En, men ett lejon. Nej, det är naturligtvis orättvist att beskriva Arthur Millers verk på det viset, i synnerhet som han skrev ungefär 25 pjäser, till en början för radion, filmmanus och även prosa, däribland den finstämda lilla romanen ”En alldaglig flicka” (på svenska 1997). Nu har Miller avlidit, 89 år gammal, och därmed är snart en amerikansk, klassisk dramatikergeneration från renässansen på 30- och 40-talen borta, den renässans – kanske främst symboliserad av O'Neills framgångar – som innehöll namn som Clifford Odets, Tennessee Williams, Edward Albee, och som skulle få efterverkningar och efterklang under 50- och 60-tal, med dramatiker som Jack Richardson och LeRoi Jones. Miller mognade som dramatiker under en tid då experiment och förnyelse stod på dagordningen, då skådespelare lärde sig agera på ett nytt sätt på Actors Studio.
En, men ett lejon, ja. Jag syftar naturligtvis på det världsberömda dramat ”En handelsresandes död”, som filmatiserats åtminstone två gånger och satts upp på teatrarna oräkneliga. Den klassiska filmversionen är Laslo Benedeks från 1951, med Fredric March som handelsresanden (säljare torde man säga i dag) Willy Loman. Dustin Hoffman spelade densamme i Volker Schlöndorffs ”filmade teater” från 1985 (Broadwayuppsättningen filmades ganska rakt av), också den versionen briljant. För svenskar är pjäsen säkert mest bekant genom Bo Widerbergs fantastiska tv-uppsättning med Carl-Gustaf Lindstedt som den plågade provryttaren (1979). Det torde ha gjort den, som Claes Wahlin påpekade i Aftonbladet (12/2) till en av de mest sedda pjäserna i Sverige.

En liten kuriositet: jag frågade en gång Arthur Miller på ett symposium om hans pjäser, ifall det inte kunde vara så att han inspirerats av Eudora Weltys 30-talsnovell ”Death of a Traveling Salesman” till sin berömda pjäs. Nej, svarade Miller, den har jag inte läst, även om jag känner till hennes verk. Men du förstår, tillade han vänligt, handelsresande var en så självklar del av den amerikanska kulturen då, pionjärtidens rörlighet
förenades med det kapitalistiska vinstintresset. En handelsresande var alltså en del av det dagliga livet, innan det fanns shopping malls, stormarknader och i våra yttersta dagar internethandel. Vem som helst kunde således ha betraktat en handelsresande som ett ämne för ett litterärt verk – och inte minst i amerikanska filmer och i tecknade serier förekommer de ständigt än i dag (de där som alltid försöker få en fot i dörren), även om de numera snarare blivit en folklig myt snarare än en realitet. När jag var barn var ”dörrknackaren” även här i Sverige ett välbekant inslag i vardagen (nu ersatt av telefonförsäljaren som gärna ringer och vill sälja när det är VM-final i fotboll på tv).

Arthur Miller hörde till en politiskt radikal generation av amerikanska intellektuella, och universitetet i hans grannskap, Ann Arbor, förblev ett radikalt fäste även under McCarthy-tiden, vilket ledde till stora svårigheter, som man kan ana. Miller föddes i New York och hans far var en klädesfabrikant som förlorade allt
i börskraschen 1929. Det var ett öde som drabbade många i en tidigare välbeställd medelklass (jämför med Tyskland). Miller lämnade high school 1932 mitt under depressionen och arbetade sedan på en fabrik som tillverkade bildelar. Om detta berättade han senare i ”Ett minne av två måndagar”. Men han började att studera på Michiganuniversitetet tack vare ett stipendium från National Youth Administration, en av F D Roosevelts många välfärdsinrättningar. Desstutom arbetade han som nattredaktör på Michigan Daily. Han blev frikallad från militärtjänst av medicinska skäl, deltog under en kort tid i det federala teaterprojektet – ytterligare en New Deal-idé – men fann det antagligen för amatöristiskt och efter examen arbetade han på marinens varv i Brooklyn.

Men nu hade han kommit igång, famför allt genom att skriva dåligt betalda radiopjäser, vilket ändå inte var en dålig skola för en dramatiker. För ”Mannen som hade all tur i världen” (1944) fick han ett Theater Guild Prize, men pjäsen blev ett fiasko på scen och lades ner efter fyra föreställningar. Det var med det femte dramat, alltså ”En handelsresandes död”, som det skulle braka loss och bära uppåt. Några år tidigare hade han också skrivit en roman, ”Focus”, som behandlar antisemitismens trauma (Miller var själv av judisk börd). Det var dags för framgångar, uppenbarligen, både ”Alla mina söner” (1947) och ”En handelsresandes död” gav honom New York Drama Critic”s Award och dessutom Pulitzerpriset.

