommunistiska länderna i Europa. Jag tror inte att det är vare sig möjligt eller önskvärt att försöka lägga locket på eller att uppmana dessa folk att nu försöka lägga gamla oförrätter bakom sig och i stället blicka framåt. Det handlar för det första, som Toomas Ilves berör, om att åtminstone uppnå rättvisa i form av respekt för sin historiesyn. Men det handlar också om att skapa förutsättningar för att miljoner européers själar skall kunna läka och ge dem den trygghet som de förtjänar. För detta krävs kunskap och empati från omvärlden.

I en paneldebatt med den amerikanska historikern och Gulagforskaren Anne Applebaum nyligen påpekade Ilves att det tog femton år för tyskarna att inse att det inte gick att tiga om det som hände under nazitiden, utan att man måste ta itu med det öppet för att kunna gå vidare. Det gjorde de och de lyckades. Nu har det gått över femton år sedan Sovjetunionens sammanbrott och tiden är mogen också för länder som Estland. Men, menar Ilves i förordet till ”Förträngda minnen”, ändå har inga väsentliga förändringar skett i kunskaperna om Östeuropas historia. Då kan man inte bara lägga historien åt sidan, glömma och se framåt. Författare som Imbi Paju gör här en viktig insats för att både samla in fakta och för att förmedla, särskilt när man som hon med hjälp av individuella levnadsöden förmår förmedla en skrämmande realistisk närvaro.

En Demoskop-undersökning tidigare i år visade att 95 procent av Sveriges ungdomar kände till Auschwitz, ett gott resultat som säkert till stor del hänger samman med det omfattande arbete som sedan år 2000 har gjorts med att sprida kunskap om Förintelsen. Samma undersökning visar bedrövligt nog att 90 procent av samma ungdomsgrupp inte hade hört talas om de sovjetiska koncentrationslägren, Gulag. ”Förträngda minnen” tillhör definitivt de böcker som kan bidra till att öka både kunskaperna om och förståelsen för det som har drabbat vårt estniska broderfolk och de andra nationer som efter andra världskrigets slut hamnade under kommunistiskt förtryck. ”Det handlar inte om att moralisera över historien”, skriver Imbi Paju i sin avslutning, ”utan om en strävan efter en humanare historiesyn. Detta kan bara ske genom öppet minnesarbete, där många sanningar måste omprövas. När man söker sanningen på denna nivå kan en ny medvetenhet uppnås och smärtan lindras”.

Dag Hartelius är Sveriges ambassadör i Estland.