Surrealisthövdingen André Breton utnämnde Prag till Europas magiska huvudstad. Kanske hade han läst Gustav Meyrink. Hans ”Golem” hade kommit ut 1915 och blivit en omedelbar succé. Prag hade fått sin Dickens – fast med ockulta förtecken. Men ”Golem” var även en gravskrift över stadens gamla getto. För ett alltmer nationellt självmedvetet Tjeckien på väg in i moderniteten framstod de nedgångna och socialt suspekta kvarteren som en skam och en sanitär olägenhet. Ett beslut om totalsanering fattades 1885. Tio år senare satte man igång, och 1897 var det mesta jämnat med marken för att ge plats åt breda gator och tjusiga jugendfasader. Om det gamla minner idag Altneu Schul (Gammalnya synagogan) och begravningsplatsen. Och där, i virrvarret av sneda och eroderade stenar och sarkofager som trötta stöttar varandra, står ett stenhus med lejonprydd gavel: rabbi Jehuda Liva ben Bezalels grav. Mer känd är han som rabbi Löw eller Maharal.

Det är nu exakt 400 år sedan den lärde mannen dog, och man kan fråga sig vad han tänkt om de sägner som spunnits runt hans person och förvandlat honom till sagofigur och turistmagnet. Under sin levnad var han inte känd som mirakelrabbin och hjälte i fantastiska fabler. Först under 1800-talet träder han fram som magiker och pendang till den ockult intresserade kejsar Rudolf II – och som skapare av en golem gjord av lera.

Golem uppfattas ibland som ett egennamn men är ett begrepp. En golem är en varelse utan själ – som Adam innan Gud blåste sin ande i honom. Men sedan medeltiden förknippas ordet främst med konstgjorda varelser som på magisk väg förlänats liv. Prag-gettots golem tycks ha sitt ursprung i gamla folkliga anekdoter, men åtskilligt av det som idag betraktas som självklara inslag i den tjeckiska traditionen är inte äldre än 100 år – och dessutom av polskt ursprung. Det var 1909 som Judl Rosenberg på hebreiska publicerade den bok som ny i engelsk översättning heter The Golem and the Wondrous Deeds of the Maharal of Prague (övers. Curt Leviant, Yale University Press, 221 s).

Som rabbin i Warszawa gick det inte för sig att skriva fiktion, så Rosenberg tog till det gamla knepet att presentera sig som utgivare av ett gammalt manuskript som han råkat komma över. Den verklige författaren påstods vara ingen mindre än rabbi Löws egen svärson. Från att tidigare bara ha utfört hushållsnära tjänster får golem här rollen som judestadens beskyddare. Med hans hjälp lyckas den listige Löw avvärja den ena antisemitiska attacken efter den andra och slutligen besegra den ondskefulle prästen Thaddeus. Märkligt nog stöttas han av en kardinal och kan också förlita sig på ett fungerande rättsväsen som inte självklart anammar myten att judar mördar kristna barn och blandar deras blod i det osyrade brödet. Rosenbergs skildring har egentligen mindre med renässansens Prag att göra än med hans egen samtid där pogromer rasade i Ryssland och där Böhmen nyligen skakats av ett påstått judiskt ritualmord. Den åtalade Leopold Hilsner blev dock friad, vilket kanske förklarar Rosenbergs tilltro till den tjeckiska rättvisan. Boken översattes snabbt till jiddisch och tyska och satte spår i en av stumfilmsexpressionismens klassiker, Paul Wegeners ”Der Golem” (som ofta och felaktigt påstås vara en filmatisering Meyrinks roman).

