Att skriva för Under strecket är en unik möjlighet i dagens svenska tidningsvärld, och det gäller inte minst texternas tillåtna längd. Våra tidningar blir tabloider, bilderna blir större och texterna mindre. Orsaken är konkurrens, och naivt skulle man kunna tro att ökad konkurrens leder till skarpare profilering av konkurrerande medier. Snarare anpassar man sig till samma framgångskoncept och lyfter fram samma ”drev” och ”skandaler”, inte minst nu i valtider. På så sätt kommer samspelet mellan politik och medier att handla allt mindre om idéer och allt mer om kortsiktiga konjunkturer. Det var liknande iakttagelser som fick den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930-2002) att mot slutet av sitt liv skriva några korta men mycket spridda texter om tv och journalistik. Andra forskare har nu fullföljt Bourdieus ansats i antologin Bourdieu and the Journalistic Field (red Rodney Benson och Erik Neveu, Polity Press, 267 s).

Bourdieus samhällsteori har många källor. Vissa föredrar att se honom som en
efterföljare till den moderna borgerliga offentlighetens två stora teoretiker - Max Weber och Emile Durkheim. Andra, som jag själv, vill hellre se honom som marxist. Hans främsta bidrag till marxismen var, för att uttrycka det kort, att han klargjorde förhållandena mellan samhällets materiella bas och dess ideologiska överbyggnad genom att analysera dem i termer av ekonomiskt och kulturellt kapital. Eller, enklare: i termer av pengar och ”kvalitet”. När detta förhållningssätt blandas samman med mer schablonmässiga uppfattningar om marxismen uppstår missförstånd.

Särskilt två missförstånd är vanliga. Antingen tar man för givet att Bourdieu var en reduktionist som trivialiserade kulturdebatten, och som nu gjort det omöjligt att diskutera kvalitetsfrågor eller avge värdeomdömen (eftersom ”kvalitet” reducerats till ”kapital”). Det andra missförståndet utgår från en rakt motsatt premiss, nämligen att Bourdieu i likhet med Frankfurtskolans marxister skulle ha tagit avstånd från populärkulturen. Utifrån denna
andra premiss ses alltså hans teorier inte som utjämnande, utan tvärtom som elitistiska.

Lösningen av denna motsägelse ligger i Bourdieus begrepp ”autonomi”, eller självständighet. Varje ”fält” (till exempel konstens) är autonomt, det vill säga centrerat kring vissa färdigheter och värden. Men det är också ”heteronomt”, det vill säga avhängigt av andra fält. Detta framhävs i ”Bourdieu and the Journalistic Field”. Boken är resultatet av ett projekt som startade 1999 med syftet att föra samman amerikanska och franska forskare som studerat de senaste decenniernas förändringar av relationerna mellan nyhetsmedierna och den politiska världen. I Bourdieus termer gällde det relationerna mellan ”journalistikens fält” och ”politikens fält”. Inom dessa ramar innehåller boken ett brett spektrum av teoretiska perspektiv och konkreta fallstudier. Vissa fokuserar på antingen amerikanska eller franska exempel, medan andra är mer jämförande.

Bokens två redaktörer, Rodney Benson och Erik Neveu, inleder med att
introducera några av Bourdieus nyckelbegrepp. De beskriver också de historiska förutsättningarna för mottagandet av hans teorier i den anglo-amerikanska världen. I samma andetag redogör de för en del konkurrerande teorier, till exempel Jeffrey Alexanders ”differentieringsmodell” (som jag återkommer till). Av Bourdieu själv finns ett utdrag ur en föreläsning med titeln ”Det politiska fältet, socialvetenskapens fält, och journalistikens fält”, som han höll i Lyon 1995.
Här ger Bourdieu en första preliminär bedömning av det journalistiska fältets autonomi. Han förtydligar också varför det är viktigt att inte tala om ”politiker”, ”socialvetare” eller ”journalister”, utan om det politiska fältet, det socialvetenskapliga fältet och det journalistiska fältet. Eller, annorlunda uttryckt: varför det är viktigt att framhäva maktrelationerna inom och mellan fälten snarare än att stirra sig blind på enskilda individers dygder eller brister. Bourdieu formulerar också de två övergripande hypoteser som diskuteras och
prövas i de övriga bidragen, nämligen: 1) att det journalistiska fältet är nedsänkt (”immersion”) i det politiska fältet, och 2) att det journalistiska fältet blir alltmer heteronomt (alltmer avhängigt av politiska och ekonomiska faktorer) samtidigt som autonomin hos andra fält (som socialvetenskapens) försvagas genom anpassning till det journalistiska fältet (till det medialt gångbara).