Dock, alltså. Med ”En handelsresandes död” blev Miller 1949 berömd över en natt, som det brukar heta, och givetvis var det inte helt fel att pjäsen sattes upp av regissörsgurun Elia Kazan. Den blev en stor framgång som inte har upphört sedan dess.

Som nästan alla Millers verk är detta drama påverkat av hans upplevelser av den stora depressionen, då den amerikanska drömmen för kanske första gången slogs i spillror. Som antytts hade han själv bittra erfarenheter från denna mörka tid, även om den bankrutterade medelklassens katastrof – utan att jag vill förringa
den – ändå var mindre än till exempel småbrukarnas, odödliggjord i John Steinbecks ”Vredes druvor” (liksom i John Fords filmatisering) och i Woody Guthries ”Dust Bowl Ballads”. Men Miller kände intuitivt för den lille mannens och den lilla kvinnans beråd, dessa pinnebergare som till skillnad från det verkliga proletariatet hade något att förlora, både när det gällde pengar och när det gällde social status.

Som vi vet är Willy Loman besatt av bådadera. Kanske har han en gång varit en framgångsrik försäljare, åtminstone enligt sig själv, men det var i så fall länge sedan. Nu får hela hans kropp och hans själ näring av livslögnen. Som så många andra dramatiker i sin generation var Miller inspirerad av Ibsen. Man kan säga, och det är inte ett särskilt originellt påstående, att Willy är en amerikansk motsvarighet till Hjalmar Ekdahl i ”Vildanden”. Här finns samma oförmåga att se realiteter, att betrakta verkligheten med ogrumlad blick. Det har sagts hur många gånger som helst, att Willy är en gestaltad bild av den moderna massmänniskan, fången i konsumtionsmönster och framgångstänkande. Men vad handlar pjäsen, djupare sett, egentligen om? I sin lilla men uppslagsrika bok ”Arthur Miller” (1961) tar Dennis Welland upp den samtida och ständigt sedan dess fortgående diskussionen om detta. Är detta en tragedi? Eller ett socialt drama? Inom vänsterkretsar kritiserade man Miller för att inte veta vare sig ut eller in. Det sociala dramat tar kål på det tragiska, i klassisk mening, och vice versa. Det är kapitalismen, hävdades det, som är grunden för Willys drömmerier och livslögn, mervärdesproduktionen, konsumtionismen, varufetischsmen och hela baletten. Men jag har aldrig förstått varför det ena skulle behöva utesluta det andra. Och dessutom kan man möjligen tillägga: detta är ett komiskt drama. Visserligen kanske vi skrattar på fel ställen ibland, men nog finns det en sorts bisarr komik i Willys förljugna tirader om gången storhet, en sorts (lytes-)komik som också finns i populärdramatik, jämför till exempel med den svenska komediserien ”Svensson, Svensson”, där den framgångsrika bankkvinnan får tampas med en man som ständigt måste kämpa för sin värdighet. Den kampen mot sin partner behöver inte Willy utkämpa; hans hustru är förd bakom ljuset sedan tidigare, kuvad och knäckt och vet inom sig att maken ljuger henne full.

Att detta delvis är ett socialt engagerat drama torde väl åtminstone numera stå klart, i sitt delvisa betonande av den lille mannens deklassering i en hård ekonomisk tid. Men tragedin då? I samband med urpremiären sade Miller, när han betonade sina avsikter att faktiskt skriva en tragedi: ”Den tragiska känslan uppstår inom oss när vi konfronteras med en gestalt som är redo att offra sitt liv, om det är nödvändigt, för att rädda en sak – sin personliga värdighet.”

