Vårt föregivna frisinne kan vara nog så trångsynt eller i varje fall begränsat. När den amerikanska litteraturvetaren Sharon Marcus berättade att hon höll på med en bok om relationer mellan kvinnor i brittiskt 1800-tal var den vanligaste kommentaren: ”Ja, du skriver förstås om lesbiskhet.” Men det centrala budskapet i Between Women: Friendship, Desire and Marriage in Victorian England (Princeton University Press, 368 s) är i själva verket att etiketter som homosexualitet och heterosexualitet kommer till korta när det gäller att förstå verkligheten i all dess sammansatthet och mångtydighet.

Såväl brev, levnadsteckningar som skönlitteraturen lär oss att viktorianerna uppfattade vänskapsförhållanden mellan flickor och kvinnor som en självklart viktig källa till känslomässig och andlig närhet. 1800-talets familjer var ju stora, de flesta barn växte upp som ett av många, och därför erbjöd en vänskap den första möjligheten till att känna sig utvald, att uppleva tvåsamhet. Framför allt gällde detta borgerskapets och i någon mån överklassens kvinnor: arbetarklassens kvinnor uppfattade snarast vänskap i termer av vad som kunde kallas ”överlevnadsnätverk” och umgicks i första hand med arbetskamrater eller grannar. ”En sann vän” var ofta någon som helt enkelt kunde ge ett litet lån eller hjälpa en att hitta jobb.

Men när det gällde mera privilegierade kvinnor uppfattades vänskap som en av den moraliskt uppbyggliga kärlekens former. Vänskaper mellan unga ogifta kvinnor uppfattades som en övning i kvinnlighet, ja, rentav som en förberedelse för den äktenskapliga kärleken, men de upphörde inte i och med att någondera eller båda gifte sig utan odlades ofta decennium efter decennium genom brev och besök. 1840 skriver en nybliven mor till sin väninna: ”Min älskade vän, tro inte att jag har varit tyst så länge därför att jag kommit att ägna all min kärlek åt den lilla nya varelsen. Så är det inte. Mitt hjärta söker sig till dig som det alltid har gjort, med djup och varm tillgivenhet, och min kärlek för den späde får mig att ännu starkare känna värdet av vår vänskap.”

Vänskapens språk ter sig i våra öron omöjligt att skilja från kärlekens. Det talas om ”omedelbar attraktion”, om ”lidelsefulla gensvar”, om hur man uppnår ”blodets hetta, feberns hetta på vänskapens termometer”. 1862, 20 år efter att de träffades första gången, skrev en gift kvinna till sin väninna: ”Min Katie, du blev min 1842, och varje år sen dess har du blivit tjugo gånger mera min.” Och en annan skrev om en väninna till en annan: ”Jag älskar henne mer och mer. Det är svårt att hejda pennan när jag väl börjat skriva om henne.” Man utväxlade lockar av sitt hår, miniatyrporträtt, fotografier. Man plockade blommor och fäste dem i varandras hår. Breven talade mycket om kyssar och smekningar. En ung dam vid namn Emily Shore (vars kyrksamma familj var så sträng att hon inte fick läsa Byrons poesi) skrev i en dagbok om vilken oförglömlig upplevelse det var att besöka en väninnas sovrum: ”Hon satt upp i sängen och såg så söt och så bedårande ut att jag inte kunde slita blickarna från henne. Hon bad mig sitta på hennes säng och kysste mig många gånger och visade mig mera godhet än nånsin och höll min hand tryckt mellan sina.” Varken äkta män eller släktingar tog anstöt av den här sortens utgjutelser, tvärtom var det vanligt att de äkta männen och släktingarna fick ta del av dem. Samma intensiva känslor skildras också i skönlitteraturen. I ”Jane Eyre” dör Janes skolkamrat, den moraliskt exemplariska Helen Burns, i tuberkulos. Kort före sin död ber hon Jane krypa upp i hennes säng: ”Dina små fötter är bara, lägg dig och dra mitt täcke över dig.” Jane ”lägger sig hos henne” och innan Helen dör drar hon henne tätt intill sig och kysser henne en sista gång.

