Det kan vara lärorikt att fråga sig hur ett ord på ett annat språk bäst ska översättas till svenska. För mig har det nu senast handlat om engelskans deception. Det är beklagligt att det inte finns något substantiv till svenskans ”att lura” eller ”att luras”. ”Bedrägeri” är ofta för starkt, liksom ”svek”: deception liknar visserligen ”svek” såtillvida att det inte behöver finnas någon medveten avsikt (vi kan ju dessvärre svika någon utan att ens tänka på saken) men till skillnad från ”svek” förutsätter deception inte nödvändigtvis att det finns något särskilt förtroende att svika.
De här tankarna har dykt upp medan jag läst Deception: From Ancient Empires to Internet Dating (Stanford University Press, 360 s), en tvärvetenskaplig antologi redigerad av sociologen Brooke Harrington. Här medverkar flera biologer och vi påminns om att också djur kan vilseleda. Just när det är fråga om djur blir frågan om medveten avsikt naturligtvis intressant. Tigern står naturligtvis inte framför någon garderob och väljer klädsel innan han i sin kamouflagefärgade päls går ut och lurar sitt byte, men hur ska vi förstå eldflugehonan som dels har parningssignaler som lockar sig en hugad partner av den egna arten men också kan härma en annan arts parningssignaler och därigenom fånga främmande flugor som hon äter upp?
Och finns det alls någon medvetenhet hos fåglar som hittat mat och sedan gör varningsläten – alltså ljud som signalerar fara – för att få flockens övriga fåglar att förskräckta flyga upp och bort så den själv kan äta sig mätt ifred?
Men att lura, ljuga, svika, bedra eller vilseleda är naturligtvis ändå i första hand mänskliga beteenden. Mark G Frank som studerat ansiktsuttryckens betydelse försöker skapa en smula reda genom att inledningsvis definiera begreppet lögn. Det innebär, slår han fast, en avsiktlig, fullt medveten handling som kan vara mer eller mindre trovärdig: ”En man som verkligen tror att han är far till en kvinnas barn ljuger inte – han kan ha fel men han ljuger inte. Däremot ljuger han om han vet att han aldrig har legat med kvinnan ifråga. Om han påstod att rymdvarelser hade gjort kvinnan gravid och verkligen trodde på det skulle han inte ljuga. Om han inte trodde på det men ändå påstod det vore det en lögn.” Samtidigt som han är mån om att understryka att det i det verkliga livet inte som i sagan om Pinocchio finns några entydiga bevis på ouppriktighet utvecklar han ett lärorikt resonemang om hur man kan iaktta sina medmänniskors minspel, tal och kroppsspråk och eventuellt hitta ledtrådar.
Också psykologen Maureen O’Sullivan betonar att lögner är svåra att avslöja, eller rättare sagt: att de flesta av oss är dåliga på att avslöja dem. Framför allt är vi sämre än vi tror, för en mamma som tvärsäkert säger: ”Jag ser ju alltid genast om mina barn ljuger” kan omöjligt veta hur ofta hennes barn har ljugit så att hon inte sett det. De människor som faktiskt har en speciell fallenhet för att genomskåda andra – och sådana finns: ”truth wizards” kallar O’Sullivan dem – är allt annat än tvärsäkra. De tar mycket god tid på sig för sina bedömningar, de väger olika möjligheter mot varandra, de modifierar alla sina påståenden med ”det kunde se ut som” och ”kanske”.
Men O’Sullivan understryker också att om vi inte så ofta beslår varandra med lögn så beror det inte bara på att vi inte kan utan också på att vi inte vill. Som lärare kan man någon gång vara så gott som säker på att en student ljuger när hon säger att hennes uppsats inte blivit klar därför att hennes mormor just dött men det är ändå bekvämare att hålla god min. Under inga omständigheter vill man plötsligt få en kopia på mormoderns dödsattest på posten. Det sociala umgänget, umgänget mellan bekanta, bygger i hög grad på att vi undviker sådant som kan få dem vi umgås med att tappa ansiktet: att avslöja någons lögn kan mycket väl innebära slutet på hela umgänget.
