I mitten på 1950-talet höll Ingemar Hedenius vid Uppsala universitet en föreläsning om Sofokles drama ”Oidipus i Kolonos”. För många ungdomliga lyssnare som i likhet med undertecknad trängdes i den överfulla lärosalen nr IX bjöd talaren på en uppvisning i analytisk kraft, litterär inlevelse och passionerad värdediskussion som är svår att glömma. Hedenius var inte bara en framstående filosof utan också en lysande litteraturinterpret, väl bevandrad i den klassiska diktningen liksom i den diskussion som förts kring den. Han var vid denna tid särskilt upptagen av problemet ”det tragiska”: vad kommer oss att på teatern med välbehag följa skildringar av ett lidande, som i verklighetens värld skulle förefalla oss vedervärdigt?

Hedenius umgänge med tragedins problem får sin belysning på flera ställen i hans produktion. I BLM 1955: 8 lät han trycka uppsatsen ”Det tragiska”, tillägnad minnet av kollegan, professorn i grekiska Gudmund Björck. Den behandlar Sofokles drama ”Kung Oidipus” och Aristoteles, Fontenelles, Humes och Schopenhauers teorier rörande vad som inom dramateorin brukat kallas det klassiska tragediproblemet. Med vissa ändringar och tillägg finns samma essä också tillgänglig i böcker som ”Fyra dygder” (1955) och ”De gamle och lögnen” (1978). Men det storslagna drama som Sofokles författade på ålderns dar och som utgör en fortsättning på ”Kung Oidipus”, nämligen ”Oidipus i Kolonos” stod Hedenius hjärta särskilt nära. Universitetsföreläsningen om detta drama lät han trycka i BLM 1957: 10. Den har senare infogats också i ”De gamle och lögnen”. Man kan tillägga, att Hedenius vid ett framträdande i radioserien ”Mitt drama” 1956 som sitt favoritdrama valde just ”Oidipus i Kolonos”.

S ofokles ”Kung Oidipus” ställer som bekant lidandet i förgrunden. Gudarna väljer att krossa en god och framgångsrik härskare, konungen i Thebe, för brott som han ovetande begått: att ha mördat sin far och ha äktat sin mor. När han börjar ana brottets ohygglighet – att ha blivit bror till sina egna barn – sticker han förtvivlad ut sina egna ögon. Blind och förnedrad väljer han att lämna Thebe och dra i landsflykt. I ”Oidipus i Kolonos” får vi bevittna hur Oidipus lär av lidandet och till sist uppnår ett slags försoning, ja nära nog blir en av gudarna. Från att vara en kringirrande och illa sedd landsflykting får han i en trakt kallad Kolonos strax utanför Atén en fristad. Och här upphöjs han och rycks in i den gudomliga sfär som enligt grekisk föreställningsvärld tillkommer heroer. Ingemar Hedenius var en driven grecist. I sin ungdom hade han bedrivit universitetsstudier i grekiska. Naturligtvis läste han Sofokles på originalspråket. Men han citerade, för att inte lämna sin publik i sticket, gärna efter Emil Zilliacus översättningar till svenska. Det skedde ibland under suckar och stön över att Zilliacus inte alltigenom lyckats fånga originalens överväldigande skönhet och moraliska komplikation.

Naturligtvis är diskussioner kring lidandet och sättet att hantera lidandet ytterst vanliga i hela vår västerländska tradition. Alltifrån Homeros och grekisk tragedi eller Bibelns framställningar av Kristi passion ända fram till Imre Kertész, Amos Oz eller Nelly Sachs skildringar av det hårt drabbade judiska folket i samband med Förintelsen återkommer lidandet i litteraturen som ett stående men estetiskt och moraliskt svårbemästrat tema. Att de grekiska tragöderna särskilt ofta kom att uppehålla sig vid ämnet sammanhänger förstås med att det gudasända eller av gudarna tillstadda lidandet intar en så viktig plats i grekisk mytologi. Sofokles må ha givit Oidipussagan en oöver­träffad konstnärlig form. Men han hittade ju inte på sagan själv. Intrigen övertog han från sin samtids myt, rit och religion.