Även Isaac Bashevis Singer lånar friskt från Rosenberg i ”Jätten Golem” (1982) men toppar med motiv från Gargantua, King Kong och Kaspar Hauser. Redan Rosenberg hade gjort den konstgjorda varelsen mänsklig genom att döpa honom till Jossele och göra honom sårbar, och Singer går vidare och låter sägnernas stumma och asexuella golem tala och bli förälskad. Dessutom får han ställa existentiella frågor om vem han är och varifrån han kommer. Men detta förmänskligande medför att både Rosenberg och Singer får problem när Löw skall avliva sin Jossele. En åtskilligt mörkare och mer ångestladdad variant av motivet möter i H Leivicks ”dramatiska dikt” ”Golem” (1920) där lerskapelsen går sin egen väg. Våldsam och sexuellt aggressiv blir han till sist farlig för de judar han var tänkt att skydda. Rabbinen betraktar sin skapelse och tänker: ”Är detta han? Mannen som jag drömde till liv? Segraren? Hjälten? Han? Sådana händer, sådana skuldror, ben. Så mycket kropp? Så mycket stilla sorg?” I dikten ”Golem” (1958) låter även Jorge Luis Borges rabbinen betänksamt betrakta sin skapelse men undrar samtidigt hur Gud egentligen såg på sin rabbin.

Föga förvånande nämns Löw och hans golem ofta i samband med Frankenstein och hans monster. Möjligen med undantag för Leivick är likheterna ytliga. Den moraliska konflikten hos Mary Shelley är normalt inte aktuell då den fromme rabbinen aldrig har några ambitioner att utmana det gudomliga skaparmonopolet och till sist lämnar sin skapelse som en livlös lerklump på vinden i Altneu Schul – vilket 1910 föranledde Egon Erwin Kisch till en expedition som dock inte gav annan utdelning än ett underhållande reportage.

Den som mer än någon annan fört golem ut i världen är ändå Gustav Meyrink – paradoxalt nog eftersom romanen inte alls handlar om rabbi Löw och Jossele. Den golem som möter hos Meyrink saknar sägnernas konkretion och funktion och förvandlas till ett slags materialisation av gettots samlade mentala spänningar och, främst, till en sinnebild för det inre jag som vi fasar att se. I Meyrinks roman blir det mesta symboler för spiritualistiska erfarenheter. Men så var också sekelskiftet 1900 de esoteriska rörelsernas och andeskådandets gyllene tid. Borden dansade från Moskva till London, och de spiritistiska seanserna avlöste varandra i societetens salonger. Madame Blavatsky var i full färd med att avslöja Isis och hade ännu inte avslöjats själv, så teosofiska sällskap ploppade upp överallt. Sir Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes skapare, var fullkomligt övertygad om att uppenbara fejkfoton på älvor var äkta och hävdade bestämt att illusionisten och utbrytarkungen Houdini hade övernaturliga krafter – trots att Houdini själv bestämt förnekade detta och ägnade fritiden åt att avslöja den mediala branschens bluffmakare.

Meyrinks intressen gjorde honom kort sagt inte till någon isolerad kuf. Dessutom kombinerade han sina ockulta preferenser med en i sammanhanget problematiskt skeptisk läggning. Under en seans lyckades han till och med snappa åt sig en bit ektoplasma och fick den analyserad som ostduk preparerad med diverse kemikalier! Om Meyrink kan man läsa i Mike Mitchells Vivo: The Life of Gustav Meyrink (Dedalus, 225 s). Det är en konventionell life-and-letters -framställning med betoning på life – och inget fel i det, speciellt som den man som står i fokus är tillräckligt spännande för att hålla intresset vid liv. Boken lever så att säga mer på Meyrink än på Mitchell.

Men biografen har inte haft det lätt. Källmaterialet är både magert och motsägelsefullt. Det finns ofta olika versioner av samma händelser. Det är svårt att avgöra vad som är sanning och vad som är lögn – och Meyrink var inte den som klargjorde sådant i onödan. Ibland framstår han som lika undflyende som sin egen golem. Men det är uppenbart att han drevs av en stark längtan att nå tillvarons innersta mysterier och högsta andliga dimensioner, själens befrielse och ett evigt liv. Han tycks ha konsulterat vartenda medium och kontaktat Europas samlade obskyra sällskap. Dessutom var han kortvarig medlem av de flesta och grundade den teosofiska Blå stjärnans loge i Prag. Han mumlade mantran, testade droger och dieter och ägnade sig åt alkemi, kabbalism, teosofi, spiritism, antroposofi, yoga och så vidare. Men till sist tycks han ha kommit fram till något slags egen syntes i mystikens och det ockultas tecken och slutade sitt sökande efter färdigförpackade lösningar.

