Krigen har på många håll utanför den västliga världen blivit en livsform. Med guld och knark skaffar man sig andra klassens vapen från länder som lagt ner sin krigslust men behållit sin produktion. Afghanistan, Kongo, Sudan, nyss Kosovo, Sierra Leone, Rwanda… Krig håller på att försvinna från vår närhet. Värnplikten är över för gott: den gemensamma erfarenhet alla tjugoåriga män gick igenom. Sedan tiotals miljoner dött på Europas slagfält tror vi knappast på att det ska upprepas.

Vi har överlämnat kriget till datorerna som från fjärran styr missiler och obemannade attackplan. Sambandet mellan krigföring och mänskliga offer bryts allt mer. Om krigen i framtiden utkämpas mellan maskiner, kommer det att förändra människans instinkter, karaktär och institutioner.

Den utvecklade världen betraktar krigen hos fragmentariska stater som steg tillbaka i ett vanvett vi lämnat bakom oss. Om världen delas i en majoritet av mer eller mindre välbärgade kulturer som övergett krig och en fattig minoritet som i kriget ser en livsform tycks chansen för verklig solidaritet ringa. Ett uttryck för solidaritetens sönderfall är ovilligheten hos de flesta nationer att stödja intervention i etniska inbördeskrig.

I alla inbördeskrig samma scen: en far torteras framför sin dotter, man sticker ut hans ögon och skär av hans testiklar och tvingar henne att se det. Soldaterna säger till henne: Se på din far och be honom att tala om var hans kamrater gömmer sig, så vi kan fånga dem och döda dem. Hon vet att han inte kommer att överleva vare sig han tiger eller talar.

Torteraren är ute efter den smärtans slutpunkt där man förnedrat sig till att inte längre tänka på andra eller tro på en rättvisa. En söndersliten kropp, nedsänkt i exkrement, inpyrd med peppar, ber att få dö innan man anklagar hustru och son för ogärningar de aldrig begått.

Skriket från tortyrkammaren är dubbelt: kroppen ropar på själen, jaget på andra människor, och de får inget svar. Tortyren pressar denna ofantliga tystnad in i offret och ersätter identiteten, jagets låga, med ett tomrum. Första steget för att behärska en annan är, enligt Hannah Arendt, att döda den juridiska varelsen inom en människa: övertyga henne om hur hopplöst det är att någonsin få rättvisa och bli upprättad.

Ideologisk upphetsning, en blind läsning av recept för hela mänsklighetens botande har lett till 1900-talets katastrofer. Förstöra det befintliga, ersätta det med en abstrakt ordning och överlämna det åt en diktator som trots sin brutalitet syftar till mänsklighetens bästa – det har lockat många. De som mist tron på sig själva flyr till en stor idé som inte tål kritik. Tomma liv får mening.

Nietzsche definierade skrattet som ”att vara skadeglad med gott samvete”. Goebbels skrev om att ha ”nog med mod att förgöra, att skrattande krossa vad vi en gång höll heligt, som tradition, uppfostran, vänskap och mänsklig kärlek” (citerat efter Joachim Fest). Att ha dödat fem miljoner statsfiender gjorde Eichmann så nöjd att han, som han sade, kunde hoppa skrattande i graven. På söndagarna ställde SS-män upp fångar med en flaska på huvudet och sköt på dem; många missade, under skratt.

Christian Wirth ledde en inrättning i Lublin där svältande judar arbetade till döds med att sortera de redan dödades kläder. Offren visste att de inte hade hopp att överleva, att deras släkt var utslocknad därför att barnen dödats. Wirth gjorde ett undantag och klädde en tioårig judisk pojke i SS-uniform, de red omkring mellan fångarna, Wirth på en vit häst, pojken på en ponny, båda sköt fångar på nära håll, inräknat pojkens mor. (Daniel Goldhagen)

I bödlarnas avhumanisering ingick att sälja hår till madrasser och använda aska som gödningsmedel och isolering av trossbottnar. Det saknade ekonomiskt syfte, men markerade att det inte var mänskliga kvarlevor utan anonymt material. Både nazism och kommunism såg människor som oorganisk materia som man kunde forsla hit och dit och krossa hur som helst. Hitler ville skapa en värld fri från judar, Stalin ett klasslöst samhälle, det vill säga utan borgerlighet, utan en medelklass. Skillnaden låg i tekniken för att förverkliga syftet.

