För att förhöra mig om hur du mår har jag skrivit, skriv till mig om hur du mår. Jag begav mig till Babel, och då jag inte träffade dig där blev jag mycket bekymrad. Låt mig då äntligen få veta när du kommer så jag kan bli glad: kom i månaden Arach-Samnu. Måtte du för min skull leva länge.
Så lyder ett av de äldsta bevarade kärleksbreven, skrivet i Babylon för fyra tusen år sedan av en man vid namn Gimil Marduk, och det citeras i den danske litteraturvetaren John Chr Jørgensens Om breve. Ni essays om brevformen i hverdagen, litteraturen og journalistikken (Museum Tusculanums Forlag, 155 s).
Vad är då egentligen ett brev?
Brevet har definierats som ”en ömsesidig envägskommunikation”. Det har också kallats ”en monolog som saknar sin bättre hälft”. Privatbrev - i dag privatmejl - skriver vi både för att hålla kontakt med anhöriga och vänner men också - kanske framför allt? - för att formulera oss själva, utforska oss själva. Privatbrevet brukar förknippas med en hel rad positiva bestämningar - närhet, förtrolighet, konkretion, omedelbarhet - men i själva verket är dess möjligheter tvetydiga: det kan både bygga broar och skapa avstånd, det kan innebära förställning lika väl som tillit, det kan vara en mask lika väl som ett självporträtt, det kan användas som vapen lika väl som det kan vara en handräckning.
Att brevet inte självklart förknippas med spontanitet framgår av att det i århundraden funnits brevställare - också för det privataste av alla privatbrev, kärleksbrevet. Ett danskt exempel är Julius Strandbergs ”Brevbog for Elskende” från 1879 vars utgångspunkt var att kärleksbrev visserligen kommer från hjärtat men inte nödvändigtvis utan hjälp. Strandberg ger exempel på hur man kan ge sina känslor luft. Såhär kan det låta: ”Fröken Mathilde Larsen! Bli inte förvånad över att se min underskrift så få timmar efter att jag har lämnat Er. Ni kommer att förlåta mig när jag säger Er att en osynlig kraft ingjuter mig ett oemotståndligt behov av att tala med Er!” Eller så här: ”Ännu känner jag Er fasta, men darrande handtrycknig när jag följde er till vagnen och ännu ljuder för mig ständigt Era sista ord: ”Vi ses väl igen en gång”, ledsagade av denna djupa, vemodiga blick som innehåller en hel värld.”
Vägledning av det här slaget har inte förlorat sin aktualitet. År 2000 gav den danska journalisten John Peters ut en liten behändig trycksak med goda råd för dem som letar efter en partner på nätet. Han citerar autentiska mejl från bekanta som lyckats: ”Kära Susanne, Jag så dig på stan i lördags - i öltältet. Hittade din e-postadress på en sökmaskin. Nu är det måndag och jag har inte sovit en blund sen jag såg dig.” På nätet gäller det att sälja sig själv och Peters råd är inspirerade av både reklamens och jobbansökningens retorik: ”Skriv positivt!” förmanar han och ”Hitta dina starka sidor!” Är man inte positiv kan man vara underhållande. I stället för att skriva ”Den här dagen har varit för jävlig. Jag är trött på allt” föreslår Peters att man skriver: ”Min telefon är avstängd, det är hål i min sko, jag har ont i en nagelrot, teet är slut, min tv är trasig och gardinstången i badrummet har ramlat ner.”
I dag motsvaras äldre tiders kärleksbrev för övrigt inte bara av e-post utan också av sms. I en artikel om unga danskars sms-språk formulerar en sjätteklassare den tidlösa förklaringen på varför förälskade människor ibland föredrar att skriva framom att tala: ”På sätt och vis blir det mer personligt att sms:a, man kan bättre säga det man vill säga och man blir inte generad.”