Men i samma mån som han var inåtvänd och andlig var han utåtriktad och atletisk, prisbelönt roddare och fruktad fäktare. Han uppträdde gärna som världsvan dandy och charmör och var en av de första att paradera genom Prag i automobil. Han älskade att épater-le-bourgeois (chockera borgerskapet) och framstod som den tyska präktighetens, chauvinismens och militarismens fiende nummer ett. Men den dekadente bohemen försökte sig även som bankman, ett företag som 1902 slutade med fängelse, förlorad heder och ekonomisk ruin. Saken blev inte bättre av att han sannolikt var oskyldig till det brott som han dömdes för.

Bankdebaclet hade i alla fall det goda med sig att Meyrink på allvar tvingades in på den litterära banan. Dessutom innebar det att han lämnade det Prag som han 1883, samma år som Kafka föddes, kommit till som 15-åring. Kanske var den separationen även en förutsättning för att han skulle kunna väcka staden till litterärt liv, förvandlad till vision och fantasmagori i romaner som ”Golem” och ”Valborgsmässa”. Efter 21 år vid Moldau flackade han runt i Europa för att slutligen slå sig ner vid Starnberger See i Bayern. Där dog han den 4 december 1932. Hade han fått leva längre hade han förmodligen tvingats i exil som uttalat hatobjekt i högernationella kretsar; 1933 brann hans böcker på de nazistiska bokbålen.

Golem-romanen hade dessutom fått många att tro att han själv var jude. I själva verket var han illegitim son till en turnerande österrikisk skådespelerska, Marie Meyer, och en redan gift, välbärgad tysk aristokrat som tillika var utrikesminister i Württemberg. Först 1919, när Meyrink var en berömd man, lär fadern ha erbjudit sig att officiellt erkänna sonen. Det var så dags, och Meyrink avböjde. Så det var moderns namn han bar, även om det alldagliga Meyer förvandlades till det mer nobelt klingande Meyrink när författarkarriären tog fart.

Meyrink ingick aldrig i det Pragtyska författarkotteri – Kafka, Brod, Werfel, Kisch med flera – som Karl Kraus kallade ”arconauterna” efter den lokal, Café Arco, där de träffades. Men han tycks ändå ha gjort intryck på sina yngre kolleger och dyker upp som den demoniske och dekadente herr Nikolaus i Paul Leppins ”Severins resa in i mörkret” (1914). Mitchell hävdar också Thomas Mann syftar på Meyrink när han 1903 i ”Tonio Kröger” talar om en suspekt bankman som efter en fängelsedom börjar publicera begåvade prosastycken. Men Mann skrev i själva verket sin novell redan 1901, så den ockult lagde får väl snarare se den som ett varsel.

1901 var annars året för Meyrinks litterära debut i den tyska tidskriften Simplicissimus. Enligt en version skall hans bidrag först ha kasserats. Lite senare satt en uttråkad redaktör och rörde om i papperskorgen med sin käpp, spetsade ett manus, frågade vad det var och fick svaret att nån galning skickat in det. Han läste och utbrast: ”En galning? Kanske det. Men ett geni.” Det låter som en anekdot, och naturligtvis finns det andra versioner av saken...

Simplicissimus – som sköt in sig på monarkin, kyrkan, aristokratin, polisen, armén och nationalismen – var hur som helst det perfekta organet för Meyrink. Snabbt gjorde han sig ett namn som giftig satiriker och parodiker och som författare av groteska, makabra och fantastiska historier. Med ”Golem” och senare romaner som ”Det gröna ansiktet”, ”Valborgsmässa” och ”Den vite dominikanen” kom han att nå en annan och framför allt större publik. Men ställd inför stränga kritiker har närheten till sensationsprosa och populärfiktion ofta legat honom i fatet. Är han seriös eller inte? Mitchell ger inget direkt svar. Det behöver han inte heller, och en sak är säker: ”Golem” hör till de där romanerna som omedelbart fångar läsaren och sedan inte släpper taget. Om Meyrink själv lyckades uppnå evigt liv må vara osagt, men hans suggestiva hantering av golem-motivet visar i alla fall tendenser till odödlighet.