För att förstå Hedenius bedömningar av de båda Sofokles-pjäserna kan det vara befogat att först ställa frågan vilken filosofisk hållning som han normalt och generellt brukade inta till lidandet. Vill man formulera svaret kort kunde man påstå att han vanligtvis avskyr lidandet intensivt men där­emot högt värdesätter och hyllar medlidandet, som han anser vara männi­skans noblaste passion, hennes adelsmärke. Lidandet är enligt hans värdeskala något radikalt ont, och detta onda bör vi till det yttersta söka bekämpa och nedbringa. Medlidandet är där­emot något fundamentalt gott som bör övas och främjas. Bland annat i skrifter om vad han brukade kalla ”den stora pessimismen”, ”normen om det ondas vikt” och ”kvalterrorismen” kan man tydligt avläsa hans hållning.

F astän Ingemar Hedenius som modern intellektuell omfattade tron på utvecklingen och framsteget – inom medicin, naturvetenskap, filosofi och många andra vetenskaper har utvecklingen onekligen gått storartat framåt – insåg han att framsteget på ett väsentligt område nära nog havererat eller i varje fall inte på något märkbart vis ändrat människans grundläggande villkor. I fråga om männi­skans förmåga att tillfoga medmänniskan lidande är det lika illa ställt i våra dagar som på Sofokles eller Bibelns tid. Detta föranledde Hedenius att för egen del omfatta vad han brukade kalla ”den stora pessimismen”. En framstegstroende pessimist, som en sådan skulle man kunna beteckna honom. Här urskiljer man en av de stora, på en gång intressanta och fruktbärande motsättningarna i hans tankevärld.

Att människans liv här på jorden varit och är mer ont än gott, betraktade Ingemar Hedenius nämligen nära nog som ett axiom. Normen om det ondas vikt går inte att bevisa, lika litet som dess motsats – att det goda överväger över det onda – eller för den delen att båda väger lika mycket. I denna situation valde Hedenius att för egen del hylla normen om det ondas vikt och kände sig därtill mer eller mindre tvingad. Sitt val motiverar han på följande sätt. Förintelsens vedervärdighet, likugnarna i Auschwitz, kan aldrig någonsin uppvägas av Mozarts allra skönaste symfonier eller av den svenska välfärdens välsignelser eller av något annat gott här i livet, av vad slag det vara månde. Varje hederlig intellektuell som en gång fått upp blicken för det värsta i livet, de fullkomligt olyckligas och sönderpinades öde, den infernaliska förnedringen hos barn som lider måste därför, resonerar han, omfatta normen om det ondas vikt. ”Det långvariga, vilda lidandet hör hit, och dess existens är tillräckligt för min slutsats”.

Men lidandet kan inte hanteras hur som helst. I en debatt i Dagens Nyheter och i sin bok ”Fyra dygder” brännmärkte han vad han brukade kalla kvalterrorismen. Denna utgör ett slags perverst koketterande med lidandet. Kvalterrorismens anhängare skryter och stoltserar med sina nobla själskval, anser de egna plågorna till och med produktiva för diktning och annat konstskapande och utstöter gärna patetiska utrop av typen ”Ni är långt medelmåttigare än jag, ty ni lider inte!”, ”Vad vet ni som inte lider?” ”Lid, ty annars är du en nolla!” Att det skulle vara på något sätt fint och ädelt att gå omkring och lida, ja rentav finare och ädlare än att vara lycklig och glad, bestrider Hedenius bestämt. Lidandet adlar inte alls, och det är ingalunda vackert i sig självt. Det är ett radikalt ont och ingenting annat. Allt tal om ”lidandets skönhet” förefaller honom misstänkt. Detta romantiska trams har, menar han, ofta fått flankstöd i kristendomens kult av lidandet. Men det blir inte bättre av att det framställts förföriskt av stora andar som Augustinus, Pascal eller Kierkegaard. Inte heller blir det bättre av att omfattas av en sådan, av Hedenius intensivt avskydd, mindre skönande som Olof Lagercrantz. Ett visst mått av levnadsmod och glädje gör oss normalt bättre rustade att ta upp kampen mot det onda. Mycket riktigt är det just detta livsmod som kvalterroristerna vill beröva oss.