Det som emellertid särskilt intresserar John Chr Jørgensen är författarbrev och brevet som litterär form. Brevromanen - som föddes med Samuel Richardsons ”Pamela” och ofta var en kärleksroman - hade sin storhetstid på 1700- och 1800-talen men är inte utdöd än: vid det här laget finns det naturligtvis e-post-romaner. Mindre vanlig är brevnovellen, men den förekommer: den danske författaren Jens Smaerup Sørensen har gett ut en hel samling i vilken olika fiktiva personer får avslöja sig själva som brevskrivare. En av dem är en affärsman som skriver till djävulen: han har fått ett erbjudande om att sälja sin själ men efter att ha resonerat hit och dit stannar han för att han helst vill nöja sig med ett leasing-arrangemang.
Författarbrev kan vara nog så triviala - det gäller inte minst de brev författare skriver till sina förläggare. (Den allra mest kortfattade korrespondens som finns torde vara den när Victor Hugo 1862 frågade sin förläggare hur det gick med försäljningen av ”Les miserables”. Hugo skrev ”?” och förläggaren svarade ”!”.) Ibland kan det ligga ett värde i att se de stora från deras mest triviala sida, som när Tegnér skriver till sin hustru och kallar henne ”Min lilla goda Anna” och berättar om sin ”hushållning”: ”Vad kaffe om mornarna kostar vet jag ännu icke. Förmodligen 8 eller 12 sk. Kaffet är icke dåligt, ehuru ej synnerligen starkt.”
Men brev kan också vara litteratur. När de 600 brev som växlades mellan Amalie Skram och maken Erik Skram publicerades 2002 betydde det att Erik Skrams författarskap räddades undan glömskan och att Amalies fick ett nytt huvudverk. Jørgensen nämner särskilt dels det brev Erik skrev i bekantskapens början där han detaljerat biktar sig om sitt förhållande till en ung sömmerska som han tre år tidigare råkat träffa på gatan och vars ”ovanligt tunga svarta ögonbryn och hårt skurna ansikte” fängslade honom och dels Amalies brev vid tiden för skilmässan då hon på hjärtskärande vis växlar mellan att kalla maken för Du och Ni och till slut undertecknar med sitt flicknamn, Amalie Alver.
Tove Ditlevsens brevväxling med väninnan Ester Nagel - gift med författaren Halfdan Rasmussen - hade flera funktioner. En var terapeutisk: ”Kära Ester,” skriver Tove,
Tack för ditt långa, uppmuntrande brev: brev som är tänkta som uppmuntran för mottagaren fungerar av en eller annan orsak inte som de är avsedda, vilket väl har sin motsvarighet i att barn ofta ryggar tillbaka inför en alltför tydlig pedagogisk avsikt med en sysselsättning som annars skulle roa dem. När du alltså skriver för att
uppmuntra dig själv uppmuntrar du samtidigt mig och eftersom jag utgår ifrån att det samma gäller när jag kontaktar dig, tycker jag att vår brevväxling har en absolut mentalhygienisk, sund funktion. Om folk bara ville använda denna gammalmodiga kommunikationsform mera skulle alla psykoanalytiker hastigt bli överflödiga.
Samtidigt var damerna medvetna om att deras brev också lästes av varderas äkta hälfter. När Tove Ditlevsen berättar att hon och hennes man sover i var sin säng på natten skriver hon: ”Nu förundrar det dig säkert att jag under de förhållandena har blivit gravid och jag ska här avslöja vår hemlighet om du lovar att inte berätta den för andra och att tvinga också Halfdan (som naturligtvis lika lite som andra män respekterar brevhemligheten) till absolut tystnad: varje söndag mellan 4 och 6 är barnen på bio! 1,50 kr, det är då ett billigt nöje.” Uppenbart är att Ditlevsens ambition var att vara underhållande för fler än sin väninna och att breven kan förstås som skisser till hennes memoarer. (För övrigt har även Halfdan Rasmussens brev publicerats: i ett brev skriver han ”Jag har ingenting väsentligt på hjärtat, förutom kalk och fett.”)