Idén om det journalistiska fältets ökande heteronomi utvecklas av Patrick Champagne i en essä med titeln ”Det dubbla beroendet”. Här använder Champagne några franska exempel för att visa att nyhetsmediernas avhängighet innebär dubbla hänsyn: dels hänsyn till politiska krafter (vilket märks av vissa institutioners och organisationers förmåga att dominera scenen), dels hänsyn till marknadskrafter (genom anpassning till värden och metoder som kortsiktigt tillfredsställer investerare och annonsörer).
Tre huvudpunkter i Bourdieus samhällsteori är särskilt tydliga i lärjungen Champagnes text. För det första formuleras frågan
om makt helt och hållet i termer av ”ekonomisk” och ”symbolisk” makt, vilket innebär att staten inte ges någon självständig status (som hos Weber). För det andra antas det att ”strukturen hos det journalistiska fältet” motsvarar ”strukturen hos den härskande klassen” - alltså att alla medier på olika sätt representerar de ekonomiskt starka gruppernas intressen (vare sig det är kommersiella eller intellektuella intressen, elitistiska eller populistiska ambitioner). För det tredje: iakttagelsen hur från början ideella och kollektiva initiativ gradvis utvecklas till ”goda affärer”. Ur Bourdieus synvinkel är dessa processer en viktig orsak till det journalistiska fältets försvagade autonomi. Forskare som utgår från Alexanders differentieringsmodell ser däremot ”differentieringen” av medieföretag och andra företag från ideella gruppintressen som en i grunden konstruktiv kraft. Här finns utan tvivel en grundläggande stridslinje.

Det märks också tydligt att bokens amerikanska medarbetare har lättare att
ifrågasätta och diskutera Bourdieus teorier än vad de franska kollegorna har. Rodney Benson (professor i New York) bidrar till exempel med en essä där han observerar ett antal påtagliga skillnader mellan det journalistiska fältet i Frankrike och det journalistiska fältet i USA. I vissa avseenden måste dessa skillnader bero på den olikartade politiska kulturen i de två länderna. Men enligt Benson är Bourdieus uppfattning om förhållandet mellan ekonomisk och symbolisk makt alldeles för statisk för att kunna förklara sådana skillnader. Han menar att det politiska fältets definition måste omformuleras, och förespråkar en teori som ”återställer Webers erkännande av statens singularitet”. Däremot fördjupar han sig inte i vad detta i så fall skulle innebära för Bourdieus hypotes att det journalistiska fältet är ”nedsänkt” i det politiska.

Bokens övriga jämförande studier ligger närmare Bourdieus ursprungliga hypoteser. Julian Duval bidrar till exempel med en rapport om ett stort projekt där ekonomi- och
näringslivsjournalistik i Frankrike kartlades i enlighet med teorin om sociala fält. Här rör det sig med andra ord om en kartläggning av ett av det journalistiska fältets delfält (”subfields”). Rapporten visar att det i detta delfält och i detta franska sammanhang finns klara skiljelinjer mellan tre olika grupper av medier.
Den första gruppen förknippas med intellektuell legitimitet, och har litet ekonomiskt underlag. Ett exempel är tidskriften Le Monde Diplomatique (i Sverige tidningar som Arbetaren och Dagen). Även den andra gruppen förknippas med intellektuell legitimitet, men har större ekonomiskt underlag (till exempel Le Monde i Frankrike och SvD i Sverige). Den tredje gruppen har större spridning än de övriga två, och förknippas inte med intellektuell legitimitet. Här finns till exempel kommersiella radio- och tv-stationer. De statliga etermedierna hör inte till någon av dessa grupper, och är marginella i studien.

