Av uppenbara skäl lyssnar världen med stor uppmärksamhet varje gång Rysslands president eller dess nuvarande premiärminister gör ett offentlig uttalande. Detta faller sig naturligt med tanke på att den internationella säkerheten i högsta grad är beroende av beslut som fattas i Kreml. Mannen på gatan brukar däremot inte fästa någon större vikt vid vad landets ledare har att säga. Han vet av egen erfarenhet att det är långt från ord till handling och att vackra fraser inte påverkar hans vardag. Medvedevs senaste tal till Duman (12/11) kan i det avseendet betraktas som en uppseendeväckande händelse: hur det än ska tolkas väckte det uppmärksamhet också bland de vanliga medborgarna.
Redan det omedelbara intrycket som förmedlades till miljontals människor från Kremlpalatset var anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda var inte alla kända ansikten ur makteliten, utan ansiktsuttrycken och minspelet. Människorna i salen – landets toppar – blinkade och flinade åt varandra, höjde ögonbrynen sarkastiskt, men de flesta befann sig i ett tillstånd av dyster förstämning och ilska som den obarmhärtiga tv-kameran inte kunde dölja. I detta sällskap urskilde sig särskilt ”folkets ledare” med sin understrukna likgiltighet och sin föraktfulla blick i golvet eller taket och utrikesminister Lavrov, vars stenansikte och sammanbitna tänder vältaligt uttryckte vad han tänkte. Enbart detta gav tillräcklig anledning att lyssna extra noga på presidentens ord: avgrunden mellan talarstolen och auditoriet var så uppenbar att den inte går att bortförklara som en tillfällighet.
För att undgå falska förhoppningar skall det omedelbart sägas att några efterlängtade nyheter för landets medborgare inte utlovades i presidentens tal. Inga ord om frigivning av Chodorkovskij och andra offer för Putins vendettor eller om avskaffande av inrikestrupperna, som har till uppgift att föra krig mot den egna befolkningen. Inte heller fick vi något svar på frågan om det bakom Kremls murar verkligen pågår en strid mellan två uppfattningar om Rysslands framtid, eller om detta bara är en imitation av politisk mångfald, en väl genomtänkt pr-kampanj för att avleda uppmärksamheten från de verkliga förhållandena i landet. Flertalet bedömare i Ryssland och utomlands är böjda att tro det senare. Det finns dock vissa tecken som får oss att tro annorlunda. Först och främst ett klart uttalat motstånd mot Putin i frågor av avgörande betydelse för Rysslands utrikes- och inrikespolitik, och detta är definitivt inte en konfrontation på låtsas och minst av allt ett pr-utspel.
Nyckelorden i presidentens budskap var en uppmaning att ”ta avstånd från alla förvirrade handlingar som baseras på nostalgiska fördomar” och ett sorgset uttalande: ”Vi lever i ett ålderdomligt samhälle där ledarna tänker och beslutar för alla.” Här är varje ord fyllt av innebörd: förvirring, nostalgi, fördomar och det ålderdomliga samhället. I översättning till den politiska verklighetens språk innebär de en uppmaning att överge en patriotiskt hatfylld retorik som enbart för landet in i en återvändsgränd. Överge Putins försök att återuppväcka Stalins och Sovjetimperiets ”storhet”. Överge Putins omtalade och mycket populära tanke om en ”särskild väg” för Ryssland. Överge en isolationism som fått sitt uttryck i slagordet ”ingen ska lära oss att leva”.
Från denna utgångspunkt förklarade Medvedev vidare att landet inte kan överleva utan nya idéer, nya investeringar, ny teknik. Och var skall man söka dessa? I Pyongyang eller Teheran? Eller hos Rysslands nye vän Hugo Chávez? Till råga på allt tog Medvedev bladet från munnen och kallade Putin–Lavrovskijs utrikespolitik ineffektiv och Putins skötebarn – de statliga korporationerna, denna drivbänk för monopolism, korruption och stöld – för en ruinerande koloss på lerfötter som måste bort. På ren ryska ville presidenten göra klart att den som mest högljutt gapar om Rysslands intressen och storhet i själva verket motarbetar landets utveckling. För yrkespatrioterna har egenintresset alltid kommit i första hand.
