När Immanuel Kant i slutet av 1700-talet formulerar sin moraliska lag om retributiv rättvisa nämner han inte den sortens straff som en uppvaknad tidigare omoralisk person kan utsätta sig själv för. Kants teori om vedergällning – omodern och hård men ur ett analytiskt perspektiv ett av den filosofiska historiens mest fulländade teoribyggen – innebär att varje person är en fri moralisk agent som skapar sina egna lagar genom sina handlingar och därför drar straffet över sig själv. Bestraffningen ska stå i exakt proportion till brottet och är inte främst till för brottsling eller offer utan för den moraliska lagen själv, och så länge straffet inte mätts ut råder obalans.
Men man kan tänka sig att den förut omoraliske vänder blicken mot sig själv, känner smärtan hon eller han utsatt sina medmänniskor för och grips av en ånger så stor att personen blir sin egen bödel. Också denna variant av bestraffning kan vara symmetrisk à la Kant, till exempel skulle en mördare gripas av sådan avsky för sitt brott att han eller hon skulle ta sitt eget liv.
David Holm är ”stadens värsta buse” och ett av litteraturhistoriens sämsta sällskap. Han har inte mördat någon men är indirekt ansvarig för det mord brodern sitter fängslad för: ”Det är ingen annan än du, som har lockat och förfört honom, tills han blivit en sådan fyllhund, att han inte vet vad han gör!”, säger med rätta en fängelsepräst till Holm. Dessutom är Holm redan död. Eller nej, han befinner sig mellan liv och död och det är i detta icke-tillstånd och på denna icke-plats som Selma Lagerlöfs klassiska roman ”Körkarlen”, utgiven för exakt ett sekel sedan, till stor del utspelar sig.
Själva körkarlen, som också är Holms tidigare dryckesbroder, guidar Holm bland minnen och scener orsakade av hans vedervärdiga beteende. För upplägget er tanke till Charles Dickens ”En julsaga”? Det är riktigt, Lagerlöf skriver i ett brev till sin förläggare att Dickens är inspirationen men att hennes historia ”blivit mycket sorgligare”. Och nog är det sorgligt; på Holms meritlista finns att han medvetet smittat sin omgivning med tuberkulos och misshandlat sin hustru tills hennes själ krossats och hon i desperation tänkt ta både det egna och barnens liv. När Holm kommer till Frälsningsarméns hjälpstation en nyårsnatt strävar en liten slumsyster till gryningen för att laga hans slitna rock. På morgonen sliter han sönder alla hennes stygn med orden: ”Ser fröken, det är så, att jag är van att ha det på det här sättet.”
Enligt Kants morallära är det enda obetingat goda i hela världen den goda viljan och någon sådan har David Holm, till skillnad från slumsystern som lagade rocken, inte. Syster Edit är nu inte vem som helst utan bokens huvudperson och Lagerlöf, såvitt jag vet hittills obesegrad svensk mästare i inledningsfraser, öppnar berättelsen med: ”Det var en stackars liten slumsyster, som höll på att dö.” Kant skulle ha varit mycket nöjd med syster Edit, som agerar utifrån den moraliska lag hon tror på och gör sin plikt också den gången – särskilt den gången – hon inte vill. Holm ”var en man, som var så hög och välvuxen, att man måste förvånas över ett sådant naturens verk” och syster Edit är förälskad i honom, hon åtrår honom, vilket fyller henne med skam och just därför har hon med iver återförenat honom med hustrun som flytt.
Men lilla slumsystern förvärrar allt genom att göra det rätta, för Holm mognar inte och lidandet för hans familj ökar efter ingripandet. I Victor Sjöströms filmatisering av ”Körkarlen” från 1921 finns en nattscen, där fru Holm står med ett litet barn på armen och ett annat vid handen och ser ner på maken, som hon gått för att söka efter, där han ligger full i rännstenen. Scenen gestaltar precist somliga kvinnors villkor i dåtidens patriarkala samhällsordning. Fru Holm vet att makens ansvarslöshet obönhörligen ska dra ner också henne och barnen i helvetet och i skildringen av hennes öde påminner Lagerlöfs återhållna indignation över rådande ordning om den hos författare som Moa Martinson och Fredrika Bremer.
Medan livet rinner ur syster Edit stakar hon fram ”Skic-ka ef-ter Da-vid Holm!” vilket förfärar sällskapet som vakar hos henne, men Edit tänker omvända den iskalle suputen – det sista hon gör. ”Körkarlen” handlar om moral och omoral, Lagerlöf ställer David Holms och syster Edits läggningar mot varandra och drar det till sin spets! Om god vilja och ånger alls finns så måste varje person kunna bli botfärdig och god.
Vilken fröjd det är att läsa den nya upplagan av Körkarlen (Svenska Vitterhetssamfundet i samarbete med Selma Lagerlöf-sällskapet, 230 s). Läsaren vilar tryggt hos Maria Karlsson som skrivit inledningen, Petra Söderlund som står för den textkritiska analysen och Jenny Bergenmar som bidragit med ordförklaringarna – det är sofistikerat och kunnigt. Utgivningen är en del av Selma Lagerlöf-arkivets arbete med att tillgängliggöra författarens litterära kvarlåtenskap och de har även fått på benen en webbplats där i princip allt material om Lagerlöf ska finnas åtkomligt. Digitalisering av kulturarvet kan ske med skiftande resultat. Medan jag blivit allt mer tveksam till en hantering av slaget Google Books, att i princip raka ihop allt i en enda hög, så är det här arbetet (liksom även den utmärka Litteraturbanken) motsatsen – ett intelligent tillgängliggörande så att studenter i alla åldrar kan gå direkt till källorna på ett strukturerat och guidat vis.