Sinnlighet och andlighet gick obesvärat att förena. En 36-årig söndagsskolelärarinna, Rebekah Taylor, skriver i ett brev om det lidelsefulla triangeldramat mellan henne, en annan kvinna och Gud: ”Miss D – kom på besök i morse. Först kallpratade vi en stund men sedan kom vi in på det som verkligen uppfyllde oss båda, nämligen vår dyrbare Herre, Jesus. Det är mången som blir illa berörd och tycker att man borde svalka sig när man uttrycker ens det allra minsta av sin själs hänförelse över Hans skönhet men hos henne fann jag det rätta gensvaret.” Väninnor som levde geografiskt åtskilda och sällan hade möjlighet att träffas kunde brevledes komma överens om gemensamma bönestunder. ”Käraste!” skriver en, ”Får jag tänka på att du varje fredag kväll ber särskilt för mig? Det är vad jag kommer att göra för dig och jag tror att det kommer att ge oss båda mycken tröst.”

Den viktorianska moralen var som bekant hård mot kvinnor som begick äktenskapsbrott eller ens tog erotiska initiativ i förhållande till män. Det ansågs också olämpligt för kvinnor att tävla med män – intellektuellt, professionellt eller fysiskt. Men vänskapen erbjöd kvinnor möjligheter som annars var förbehållna män, nämligen att ta initiativ, att göra närmanden, att öppet uttala sin uppskattning av en annans skönhet. I sina brev och dagböcker kommenterade viktorianska kvinnor över huvud taget ihärdigt andra kvinnors utseende, oberoende av om det var kvinnor de kände eller inte. I ett kapitel om viktorianska modeplanscher argumenterar Sharon Marcus för att tidens kvinnor mycket väl kunde avnjuta åtminstone bilder av andra kvinnor som objekt att konsumera – att de alltså kunde anlägga vad vi brukar uppfatta som en typiskt manlig blick. Ännu mer överraskande är kanske hennes presentation av den diskussion som tidens damtidningar förde om att aga barn, i första hand då döttrar. Det vill säga, det är väl i och för sig föga överraskande att varelser som förväntades vara hemmets ljuva änglar kunde behöva få avreagera sina förträngda aggressioner men skildringarna av hur döttrarna skulle kläs av och förödmjukas är så detaljerade och så vällustiga att de utan vidare kunde återanvändas av tidens rika flora av pornografiska tidskrifter. Men också vänskapen erbjöd möjligheter att leva ut aggressioner. Kvinnor kunde konkurrera med varandra om vänner – och i brev öppet skryta med att ha erövrat en bästa väninna från någon annan – och de kunde leka med varandras känslor.

Relationerna mellan kvinnor – det är en av Sharon Marcus huvudpoänger – uppfattades ingalunda som något hot mot äktenskapet; tvärtom utgjorde de ett stöd för äktenskapet som institution. Nära väninnor gjorde allt för att hjälpa varandra att bli lyckligt gifta. Nära väninnor kallade ofta varandra för ”syster” och strävade gärna efter att verkligen bli släkt med varandra – till exempel genom att gifta sig med varandras bröder eller kusiner. Också männen gjorde sitt för att de kvinnor som var viktiga för dem skulle få kontakt med varandra. När poeten John Keats förlovade sig bad han sin fästmö Fanny Brawne brevväxla med hans syster som för övrigt också hette Fanny. De två kvinnorna fortsatte att hålla kontakt efter Keats död och det var Fanny Brawne som presenterade Fanny Keats för hennes blivande man.

Det har ofta sagts att kvinnovänskapen kompenserade kvinnor för det större känslomässiga avståndet som präglade äldre tiders äktenskap. Sharon Marcus argumenterar utomordentligt intressant – och faktiskt också ganska övertygande – för att så inte behövde vara fallet. Både män och kvinnor talade ofta om sina äktenskap som vänskapsförhållanden och uttryckte därmed en verkligt stark känsla just därför att tidens vänskapsförhållanden var så översvallande På 1820-talet skriver en man: ”Jag kan inte föreställa mig äktenskapet på annat sätt än som den högsta vänskap jorden erbjuder.” 1840 skriver en kvinna till sin man: ”Du är vän, bror, älskare allt på en och samma gång.” Hon var övertygad om att ”den fulländade vänskapen står att finna i äktenskapet” och att de bästa äktenskapen var de som hade börjat med vänskap.

