Kan kulturen få djuren att tala? Enligt den amerikanska primatologen Sue Savage-Rumbaugh kan vi påskynda en närstående djurarts utveckling av språk och andra mänskliga förmågor, genom att placera den i en människolik kultur. Till stöd för sina idéer åberopar hon resultat som hon själv nått genom att låta dvärgschimpanser, eller bonoboer (Pan paniscus), växa upp i en kultur som anpassats för att delas av bonoboer och människor. Kulturen har därför fått benämningen Pan/Homo-kulturen.
Med utgångspunkt i hur vilda bonobogrupper i djungeln söker träd med mogen frukt, utnyttjar Savage-Rumbaugh ett stort skogsområde tillhörande forskningscentret där hon arbetar. I skogen har ett antal rastplatser byggts och prepareras med olika slags mat, för att efterbilda fruktträdens betydelse i vilda bonoboers liv. Skogen engagerar bonoboerna och fördjupar banden mellan apor och människor. Den blir en kontaktyta mellan bonobons livsform och vår kultur. Där introduceras språket genom samtal om sådant som naturligt fångar intresset i skogen, till exempel vilken rastplats apan vill till, vad den vill äta, eller kanske ormen på stigen. När apan kommunicerar använder den främst symboler på en bärbar plansch. Vill apan till raststället Hill top, så pekar den på symbolen för denna plats. Eftersom apan förstår talad engelska, behövs inte planschen när kommunikationen riktas till apan, men den används ofta ändå, för att apan ska lära sig nya symboler. I takt med att apornas utvecklade förmågor överträffat förväntningarna, har man preparerat apornas miljö med alltfler mänskliga föremål och aktiviteter, vilka fungerar som kulturfrön som gror i apornas livsform, och bidrar till utvecklingen av alltfler förmågor som vi hittills trott varit unika för människan.
I en färsk artikel i tidskriften Journal of Consciousness Studies rapporterar Savage-Rumbaugh och två av hennes kolleger om de förmågor som centrets Pan/Homo-kultur skapat hos tre bonoboer. Aporna är Kanzi, tjugo år gammal, Panbanisha, femton år, och Nyota som är tre år gammal. För det första har bonoboerna börjat skriva symbolerna som förekommer på de bärbara planscherna. Ofta skriver de på golvet, och de kommunicerar genom att peka på skrivtecknen med kritan, så som de pekar på symbolerna på planschen. För det andra har aporna börjat tillverka och använda stenverktyg. Vid tillverkningen roteras en stor sten i vänsterhanden, samtidigt som den bearbetas med välriktade slag från en mindre sten i högerhanden.
Slutligen, och kanske mest häpnadsväckande, rapporterar Savage-Rumbaugh att aporna börjat använda sina röster för att skapa språkljud som motsvarar engelska ord. Apornas fysiologi tillåter dem inte att skapa de språkljud som förekommer i mänskligt tal. Bonoboernas vokaliseringar låter ofta som pipen från en hund som vill göra husse snäll. Det är dessa pipljud som aporna börjat modifiera, i halsen mer än i munhålan. I artikeln rapporteras att aporna vokaliserar systematiskt olika när de pekar på symboler på planschen. Det är framförallt tonhöjden som varieras enligt intonationen för motsvarande engelska ord. Men genom att explosionsartat stöta fram pipen, genom att få ljuden att i vissa ögonblick skära sig, tycks de skapa en struktur som motsvarar följden av konsonanter och vokaler i de engelska orden.
Det är svårt att ta del av dessa resultat utan att känna sig osäker. Är detta kanske bara vad vissa entusiaster vill tro? Eftersom jag som språkfilosof intresserat mig för apspråksforskning som ett sätt att bättre förstå vad vårt mänskliga språk är, fann jag det motiverat att snarast se dessa apor med egna ögon. Ett resestipendium från Wenner-Gren Stiftelserna gjorde det möjligt att i augusti i år tillbringa två veckor vid Savage-Rumbaughs Language Research Center (LRC) i Atlanta.