M ed tanke på att Hedenius vanligtvis fann lidandet så motbjudande inställer sig för honom ett problem just i samband med ”Kung Oidipus”. Hur kommer det sig att vi kan utvinna så stor konstnjutning av en pjäs som från början till slut framställer lidandets triumf? Om styckets storhet och konstnärliga förtjänst svävar han inte på målet. ”Att ens för ett ögonblick betvivla, att Konung Oidipus är ett av de största konstverk som någonsin har skapats, förefaller vara orimligt”, skriver han. Vår benägenhet att utvinna lust ur det tragiska på scenen har nu – ofta just med ”Kung Oidipus” som paradexempel – givits många och invecklade förklaringsförsök i estetikens historia alltifrån Aristoteles. Hedenius diskuterar flera av dem ingående. Men det märks att ingen av dem tillfredsställer honom helt och hållet. Till sist hoppas han, att den tid skall komma, då mänskligheten inte bara lämnar de offentliga avrättningarna och tjurfäktningarna bakom sig utan också den teaterkonst, som frossar i lidandet.

I konsekvens härmed håller han fram ”Oidipus i Kolonos”, det underbara drama som Sofokles skrev långt upp i 90-års­åldern och som blev hans svanesång, som ett vida större och mer humant konstverk än ”Kung Oidipus”. Han medger att det är mindre väl sammanhållet och dramatiskt effektfullt än föregångaren. Men det rymmer partier av svindlande lyrisk skönhet. ”Med sin rika mänsklighet och sin djupa, liksom blommande skönhet är det för mig det största av alla de grekiska dramerna.” Den berömda lovsången till Atén är något av det vackraste Sofokles skrivit någonsin. Och när en av körsångerna sammanfattar grekernas resignerade svartsyn – ”Aldrig födas är yppersta lott. / Därnäst, om man en gång är född, / Ofördröjligen återvända / till det land därifrån man kommit” – slår detta an djupa strängar i hans inre. Ty strofen harmonierar ju förunderligt väl med Hedenius egen ”stora pessimism”. Just föreningen av djup pessimism med sinne för livets skönhet och överväldigande rikedom är vad som ger dramat dess oerhörda rymd. Men först och sist har ”Oidipus i Kolonos” en stor förtjänst som ”Kung Oidipus” helt och hållet saknar. Den utgör en medlidandets höga visa. Atenarna och deras kung Thesevs tar emot den olycklige invandraren Oidipus med all den barmhärtighet som utgör tecknet på hög mänsklig civilisation.

A tt det aldrig är rätt att tillfoga den olycklige något ont, är en av de grundtankar som Sofokles velat inskärpa. Hedenius är vederbörligen hänförd. Som invandrardrama står ”Oidipus i Kolonos” nämligen i en klass för sig. Det blir atenarnas och Theseus ömsinta mottagande av immigranten–åldringen och deras generösa gästfrändskap som utlöser Hedenius entusiasm. Men karaktärernas nobless ute­sluter ingalunda deras mångtydighet och komplexitet. När Oidipus i vredesmod, därtill eggad av gudarna, förvisar sin son Polyneikes till nya brödrastrider i Thebe och därmed underlåter att lösa honom ur släktförbannelsen, framstår han onekligen som hård och skoningslös. ”I själva verket är han inte bara olycklig utan också ond”, resonerar Hedenius. Men tillägger genast: ”Och dock skuldlös och värd medlidande.”

I mycket kretsar Hedenius studier av Oidipus-dramerna kring den svåra frågan om räckvidden för människans fria handlande. Vi inbillar oss gärna att vi själva styr våra liv, men innebörden i våra avsikter och verkningarna av våra handlingar glider oss ofta ur händerna. I sista hand blir vi alldeles som Oidipus därmed lekbollar i ödets händer, allt vilar ytterst i gudarnas knän. Även den som inte omfattar Sofokles gammalgrekiska fromhet måste – menar Hedenius – erkänna, att skalden här fångat en djup mänsklig insikt, en storslagen sanning mot livet.