Dessa slutsatser utgår inte godtyckligt från vilka medier som i största allmänhet
”anses” vara intellektuella eller mer populära. Detta framgår tydligt av Duvals rapport, där vi med uppställningar och diagram får utförliga uppgifter om vilka empiriska iakttagelser och variabler som utgjort grunden för just denna fältanalys. Den gedigna empiriska grunden gör också att Duval helt neutralt kan bekräfta Bourdieus hypoteser - ekonomirapporteringen i de ekonomiskt starka medierna ansluter sig till den dominerande samhällsideologin (läs marknadsliberalismen), och som helhet har ekonomijournalistikens autonomi i relation till finansvärlden försvagats. Resultatet, utifrån Bourdieus synsätt, är en reproduktion av den etablerade politiska ordningen i medierna - en ”nedsänkning” av medierna i det politiska fältet.
En annan aspekt av denna nedsänkning studeras av Eric Darras i hans jämförelse mellan politiska tv-program i Frankrike och i USA sedan 60-talet. Den statistik han presenterar visar att det finns en tydlig skillnad mellan de två länderna vad gäller de typer av politiska aktörer som syns
mest. Det finns också ett klart samband mellan övervikten för vissa grupper och skillnaden mellan de politiska systemen.

Medan Darras på så sätt framhäver förhållandet mellan medierna och det politiska etablissemanget närmar sig Eric Klinenberg det journalistiska fältet från rakt motsatt håll, nämligen de marginaliserade gruppernas. Han bidrar med en studie av ungdomsorganisationer i USA, och beskriver de svårigheter som dessa organisationer möter när de själva vill forma sitt budskap i stället för att bara intervjuas av utomstående. I avsaknad av det ”kulturella kapital” som skulle behövas för att få de egna medieprodukterna accepterade bland journalister tvingas de vända sig till internet och dess alternativa spridningskanaler.

Boken avslutas med tre ”kritiska perspektiv” där tidigare ämnen och bidrag diskuteras. Erik Neveu beskriver här några vanliga missförstånd när det gäller Bourdieu, till exempel den påstådda kopplingen till Frankfurtskolan. Michael Schudson representerar de mer skeptiska
amerikanerna i sin kritik av begreppet ”autonomi”. Med hänvisning till vissa slående exempel frågar han sig i vilken utsträckning ”autonomi” helt enkelt är mediernas självpåtagna rätt att behandla folk som de vill (jämför vår aktuella Expressen-affär).
Daniel C Hallin, slutligen, ställer Bourdieus fältteori mot Jeffrey Alexanders differentieringsmodell. Han konstaterar att den senare modellens determinism (att medier alltid skulle utvecklas mot större differentiering) motsägs av empiriska iakttagelser, och att den måste kompletteras med fältteorin. Å andra sidan menar han också att även om analysen av maktförhållanden förblir fältteorins avgörande styrka, så kvarstår många obesvarade frågor vad gäller journalisternas egen makt, och vad gäller relationerna mellan det journalistiska och det politiska fältet.

Som helhet är detta en mycket användbar och välkommen bok som visar hur fältteorin och fältanalysen kan överföras från samhällsvetenskap till medieforskning. Vi som befinner oss närmare humanistiska
ämnen och kulturstudier kan hoppas att en noggrann analys av det slag som Duval gör av ekonomijournalistiken också kan komma att göras av till exempel kulturjournalistiken. Och kanske, i det långa loppet, av så specialiserade fält som litteraturkritiken och konstkritiken (i Sverige har kretsen kring Donald Broady arbetat i den riktningen). I kulturdebatten finns många obekräftade föreställningar som skulle kunna bestyrkas eller förkastas genom sådana studier.


(under strecket)