Den verklighet som mötte mig vid LRC berörde mig på ett helt annat sätt än jag hade väntat mig. Tidigt första dagen blir jag anvisad att sitta utanför en apbur för att observera. I buren finns Panbanisha och hennes två ungar, Nyota och Nathan. En tidigare anställd skötare är på besök, och hon letar efter en symbolplansch för att tala med Panbanisha. Jag glömmer för ett ögonblick aporna, reser mig och försöker tafatt berätta för skötaren var hon kan finna en plansch. Detta tumult skapat av en främling tycks irritera Panbanisha, som bistert pekar på en av symbolerna på planschen hon har inne i buren. Skötaren tittar efter. Hon berättar för mig att Panbanisha pekar på symbolen QUIET. Det första Panbanisha säger till mig, som i egenskap av forskare kommit för att undersöka om hon kan tala, är att jag ska hålla tyst! Jag överraskas av skamkänslor.
Apburen ligger i anslutning till centrets huvudbyggnad. När Panbanishas ungar går in i huvudbyggnaden hänvisas jag till Savage-Rumbaughs kontor, där jag kan observera ungarna genom ett stort fönster. Under fönstret finns ett PVC-rör genom vilket man brukar dra kablar när tv-bolag gör dokumentärer. Jag leker tittut med Nyota. Vi tittar på varandra ömsom genom röret, ömsom genom fönstret. Nyota skickar en penna genom röret, jag skickar tillbaka den, och så där håller vi på ett tag. Slutligen vill lillebror Nathan delta, men han sticker hela armen genom röret. Jag faller för frestelsen att vidröra hans hand. Nathan drar omedelbart tillbaka handen och springer ut till Panbanisha. Jag tänker att jag gjort något otillåtet, och att hon kommer att få veta det. Mycket riktigt. Panbanisha rusar in med symbolplanschen i högsta hugg. Upprörd tar hon sig fram till mig och bankar hårt med näven mot fönstret där jag sitter. Hon placerar sig alldeles framför mig och sätter fingret på en av symbolerna. Jag letar efter en egen plansch för att se vad hon pekar på. Detta tar tid, men Panbanisha behåller tålmodigt fingret på symbolen. Det går en ilning längst ryggraden, när jag ser vad hon pekar på. Hon pekar på symbolen MONSTER! Jag överraskas en andra gång av hur Panbanisha får mig att skämmas.
Detta omvälvande sätt att erfara apornas språk får mig att inse att jag kommit till LRC med oriktiga föreställningar om såväl språk som apspråksforskning. Jag trodde att språket var en sak som jag som forskare skulle avgöra om aporna hade. Jag trodde jag kunde sitta utanför buren och titta riktigt noga om den där saken fanns där inne. Att mina idéer var fördomar blir ännu tydligare lite senare, när jag ser aporna protestera mot två besökare de inte gillar. De kastar skräp på dem. Jag kan inte annat än känna en viss stolthet över att Panbanisha inte behandlade mig så, utan fann mig värd att tala med. Borde det inte vara tvärtom? Här kommer jag som forskare för att avgöra om apor är nått att prata med, och så är det jag som blir utsatt för den bedömningen av apan.
Tanken hissnar om möjligt ännu mer än när jag läste om Savage-Rumbaughs resultat. Själva forskarrollen blir problematisk. Språket som jag antog att jag hade att ”observera”, har kastats rakt i ansiktet på mig av en apa som vägrar bete sig som ett snällt provexemplar. Hon kräver respekt. Hon vill inte att jag babblar utanför hennes bur, och hon accepterar inte att jag skrämmer hennes barn. Det hissnande är att hon säger detta till mig i en variant av mitt eget språk. Hon tillrättavisar mig så att jag känner det i magen och skäms som en snorvalp.
Om den människolika kulturen vid LRC leder till detta omprövande av en utbredd syn på forskarrollen, så uppkommer en fråga. Hur tillfredsställer man omvärldens krav på objektiva bevis för apornas språkförmåga? Hur bevisar man en sådan sak, när man själv delar både kultur och språk med studieobjekten? Här samtalar forskarna dagligen med aporna, det är så man får veta vad de vill äta eller var de har ont, och det är så man får aporna att hjälpa till att städa. Jag ser det själv. Men utanför centret är detta givetvis bara en tankeväckande möjlighet som det blivit en hel genre att debattera. Jag anar ett nästan ofrånkomligt dilemma.
