Man kan börja med den här historien: En av mina manliga bekanta berättade att han efter semestern i kvartersbutiken hade stött ihop med en granne och av artighet mer än av genuint intresse frågat om sommaren varit till belåtenhet. ”Min fru stack,” svarade grannen. Smått desperat funderade min bekant på hur han skulle reagera. Så sa han: ”Sådant händer.” Varpå grannen nickade – närmast lättat, efter­ vad min bekant uppfattade – och så övergick de till att tala om fotbolls-EM.

Sedan kan man fortsätta med en annan historia, en som berättats av antropologen Colin Turnbull om Ik-stammen i centrala Afrika: ”Glatt förväntansfullt tittade männen på ett barn som kröp fram mot den öppna elden och de skrattade förtjust när det stack sin magra arm rakt in i de glödande­ kolen. Sådana tillfällen var nästan­ de enda då man såg tecken på föräldrakärlek: mamman drog ömt sitt barn ur eldstaden och strålade lycklig över att hennes avkomma vållat så mycket nöje.”

Vad lär vi oss av detta?

Väl först och främst att medkänsla kan ta sig många olika uttryck, men att vi faktiskt har oerhört svårt att föreställa oss ett samhälle som totalt saknar medkänsla. Om Turnbull verkligen har rätt kommer Ik-kulturen visserligen nära ett sådant samhälle: här föraktar man svaghet (”Om någon faller blir han föremål för förakt, hån och skratt, i synnerhet om han är gammal och blind”) och redan i treårsåldern blir barn övergivna av sina föräldrar.

Om när, var, hur och varför vi visar – eller­ gör anspråk på – medkänsla har den amerikanska sociologen Candace Clark skrivit en alldeles utomordentligt stimulerande och bitvis också rolig bok som heter Misery and Company. Sympathy in Every­day Life (University of Chicago Press, 323 s) Det kan, visar hon, vara intressant att reflektera kring själva termen. Till skillnad från många andra samhällsvetare finner Clark det klargörande att göra skillnad mellan­ empati och medkänsla: empati betyder för henne helt enkelt förmågan att anlägga­ en annan människas perspektiv, att avläsa en annan människa, medan medkänsla, som ju det svenska ordet tydligt låter­ förstå, uttryckligen är just en känsla, närmare bestämt en positiv sådan. Torteraren kan avläsa sitt offer utan att för den skull känna medkänsla. Det är ju för övrigt också intressant att svenskans ”sympati” är starkare än engelskans ”sympathy”: att hysa medkänsla med någon behöver ju ingalunda betyda att man finner vederbörande sympatisk. Samtidigt är det ofrånkomligen så dels att människor man uppfattar som sympatiska har lättare att väcka ens medkänsla och dels att man svårligen själv kan uppfattas som sympatisk om man aldrig visar medkänsla. (Det är få av oss som idag omfattar en kantiansk pliktetik och menar att det är mera moraliskt värdefullt göra medmänniskor gott utan att hysa sympati.)

Föräldrar förväntas hysa medkänsla med barn som slår sig eller blir mobbade, i parförhållanden förväntas man visa medkänsla med en partner som har det motigt på jobbet, är sjuk eller helt enkelt trött, syskon förväntas kunna övervinna sin syskonsvartsjuka och ställa upp för varandra om det verkligen gäller. Också i vänskap räknar vi med att ge och få medkänsla. Ett av Clarks intervjuobjekt, en ung kvinna förklarade: ”Det händer att jag känner mig ordentligt uttråkad när jag lyssnar på nåns problem, men jag måste göra det. En vän måste göra det.” En annan sa: ”Jag tror att jag är en medkännande person, en empatisk person. Åtminstone hoppas jag att andra uppfattar mig så.” Kvinnor – mödrar, hustrur, systrar, väninnor – förväntas generellt visa mer medkänsla än män. Medkänsla från en kvinna uppfattas som en självklarhet, medkänsla från en man däremot som en gåva att vara tacksam för. Det visade sig för övrigt att de flesta män ansåg att de själva var mera medkännande än de flesta andra män.