Dessa ord stämmer till eftertanke. Presidentens kraftiga avståndstagande från Rysslands nostalgiska storhet får särskilt stor vikt mot bakgrund av hans uttalande inför besöket i Berlin till årsdagen av murens fall, tre dagar före talet i Kreml. Han framhöll att Sovjetunionens sammanbrott var en chock för många, men att det på intet vis kunde betecknas som en gigantisk geopolitisk katastrof. Ingen behöver väl påminnas om att dessa bevingade ord inte tillhör någon annan än Vladimir Putin.
Man kan möjligen dra slutsatsen att det har inträffat om inte en palatsrevolution, så åtminstone en kursändring. Men det finns ännu ingen grund för några förhastade omdömen. Det är ett välkänt faktum att en ny statschef behöver minst två år för att sätta ihop ett eget arbetslag, att bryta med arvet från föregångaren och skapa en maktstruktur och omgivning som kan fungera som hans stöd. Det återstår bara sex månader innan dessa två år är till ända, och hittills har vi inte sett några tecken på en omfördelning av makten i Kreml.
Om Medvedev vill förverkliga en plan, om det över huvud taget finns någon, saknar han politiska verktyg och resurser. Alla finansiella flöden styrs av Putin och hans team. De har alla tv-kanaler i sin hand, utan undantag. Men viktigast av allt, alla viktiga positioner är besatta av Putins män, och Medvedev saknar styrka att göra sig av med dem. Putin – inte Medvedev – har kontrollen över alla maktmedel: inrikestrupperna, säkerhetstjänsten, kravallpolisen, ordningsmakten, vilket gör varje initiativ som inte behagar Putin dömt att misslyckas. Nej, den modernisering som Medvedev så hett och övertygande efterlyste i sitt budskap, behöver eliten inte.
Medvedevs ytterst begränsade möjligheter återspeglas i det faktum att han inte ens försökt använda de befogenheter som han de facto äger – exempelvis att göra sig av med ministrar som står under presidentens direkta ledning men som likväl fortsätter att bedriva sin tidigare politik. Ett exempel är försvarsminister Serdjukov, en av Putins män, som för inte länge sedan arbetade som försäljare i en möbelbutik, eller den ineffektive utrikesministern. Men det går inte: han saknar muskler. Till skillnad från Putin, vilken som president upprepade gånger kritiserade regeringen, tvingas Medvedev begränsa sig till omskrivande uttryck och antydningar som måste dechiffreras, men han vågar inte ”kalla en spade för en spade”. Det är omöjligt att förebrå honom för detta, hans rörelsefrihet är så kringskuren att också hans försiktiga förebråelser mot lata, inkompetenta och overksamma chefer framstår som bevis på aldrig tidigare skådad djärvhet.
Det känns naturligtvis ovant att från presidentens mun höra anklagelser om valfusk och manipulerade rösträkningar, som är ett faktum som hela landet känner till, men som aldrig officiellt erkänts. Uppenbarligen går hans tankar till det kommande valet 2012. Om rösträkningen kommer att gå till på samma sätt som senast är Medvedev uträknad på förhand. Vad kan han göra för att motsätta sig en sådan utgång? Genomföra ändringar i lagstiftningen, något som är naturligt för en jurist i en rättsstat? Nota bene – i en rättsstat! Men i den stat där han råkar vara president, saknar lagen betydelse. Lagen, lika väl som konstitutionen, är en sak, men dess verkställande genom åklagarmyndigheter, domstolar, polisen vid vallokalen är något helt annat. Putin har alltid uppmanat till att lösa tvister om valfusk inför domstol. Naturligtvis! Det är bara så de behandlas i en rättsstat. Men Putin själv vet ju hur man sköter såndana ärenden i ryska domstolar.