Men det fanns också kvinnor som levde ihop i parförhållanden som uppfattades som kvinnliga äktenskap, som svor varandra trohet, som hade gemensam egendom, som ärvde varandra. Eftersom vänskapens språk var så lidelsefullt och eftersom det så självklart gjordes jämförelser mellan kvinnlig vänskap och äktenskaplig kärlek stack de här förhållandena egentligen inte av på något påtagligt sätt. När vi idag hör talas om äldre tiders kvinnor som älskade varandra är den första fråga som inställer sig ”Hade de sex?” men den är nästan omöjlig att besvara, menar Marcus: ”Om man kräver bekännelser som bevis för en sexuell relation så hade de flesta viktorianer inte sex över huvud taget. /.../ Precis som man kan läsa hundratals viktorianska brev, dagböcker och memoarer utan att hitta ett enda omnämnande av mens eller avföring så hittar man ytterligt sällan ett aldrig så indirekt omnämnande av sex ens mellan äkta makar.” Poeten Elizabeth Barrett Browning skrev på 1820-talet till sin syster om sitt möte med en av tidens kändaste skådespelerskor, Charlotte Cushman, och hennes partner Matilda Hays: ”Jag har förstått att de har avlagt löften om evig kyskhet och ömsesidig tillgivenhet – de bor ihop, de klär sig på samma sätt … det är ett kvinnligt äktenskap.” Det framgår att detta är något nytt för Barrett Browning, något hon fått veta genom en väninna: ”’Jag har aldrig hört om något sådant förr’, råkade jag säga. ’Har ni inte?’ svarade mrs Corkrane. ’Det är inte alls ovanligt.’” Och brevet fortsätter: ”Paret är på väg till Rom så jag utgår ifrån att vi kommer att träffa dem ofta.”

Sharon Marcus betonar att man måste göra skillnad mellan 1900-talets föreställningar om homosexualitet och 1800-talets om kvinnliga äktenskap. Homosexualitet skulle komma att betraktas som en asocial avvikelse från äktenskapet, med stigmatisering och smusslande som följd; kvinnor som levde i kvinnliga äktenskap blev inte misstänkliggjorda, betraktades inte som avvikande, hörde inte hemma i en subkultur. Självklart hade de ofta kontakt med andra som levde på samma vis men deras förhållanden betraktades inte som ett hot mot den existerande samhällsordningen, de var fullt integrerade socialt, fullt respektabla, ja, de kunde umgås i de bästa kretsar. De kom rentav att spela en ganska betydande emancipatorisk roll för många av dem var välutbildade, kända och inflytelserika och de påverkade därmed också 1800-talets utveckling av äktenskapet mot ett kontrakt mellan två jämlika parter – ett kontrakt som vid behov gick att upplösa. Och Marcus spikar fast sitt budskap: ”En av de stora lögnerna när man idag skriver civilisationshistoria är att alla värden förr var givna en gång för alla och att äktenskap bara kunde existera mellan man och kvinna.”

Hade de sex, dehär kvinnorna?

Sharon Marcus menar att de självklart hade det och att deras vänner och bekanta visste att de hade det: enligt henne skulle Charlotte Cushmans och Matilda Hays löften om kyskhet snarast förstås som löften om sexuell trohet mot varandra. Det här kan låta som en något långsökt tolkning men är det sist och slutligen så viktigt i vilken utsträckning de hade sex och vad för slags sex det i så fall var de hade? Det är möjligt att Marcus pressar sina tolkningar en smula men hennes bok är ändå högaktuell med tanke på dagens diskussion om samkönade äktenskap och de farhågor som fortfarande finns att de ska utgöra ett hot mot allt vad familjeliv heter.