Jag frågar alltså hur man gjort när man under mer än ett decennium dokumenterat apornas språkförmågor i kontrollerade testsituationer. Svaret får mig återigen att hissna. Jag får höra att det inte är någon större idé att genomföra ett test, om man inte först frågat apan om den vill delta, och den har givit sitt medgivande. Annars kommer den inte att samarbeta. Detta svar är lika uppenbart som det ställer mina föreställningar om apspråksforskning på ända. Om apor har språk, så är det klart att man pratar med dem, för att alls genomföra ett test! När man testar förmågor hos apor som saknar språk, måste aporna upptäcka uppgiften genom trial and error. Man kan ju inte berätta för dem vad de ska göra. Kanzis och Panbanishas test är tvärtom språkförmedlade. Man talar om för dem vad de ska göra, och ofta klarar de uppgiften omedelbart. Träning och belöning existerar knappast vid LRC. Nyligen gick man in i en leksaksaffär och köpte ett datorspel för barn, startade det åt Panbanisha, som direkt klarade spelet bara genom att höra instruktionerna från datorrösten.
Dessa språkförmedlade tester har sitt värde, får jag höra, men de fokuserar inte på det riktigt revolutionerande vid LRC. Testen fokuserar på den språkförmedlade uppgiften, men inte på det språk som aporna och människorna redan delar med varandra. Testen är inbäddade i ständigt pågående samtal. Man förhandlar om apans deltagande, beskriver uppgiften för apan, uppmuntrar den och påminner om regler som måste följas. Det liknar hur vi ständigt talar med barnen när vi tar dem till doktorn. En anledning till att aporna vid LRC klarar psykologiska test mycket bättre än andra apor, är förekomsten av detta omkringliggande språk, i vilket testsituationen görs meningsfull för aporna.
Trots att många värdefulla resultat uppnåtts i kontrollerade testsituationer, så kommer man alltså aldrig åt den springande punkten: Det överallt närvarande språk som spontant utvecklats inom Pan/Homo-kulturen. Jag intervjuar personal vid LRC, och får klart för mig att man nu söker andra vägar för att gå vidare. Det är dags att lägga den skeptiska debatten huruvida djur kan tala bakom sig. Den hämmar dokumenteringen av apornas verkliga språk. En möjlighet är att forskarna beskriver apornas förmågor och aktiviteter så som man personligen erfar dem i naturlig samvaro vid centret. Att beskriva personlig erfarenhet har länge nedvärderats, men betydande vetenskapsmän har lyckats kombinera ett personligt perspektiv med saklighet. Psykologen William James gjorde det, etnologer har gjort det, och i detta fall är det kanske nödvändigt om inte den mest revolutionerande sidan av Savage-Rumbaughs arbete ska lämnas odokumenterad. Som det nu är sackar dokumenteringsmetoderna långt efter sättet på vilket resultaten vid LRC har uppnåtts.
Mitt besök klargör för mig att kärnan i Savage-Rumbaughs tankar om kulturens betydelse inte ligger blott på idéplanet. Hur genomtänkt vi än teoretiserar om kulturens betydelse, så kommer vi aldrig åt denna personliga samvaro som jag drogs in i redan första dagen vid LRC. Talet om att placera apor i en mänsklig kultur är tomt, om det inte omsätts på det personliga planet. Kulturer existerar inte av sig själva, utan de finns genom vår samvaro med varandra.
Savage-Rumbaughs arbetssätt påminner mig om något som den engelske filosofen Rush Rhees en gång sade. I stället för att kategoriskt förneka att djur kan ha språk, så sa han att om djur någon gång lär sig att tala, så lär de sig det inte så som de lär sig trick. Detta är nyckeln till att Savage-Rumbaugh ligger så långt före andra apspråksforskare, som genom sin syn på forskarrollen ofta skapar ett större avstånd till sina försöksdjur än en djurtämjare. Vi tränar inte våra barn att tala från åtta till fem, med avbrott för lunch. Språket utvecklas spontant i mänskliga sammanhang, utan början och utan slut.