Det är knappast en tillfällighet att Medvedev inte berörde domarnas oberoende, ett ämne som i dagens Ryssland knappast tas på allvar av någon. Inte ens under Sovjettidens svartaste perioder var man i närheten av dagens totala beroende hos domarkåren av telefonsamtal, instruktioner från överordnade, ”rekommendationer” och ”goda råd” från inflytelserika personer. Under den Stora terrorn var det statsåklagare Vysjinskijs hårda regemente och fullkomliga godtycke som bestämde reglerna för de politiska och ekonomiska brottmålen. Den övriga delen av domarkåren var relativt fri i sin yrkesutövning och vägleddes enbart av allmänna principer för ”socialistisk laglighet”. Idag är ingripande från tredje part nästan regel – i form av ”goda råd”, kuvert med pengar, utmärkelser, befordringar, olika typer av gåvor och förmåner. Som jämförelse kan nämnas att andelen frikännanden idag är mindre än en procent, medan den till och med under Stalin kunde överstiga fyra procent.
Så föll då till sist från presidentens läppar detta ord som sedan länge förlorat sin magiska laddning – korruption. Han beskrev den med ordet exempellös. Det är ingen hemlighet för någon att denna cancersvulst har ätit sig igenom hela detta land utifrån och in. Enligt Rysslands inrikesministerium uppgick i september förra året den genomsnittliga storleken på en muta till 930000 rubel (drygt 20000 euro). Enligt obekräftade uppgifter från november i år, har priset stigit till 29000 euro. Detta är med andra ord ett medelvärde som inkluderar såväl den rutinmässiga blygsamma bestickningen, som mångmiljontransfereringar – jag talar om miljoner dollar. Vilka tjänster det här handlar om kan man bara spekulera om.
Och vad händer nu? Vilka förslag kan presidenten lägga på bordet för att om inte eliminera, så åtminstone stävja detta onda? Ingenting konkret blev sagt i denna fråga, och ingen lär klandra honom för det. När allt kommer omkring måste det till stora förändringar i hela maktmodellen för att undanröja eller överhuvudtaget minska korruptionens omfattning. Kan Medvedev månne hitta en lösning, om så blott i teorin?
Medvedev sade i själva verket ingenting om hur han tänkt genomföra sina planer och projekt, som i sig själva, oavsett vilka motiv som ligger bakom och hur de kommer att genomföras, är förnuftiga, moderna och progressiva. Enbart Medvedevs modiga erkännande att Ryssland befinner sig i en ytterst allvarlig situation – ekonomiskt, tekniskt, moraliskt, gör honom heder; att landets hela nuvarande potential skapats under Sovjettiden, samtidigt som omvärlden lyckats skaffa sig ett enormt försprång, att allt skrikande om Rysslands storhet är struntprat, att det utan demokratiska reformer, utan engagemang i moderniseringen av hela det civila samhället blir omöjligt att ta sig upp ur detta moras – dessa medgivanden är mycket värda. Men ord förmår ingenting, allra minst när de utmanar mäktiga krafter, som är dödsförskräckta för minsta förändring – i synnerhet byråkraterna som i sin girighet bokstavligen korkat igen landets livsnödvändiga blodomlopp.
Men det gick inte ens en månad innan Vladimir Putin i en fyra timmars tv-show, ”Samtal med nationen” (3/12), gjorde klart för alla hur mycket hans anser presidentens förslag värda genom att över huvud taget inte kommentera något av dem, och vem det är som styr landet. Istället visade han upp bilden av den handlingskraftige ledaren om inte talar så mycket, utan handlar till allas bästa. Om det råkar sammanfalla med hans eget.
Moder Ryssland har likväl fått sin diagnos från presidenten – hon är allvarligt sjuk. Läkarnas uppfattning skiljer sig endast på en punkt: är patienten dödsdömd, eller finns det fortfarande en chans till ett, låt vara långsamt, tillfrisknande? Om chansen ännu finns, föreligger ett akut behov av medicin. Men om medicinen har ännu ingen sagt ett ord. Och ingen vet ens om det finns intresse av att hitta någon.
Översättning: Bengt Samuelson