Det finns också lögner som vi helt enkelt kan vilja tro på. ”Varför trodde gamla testamentets Eva på ormen snarare än på Gud?” frågar O’Sullivan. ”Trodde hon verkligen att Gud lurade henne? Litade hon verkligen på ormen? Eller trodde hon på ormen därför att frukten såg god ut, för att hon var nyfiken och för att hon gärna ville bli vis?” Män som solochvårar kvinnor behöver inte vara stora charmörer men de har förmågan att blända sina offer genom att lyhört uppfatta deras drömmar och behov. De genomskådas ofta – eller blir åtminstone misstänkta – av sina offers vänner, offren själva vill däremot så innerligt gärna tro på deras förespeglingar.
En annan artikel i antologin – av statsvetarna Frederick Schauer och Richard Zeckhauser – diskuterar det engelska begreppet ”to palter” som betyder att uttala sig eller bete sig vilseledande utan att uttryckligen ljuga. Det slår en genast att termen är så användbar att man gärna också på svenska kunde börja tala om att ”paltra”. Man paltrar om man säger: ”Ja, jag blev ju tredje i min klass i skidtävlingen” utan att tillägga att det bara var tre deltagare. USA:s förre president Clinton paltrade när han besvarade en fråga om sitt förhållande till Vita hus-praktikanten Lewinsky med ett: ”Jag hade inte sex med den där kvinnan.” Inte minst paltrar man om man gör som en herre jag känner: en gång i veckan ägnade han sin lunchtimme åt en älskarinna men såg till att han alltid noga tog reda på vad arbetsplatsens lunchservering bjöd på för att kunna besvara sin hustrus frågor om vad han ätit till lunch. Han kunde då börja med ”Ja, i dag serverade lunchrestaurangen –” och så fylla i med exempelvis ”köttbullar och potatismos.”
I en separat artikel beskrivs hur de amerikanska myndigheterna paltrade om den hotande Sars-epidemin, om mjältbrandsförsändelserna efter terrorattacken och om orkanen Katrina: det vill säga de lät förstå att riskerna var mindre än de var och att deras egna insatser var större än de var.
”Deception” är en bok som greppar mycket. Här finns artiklar om allt från Inkaindianernas förutsättningar att lura den spanska kolonialmakten med sina khipu – de snören med knutar på genom vilka de både kommunicerade och förde räkenskaper – till de ack så aktuella bedrägerierna på finansmarknaden. Naturligt nog handlar flera artiklar om modern teknologi. Oroande är det att inse vilken stark påverkan digitalt manipulerade fotografier kan utöva: en bidragande orsak till att John Kerry förlorade presidentvalet mot Bush ska ha varit ett fotografi där han placerats bredvid fredsaktivisten Jane Fonda vid en demonstration. Också människor som tydligt och klart fått veta att bilden var manipulerad kunde säga: ”Jo, men jag kan ändå inte glömma den.” Däremot visar undersökningar att vi ljuger mindre i mejl än i ett så relativt gammalt medium som telefon – troligen har vi insett att mejl kan sparas och användas emot oss. Telefonens möjligheter utnyttjas för övrigt i så kallade alibiklubbar i vilka medlemmarna mot betalning kan få någon att ge sig ut för att vara deras chef och ringa till deras äkta hälfter eller personer de stämt träff med och låta förstå att de blivit tvungna att arbeta över eller åka på tjänsteresa.
Också internet tas naturligtvis upp men just de artiklarna förefaller mig mindre givande än man hade kunnat vänta sig. Härvidlag kan man ha större utbyte av en annan bok, ”The Future of Reputation: Gossip, Rumor and Privacy on the Internet” av juristen Daniel J Solove (anmäld under strecket 10/3 2009). Här ges framför allt exempel på hur lögner kan spridas på nätet i syfte att kränka och förnedra.