Detta är självfallet i alla meningar tragiskt, men man skall komma ihåg att Willy Loman inte är en endimensionell gestalt, inte bara en tragisk livslögnare som Ekdahl (vilken ju egentligen inte är den som för bakom ljuset, utan förs bakom det). Han är också en ”riktig” lögnare, då han har en utomäktenskaplig affär på sina resor, vilket upptäcks av en av sönerna, som i sin tur får en knäck av detta. Willy är varken ond eller god, som de flesta av oss, och just det flerdimensionella i gestalten gör honom odödlig i modern dramatik.
Onekligen är han en drömmare, men, som sonen Biff säger om honom efter hans död: ”Han hade fel drömmar, helt, helt fel.” Fast Charley, hans nuvarande chef som han går med mössan i hand till för att bokstavligen tigga pengar, och som är son till dennes avlidne och av Willy dyrkade förre chef, har en annan mening. Willy är en sådan människa som måste drömma, det är hela hans livsluft – han är helt enkelt en inkarnation av den amerikanska framgångsdrömmen, den dröm som sannerligen inte bara är amerikansk utan gäller alla länder i västerlandet.

De flesta uppsättningar av ”En handelsresandes död” som jag har sett spelar pjäsen realistiskt. Det var emellertid inte Millers avsikt att så skulle ske. Han ville gestalta dagdrömmar, hallucinationer och figurer ur det närmast freudianskt omedvetna, på ett sätt som förde tankarna till surrealismen, vilket tydligt framgick av Joe Mielziners scenografi och Kazans regi 1949. Detta är med andra ord ett drama med många läsarter, vilket naturligtvis bidrar till dess storhet. Willy Loman är en Envar, men också en alldeles unik gestalt.

Av Millers övriga dramer är det ofta spelade ”Häxjakt” (1953) antagligen det mest bekanta. Det handlar om häxprocesser i 1600-talets Salem. Emellertid är måltavlan klar: senator McCarthy och hans moderna häxprocesser mot ibland verkliga men oftast fullkomligt oskyldiga ”förrädare”, de senare befann sig inte minst bland skådespelare, regissörer, dramatiker och övrigt teater- och filmfolk. Miller var en av dem som med mod och integritet stod emot och vägrade att ange vänner och kolleger inför House Un-American Activities Committee, vilket medförde att han dömdes till 500 dollar i böter, men förvånansvärt nog frikändes efter överklagande. Det är inget stort drama, övertydligt och överpedagogiskt men nog så betydelsefullt i sin politiska tendens. Tragikern kunde också skriva renodlat socialt drama.

Jaha, och så var det naturligtvis det här med Gudinnan, alias Marilyn Monroe. Det olyckliga äktenskapet har väl ältats nog, men låt gå. Monroe fann i Miller en sorts intellektuell stimulans, en väg bort från bilden av henne som dum blondin. Dum var hon inte som alla vet, men försedd med svårartade mindrevärdeskomplex. De botades sannerligen inte av att konfronteras med makens intellektuellt snobbiga kretsar. Själv var han knappast en gentleman. När en herre på ett party undrade vad den godingen såg hos den där taniga figuren, svarade Miller: ”Tja, jag knullar henne, det gör inte du”. Så grisigt kan det bli. Bisarrt nog skrev Miller manus till det som skulle bli såväl Monroes som Clark Gables och Montgomery Clifts sista film, ”De missanpassade” (1961), i den store John Hustons regi – en sannerligen tragisk svanesång över tre lysande konstnärers
sorgliga öden.

Men Miller var inte riktigt klar med Monroe än. I ”Efter syndafallet” (1964) beskrev han i åtminstone delvis maskerad form deras äktenskap; många ansåg att han lämnade ut den före detta hustrun på ett skamlöst sätt, även om han knappast skonar sig själv (som Quentin). Det är signifikativt, att när Dramaten satte upp pjäsen 1964, maskerades Maggie, Bibi Andersson, som Marilyn. Men kvinnorna i pjäsen är inte något entydigt porträtt av henne, utan snarare ett kollektivporträtt. Det är inte Maggie utan Holga som flera gånger fäller ”Marilyn”-repliker som handlar om vilsenhet och osäkerhet: ”Jag känner på mej att du lyfter vingarna till flykt, Quentin. Och jag kan stå på egna ben. Jag älskar mitt arbete. Det är bara det att från första stund du talade med mej kändes det på något sätt så nära och förtroligt, och så har det aldrig varit... Det är inte frågan om att gifta sej och sånt – jag skäms inte för det här. Men jag måste ha något.” (Övers: Sven Barthel)
Det må vara hur som helst med den saken. Med Arthur Miller har en av vår tids största dramatiker gått ur tiden, en dramatiker som skrev en pjäs som antagligen alltid kommer att leva, eftersom den handlar om drömmen och lögnen inom oss alla. Så skapas en klassiker.