De flesta författare är medvetna om att deras brev kan komma att tas till vara, konstaterar Jørgensen, och citerar ett brev från Leif Panduro till Klaus Rifbjerg: ”Annars har det inte hänt så mycket - jo, nu hände det något! Jag välte tekannan ut över bordet och alla mina papper blev våta. Kungliga Biblioteket - om jag nu kommer så långt - lär få något att grubbla över. Drack han whisky medan han skrev? Pissade han på sina manuskript?”
Åtskilliga författare har betraktat sina brev som en del av sin produktion och har varit måna om att få dem utgivna. Till dem hör Strindberg och Strindbergsforskaren Kerstin Dahbäck har visat hur breven än är utkast till skönlitterära verk, än påverkade av skönlitterära verk Strindberg hade under arbete samtidigt. I snäv mening är ett författarbrev en litterär text som kamouflerats som autentiskt dokument och som från första början är avsett att publiceras för att skapa en bestämd bild av upphovsmannen (eller kvinnan) och styra tolkningen av de litterära verken.
Det goda brevet - inte minst det goda författarbrevet - förutsätter en god mottagare. Tegnér - en av de stora svenska brevskrivarna - förklarade för vännen Brinkman: ”brevväxlingen med dig (är) egenteligen /.../ den enda i Sverige, som lönar mödan att inlåta sig uti. Ty ser du, jag har i den vägen försökt allehanda utan framgång. Leopold är oändeligen kvick och intressant, men en brevväxling mellan honom och mig har aldrig kunnat komma till rätt stånd, emedan vi se allehanda för olika, och ingen förtrolighet kan äga rum. Franzén skriver sällan och när det någon gång sker, väl gott och vänskapsfullt men, som du vet, utan all livlighet. Geijer är för allvarsam, jag kunde väl nästan säga för förnäm, för all slags kommunikation.”
Det finns en lång rad kvinnor som för eftervärlden inte har någon annan roll än att de varit berömda författares brevväninnor.
Man kan fråga sig: vad betydde exempelvis Louise Colet för Flaubert? Han måste ha vetat att hon ingenting hellre ville än att få gifta sig med honom, men han skrev: ”Om två människor verkligen älskar varandra gör det ingenting om det går år utan att de träffas.” I stället fick hon ta emot hans mest minutiösa överväganden om komposition och stil i ”Madame Bovary”. Kanske Colet och alla de andra snarast varit anima-gestalter vilkas uppgift varit att förlösa det kvinnliga inom mannen - för hans eget bruk.
Lotte Thrane som forskat i brevväxlingen mellan Rilke och pianisten Magda von Hattingberg menar att varje brevväxling egentligen rymmer fyra personer, nämligen dels de två som i verkligheten skriver till varandra, dels deras idealiserande föreställningar om varandra. Men man kan fråga sig om inte brevväxlingar är ännu mera komplicerade än som så: de rymmer ju också våra föreställningar om oss själva. Det är ingalunda bara mottagaren man i sin fantasi gärna tänker sig som oändligt uppmärksam, oändligt empatisk utan det är också sig själv man gärna tänker sig som oändligt sensibel.
Noga taget ligger det ingenting ont i detta. Tvärtom kan det väl ligga en utvecklingspotential i umgänget med ett utopiskt jag.
Vi ska inte underskatta e-postens möjligheter - också genom den kan vi skapa utopiska jag - men något har gått förlorat ändå och det är långsamheten. Ett riktigt brev - ett brev som frambefordras genom vad vi i dag kallar snigelpost - representerar långsamhetens kultur. För 20 år sedan skrev en dansk vän i ett svar på ett brev från mig: ”Nu vet jag nästan mera om hur du har det och vad du gör och tänker på än vad jag vet om hur mina vänner här i Köpenhamn har det och vad de tänker på. Vi har ju alla så bråttom, vi springer oavbrutet förbi varandra utan att just nånsin hinna stanna upp och prata allvar, än mindre slå oss ner och i godan ro diskutera livsfrågorna.” E-posten är snarare en del av den allmänna brådskan, andfåddheten.
Dessutom förhåller det sig nog som Olof Lagercrantz sa en gång:
”Ett brev mognar i posten.”