John Seigenthaler – en journalist som hela sitt liv kämpat för yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter för svarta och som också arbetat för Robert Kennedy – råkade 2005 slå upp sig själv i Wikipedia och hittade till sin häpnad följande: ”John Seigenthaler sr var Robert Kennedys assistent i början av 1960-talet. Han misstänktes för direkt inblandning i morden på både John och hans bror. Ingenting kunde bevisas.”
En hantverkare som hade blivit förargad på en kund – en förmögen kvinnlig jurist med en stor konstsamling – tog sig för att sprida upplysningen att hon var dotter till en ledande nazist och att hennes konst var stulen från nazismens offer.
En anonym person i Berlin lade ut en profil för den amerikanska skådespelerskan Chase Masterson på en dejtingsajt. Här fanns hennes kontaktuppgifter och en fejkad dialog enligt vilken hon lät förstå att hon kunde tänka sig ett homosexuellt förhållande, att hon orienterade sig i världshändelserna genom att läsa Playboy och att hon var ute efter ett engångsligg.
Problemet här är naturligtvis inte minst att sajter och servrar inte tar något ansvar för huruvida den information de förmedlar är äkta eller falsk. De tar inte ens nödvändigtvis ansvar för att ta bort information när det bevisats att den är falsk.
Det kanske allra mest tankeväckande kapitlet i ”Deception” är av den tyske samhällsvetaren Guido Möllering och handlar om förtroende. Förtroende definieras här som ”ett psykologiskt tillstånd som bygger på avsikten att acceptera sårbarhet utifrån positiva förväntningar på andras avsikter och beteende.” Förtroende handlar uttryckligen om tro: man kan visserligen väga för och emot men i slutändan handlar förtroende om att ta ett slags språng, att släppa misstankar och tvivel.
Förtroende är en fråga om sammanhang. Om man berättar sitt livs historia för en främmande människa på ett tåg handlar det inte om förtroende utan om att man inte räknar med att träffa vederbörande igen. Den som ger sig ut på någon kontaktsajt på nätet vore dum att genast förhålla sig förtroendefullt: på nätet behöver ingen människa vara den hon utger sig för att vara. (På kontaktsajter betraktas det inte ens som ohederligt att utge sig för att vara något smalare, yngre eller längre än man är i verkligheten. Däremot är det klart oacceptabelt att ljuga om sitt civilstånd.)
Också Solove tar upp frågan om förtroende. Lagstiftningen i USA utgår ifrån att den som anförtror sig åt andra måste räkna med att bli förrådd. Efter att konsumentaktivisten Ralph Nader 1970 hade gått ut med beskyllningen att General Motors bilar var osäkra inledde företaget en kampanj mot hans person som byggde på skvaller de fått fram genom att intervjua hans vänner. Nader stämde General Motors men även om domstolen var kritisk mot den taktik som använts mot honom ansåg de rent principiellt att han fick stå sitt kast. I Storbritannien gör man andra bedömningar. När en man som haft ett homosexuellt förhållande med skådespelaren Michael Barrymore talade ut i tidningen The Sun tog domstolen Barrymores parti: ”Ett personligt förhållande av det här slaget är inte avsett för The Sun eller någon annan tidning.”
Det är svårt att se annat än att det brittiska förhållningssättet är rimligare än det amerikanska, att det är rimligt att samhället upprätthåller normen att förtroende bör respekteras. Det tycker för övrigt Möllering också. Om det är någon mer övergripande slutsats man kan dra av både ”Deception” och ”The Future of Reputation” så är det att vi behöver ett samhälle där människor kan lita på sina myndigheter men framför allt på varandra.
Men efter avslutad läsning börjar jag fundera på ett svenskt ord som numera används ganska sällan, nämligen ”förställning”. Har det fallit ur bruk därför att det förknippas med konventionella sociala normer och förväntningar, och därför att vi numera oftare än förr låter bli att prisa mat vi inte tycker om eller att tacka översvallande för presenter vi önskar att vi aldrig hade fått?
Frågan är om det inte kan finnas en god förställning som det skulle gälla att slå vakt om