Men eftersom USA en gång för alla är ett land där de nyliberala värderingarna är starka var det samtidigt många som ansåg att var och en är sin egen lyckas smed och att den som råkar illa ut troligtvis har sig själv att skylla. Framförallt medelålders män ansåg till exempel ofta att våldtäktsoffer inte förtjänade medkänsla eftersom de troligtvis betett sig utmanande och det fanns också de som ansåg att människor som fått sitt hus förstört i en storm troligtvis hade valt fel plats att bygga.

Clarks material är sannerligen mång­sidigt. Hon har gjort enkäter och intervjuer­, hon har gjort innehållsanalyser på romaner, på etikettböcker, på tidningsartiklar, på Bibeln och på olika typer av färdigtryckta kort som man kan köpa för att visa medkänsla (till exempel kondoleanskort och krya på dig-kort). Hon har ägnat sig åt deltagande observation på gatan, i sjuk­husen väntrum och hos en begravnings­entreprenör. Och så har hon kort och gott tjuvlyssnat.

Det finns naturligtvis ett oräkneligt antal­ situationer som kan väcka med­känsla. Idag kan man köpa tycka-synd-om-kort att skicka till barn vars föräldrar skiljer sig eller vänner som har en besvärlig chef eller som sitter ensamma hemma om lördagskvällarna eller måste lägga ner väldigt mycket tid på att handla och sköta bankärenden. (Snart kommer väl också kort med vilka man kan visa sin medkänsla­ när det gäller datorhaveri eller borttappad mobiltelefon.) Idag visar man i allmänhet mera medkänsla än förr för personer med alkoholproblem eftersom alkoholism mer och mer har kommit att uppfattas som en sjukdom. Däremot är det troligt att man visar mindre medkänsla med människor som drabbas av sådant som kan uppfattas som livsstilssjukdomar: idag förväntas vi ju nämligen var och en ta ansvar för vår hälsa. Clark menar att samhället i själva verket är fullt av medkänsloentreprenörer som försöker påverka vem och vad som ska väcka vår medkänsla.

En viktig fråga blir hur man ska uttrycka sin medkänsla. (Och härvidlag är de språkliga nyanserna igen intressanta: svenskan har ju inte bara ordet ”medkänsla” utan också ordet ”deltagande”.) I vissa kulturer eller subkulturer spelar medkänsla en utom­ordentligt stor roll i det vardagliga umgänget. När latinamerikanska kvinnor i USA träffas är det inte ovanligt att samtalet helt och hållet går ut på att de berättar om otur, olyckor och motgångar som de själva eller människor de känner har råkat ut för. Man kan knappt nämna någons namn utan att förse det med attributet ”stackars”. Och för att vara integrerad i den här kretsen bör man inbjuda till medkänsla: det är bättre att ha en son som just fått en fängelsedom än en son som just vunnit stipendium till ­Harvard. Vid närmare efter­tanke: representerar inte detta – i starkt uppförstorad form – något som egentligen är allmängiltigt? Är vi inte många som någon gång har tänkt att det faktiskt är lättare att få medmänniskor att beklaga en motgång man haft än att glädjas över en framgång?

Det finns också kulturer som har noggranna regler för deltagande. I Kamerun uppvaktas personer som mist en familjemedlem med sädessäckar. Hur mycket man ger beror på ens eget släktskap med de anhöriga. En förälders syskon kan tänkas­ få fyra säckar, en kusin tre. Mera avlägsna släktingar får mindre. I många kulturer är det vanligt att delta i likvakor eller åtminstone komma på kondoleans­besök. Dagen efter min fars död hade min mor beslutat försöka skingra tankarna genom att ta sig för någonting praktiskt och började därför resolut dammsuga. Bäst som hon stod där i städrock ringde det på dörren: det var en av fars utländska kolleger som tillsammans med sin fru stod där svartklädda och med stor blombukett, helt inställda på att avlägga visit.