1912 är det OS i Stockholm och kanske är sportevenemanget orsaken till att i alla fall jag tycker mig ha en bättre bild från det året än andra tidiga 1900-talsår. Modernismen ska snart på allvar börja sippra in i världen och Lagerlöfs litteratur bli betraktad som omodern innan den återfår sin rättmätiga plats. Men 1912 är Lagerlöf en aktad författare, även om mottagandet av ”Körkarlen”, som Karlsson skriver om i inledningen, är svalt. Fredrik Böök, mest negativ, skriver i denna tidning att talet är för moraliskt och uppstyltat och att den ”krångliga tekniska apparaten” skymmer ”själshistorien”. I Stockholms-tidningen klagar Holger Nyblom på att strukturen är ”tröttande” och Karl Warburg kritiserar med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som plattform bokens indirekta berättande.
Kritiken verkar Lagerlöf ta ganska lätt på, hon betraktar själv boken som ett mästerverk som behöver mogna och anser, som jag förstår henne, att hon i ”Körkarlen” är före sin tid. Den sårbara period då ”beröm och klander” är ”nästan som en lifsfråga”, som hon skriver i ett brev efter att hennes debut ”Gösta Berlings saga” kritiserats, är hon över. Brevet är citerat i essän ”De förstår inte de små gossarna”. Selma Lagerlöf och hennes kritiker av nämnda Bergenmar (publicerat i ”Kritikens dimensioner. Festskrift till Tomas Forser”, 2008) och brevet fortsätter: ”får jag bara tadel som av herr Warburg så förvisas jag åter till katedern”. Nyblivna författaren Lagerlöf vill fortsätta vara just det och kritikernas uppskattning var då en förutsättning för försörjningen.
Lagerlöf är en makalös författare som kan teckna tre generationers öden på en halv sida, kasta läsaren mellan hopp och förtvivlan, vända sympatierna från en gestalt till en annan och sedan tillbaka igen i ett och samma stycke. Färdigheten att skildra de tyngsta, och lättaste, av mänskliga angelägenheter på ett underhållande vis är oemotståndlig men angående ”Körkarlen” vill jag så här hundra år efter utgivningen ge kritikerna rätt. Sven Söderman skrev i Stockholms Dagblad att det kändes som att läsa en ”uppbyggelsebok” och jag håller med.
Lagerlöf var en viktig person, intresseföreningar för nykterhet och bekämpandet av tuberkulos hade bett om samhällsnyttiga historier i sin sak och ”Körkarlen” har en aura av beställningsjobb över sig. Inte alls så att engagemanget saknas – tvärtom: hatkärleken med vilken David Holm skrivs fram påminner om Lagerlöfs egen till sin alkoholiserade far och skildringarna av den misär som sprit och ansvarslöshet vållar konfronterades Lagerlöf med i verkligheten under tiden som lärarinna i Landskrona. ”I Körkarlen hade jag framför allt ett budskap att frambära” skriver hon som försvar mot kritiken. Budskap i sig kan aldrig vara fel men det är ”framför allt” som gör att hon ramlar i agitatordiket. Läsaren skönjer inte bara hur hon bygger med sina klossar utan även hur hon hämtar upp dem från klosslådan.
Med det sagt så ska det påminnas om att Lagerlöfs lägsta nivå, om vi nu kallar det så, är högre än de flesta andra författares högsta och kanske är det tydligheten som gjorde att ”Körkarlen” så väl översattes till film – en kombination av ”frän naturalism och översinnlig visionär folklore” och ”ett lyriskt förtätat mästerverk” står det i Rune Waldekranz filmlexikon.
Viktor Sjöström inte bara regisserade och spelade David Holm, han skrev också manus efter boken, på en enda inspirerad vecka. Sedan reste han för att presentera det för Lagerlöf på Mårbacka som blev så förtjust att de båda firade denna IOGT:s favoritkampberättelse med snaps!
Vi är ännu kvar i stumfilmsperioden och ”Körkarlen” blir den första filmen att spelas in på Råsundas nya filmstad. Filmfotografen Julius Jaenzon visade ett övernaturligt tålamod när han spelade in de övernaturliga scenerna och dubbelexponerade direkt i kameran i upp till fyra exponeringar på samma film innan framkallning. Jaenzon ljussatte vart och ett av lagrena för sig vilket ger filmen en tredimensionell känsla och åstadkommer perfekta spöken. Chaplin sa att det var den bästa film han sett – det är inte svårt att hålla med.
”Gråter du David?” frågar hustrun David Holm, som till sist fått syn på sig själv och blivit sin egen bestraffare. Skillnaden mellan omoral och moral tycks då liten och man kan kalla denna skillnad ansvar eller, som Kant, plikt. Syster Edit, som har vad Susan Sontag definierade som moralisk skönhet, har vunnit med sitt ihärdiga ”Han är inte så ond som han låtsas vara”. Rättvisan kommer i balans när Holms enda ambition, förkrossad av sina gärningar, är att ställa så mycket han kan till rätta för att sedan förenas med Edit, som han nu älskar, på andra sidan. Holm, tidigare full av hån mot den goda viljan, fylls nu själv av denna och bryr sig endast om det bokens centrala fras uttrycker: ”Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den skall skördas!”