I dagens USA liksom i Norden är de flesta människor osäkra på hur de ska delta. Skicka blommor? Skicka kort? Ringa, erbjuda sig att lyssna? Erbjuda praktisk hjälp? Man kan såra både genom för mycket medkänsla och för litet. Clark intervjuade en affärsman som ständigt var på resande fot och som uppgav att han blev djupt irriterad på alla som bekymrat undrade om han inte blev väldigt trött: han ville på inga villkor ynkas eller uppfattas som svag. Men det fanns också en yngre kvinna som berättade att hon på flera år inte hade nån kontakt alls med sin mamma därför att mamman inte hade visat tillräckligt mycket medkänsla när dottern blev lämnad av sin man. Förvirringen ökar av att det inte är ovanligt att olycksdrabbade ger dubbla budskap. En ung kvinna berättar: ”En god väns mamma dog ifjol. Min vän – hon heter Sally­ – ringde själv för att berätta. Jag kände­ mig illa till mods förstås och visste inte vad jag skulle säga så när hon sa att jag inte skulle skicka kort eller blommor eller nåt eller ens nämna saken var jag väldigt lättad. Jag gjorde som hon sa men du må tro att det straffade sig. När jag träffade henne igen sa hon att hon var väldigt besviken­ på mig för att jag ingenting alls hade tagit mig för när hennes mamma dog, jag som ändå kände hennes mamma och allt.”

Den här unga kvinnan lärde sig det som också Candace Clark hävdar, nämligen att man alltid ska visa medkänsla när någon dött. De flesta av oss har föreställningen att medkänsla ska vara äkta, det vill säga att den uttryckligen ska vara en känsla och därför ägnar vi mycket tid åt att känna efter­ vad vi egentligen känner, men Clark – och etikettexperterna – menar att vi gott och väl kan börja med fraserna och att vi i bästa fall kan få känslan på köpet.

Clark formulerar regler för medkänsla, hon tänker sig rentav medkänslans värld som ett slags ekonomi med kredit och debit. De lyder: 1. Gör inte falska anspråk. 2. Kräv inte för mycket, för länge, för ofta eller för alltför många olika problem. 3. Ta inte emot medkänsla alltför lättvindigt. 4. Se till att du ändå någon gång gör anspråk­ på medkänsla. 5. Se till att du kommer åt att gengälda medkänsla som du fått. Den första och den tredje regeln hänger naturligtvis ihop och är väl egentligen ganska själv­klara. Ingen vill behöva känna sig lurad eller utnyttjad av någon som exempelvis säger­ sig vara sjuk utan att verkligen vara sjuk. Den som slagit falskt alarm riskerar dessutom att inte bli trodd när det verkligen gäller.

Ingen har heller respekt för den som klagar över småsaker. Den andra regeln är antagligen den viktigaste. Vi känner alla människor som prövar vårt tålamod genom­ att ständigt ha något nytt att klaga över ­eller som ältar samma problem om och om igen. Det sorgliga är att inte heller den som verkligen har stora problem – ett gammalt eller ständigt nya – kan räkna med att omvärlden i längden ska orka engagera sig. Ja, frågan är om inte samhällets allmänna tempo gjort att medkänsla generellt sett blivit kortvarigare än förut. Många som drabbats av ett dödsfall i familjen är mycket ensamma med sin sorg efter en månad eller ett halvår.

Intressantast är ändå den fjärde och den femte regeln. Den som aldrig gör anspråk på medkänsla riskerar att uppfattas som arrogant eller rentav omänsklig. Hon eller han kan också bli föremål för avund. Medkänsla förutsätter också ömsesidighet; ­Bibeln må lära oss att det är saligare att giva än att taga, men faktum är att medkänslans ekonomi bygger på ett givande och ett tagande. Många av Clarks intervjuobjekt är bittra på att någon de tröstat och stöttat sedan aldrig så mycket som noterat det när de själva fått det svårt.

För egen del har jag konstaterat att jag ­åtminstone vill ha min medkänsla kvitterad. När jag nyligen åkte tåg från Helsingfors till Åbo ville konduktören kasta av en ung kvinna som hade köpt studentbiljett utan att ha ett giltigt studiekort och som inte hade kontanter att betala fullt pris. Jag erbjöd mig att betala för henne och hon tog emot pengarna – men sa inte tack. ­Resultatet var att jag fick lust att ge henne en liten lapp med min adress och säga: ”Här har du ifall du vill betala tillbaka.” Det gjorde jag inte men i stället tänkte jag att jag kanske inte kommer att hjälpa nästa person i samma belägenhet. Den tanken förekommer mig fortfarande sorglig.