Sovjet blev kamouflagets rike, en stat av rök och speglar. Kommunistisk ideologi antogs råda, men det som rådde var maktlystnad och personlig vinning. Ord som fred, frihet, jämställdhet, välstånd betydde motsatsen. Kollektivet stod över individens intressen men var bara ett omslagspapper för en ohöljd egoism hos nomenklaturan. Då den ideologiska fasaden rasade 1989 kände Sovjetmedborgaren, utanför den lilla kretsen av dissidenter, inte något annat styre än själviskhetens.

Under Molotov-Ribbentroppakten 1940 släppte Sovjet som en gest av god vilja ett tusental politiska fångar, varav 300 judar. De flesta var tyska kommunister som flytt till Sovjet för att därifrån förbättra världen. De lämnades vid gränsen till SS som avrättade flertalet.

Lubljanka i Moskva var en fabrik som producerade skuld i ”intensivförhör” dygnet om: man erkände varje tänkbart brott. De ensamma var statens fiender. Nazism och kommunism förkunnade individens död. Uniformer gjorde människor ansiktslösa.

Treblinka rapporterade ”renhållning till full kapacitet”. Utanför hävde sig marken över jäsande kroppar. Mord i industriell skala heter det om Förintelsen. Men det otäckaste med SS-männens massaker på judar är själva närheten där offren ser sina mördare lugnt i ansiktet, i Dubno 1942 liksom i Suva Reka 1999. Mördarnas saklighet, familjernas alldaglighet, sadismens beräkning är än mer stötande än de anonyma bomberna.

I slutet av Lanzmanns film ”Shoah” ser vi den ende överlevande från Kulmhofs förintelsesläger tyst sila jord mellan fingrarna som om myllan kunde avslöja vistelseorten för över 140000 människor. Rudolf Höss, en före detta fängelsekund, var så stolt över sin del i morden att han kallade operationen för att förinta de ungerska judarna för Aktion Höss. Han tog efter kriget ansvar för att ha mördat två och en halv miljon och såg sig som kungen över den slutliga lösningen.

En kvinna jag minns från tv under Majdanekrättegången (1981) kom från en bondgård i Bayern och blev uppsyningsman i ett koncentrationsläger där hennes specialitet var att dränka ”olydiga” judiska kvinnor i latrinen. Efter kriget återvände hon till gården tills hon långt senare arresterades. I domstolen satt hon på en bänk och stickade, en gammal bondhustru utan spår av ondska eller av insikt. På frågan om hon kunde leva sig in i att det som hände en annan även kunde hända henne själv skakade hon på huvudet.

Aldrig tidigare har en stat bestämt att en särskild grupp människor, inräknat dess gamla, kvinnor och barn, skulle dödas fortast möjligt och sedan genomfört ordern med byråkratisk noggrannhet. Ändå inte så fort. Ty barn flåddes levande inför sina föräldrar och läkare fyllde äggledarna på ett par hundra kvinnor om dagen med formalin.

Lika litet som man bombade rälsen till Auschwitz ledde senare folkmord, i Kambodja 1976 och Rwanda 1994, till ingrepp från det internationella samfundet. Bägge stoppades, för sent, av en lokal armé – Vietnams respektive RPF, baserad i Uganda. FN var förlamat av sin byråkrati och av USA:s ointresse.

Det finns ingen sann mänsklig natur. Med förnuft och öppna samtal, med fria tankars möte kan man dock utforska det skiftande rum där engagerade individer möts utan paranoia, avund, skuldtyngdhet. De mänskliga rättigheterna står över vad en kultur utropar som sina kännetecken. Inget kollektivt begrepp – religion, nation, tradition – bör inkräkta på individens suveränitet över sitt liv. Oavsett om en icke könsstympad somalisk flicka behandlas som prostituerad bör vi försvara hennes rätt att leva i en omanipulerad kropp tills seden upphör.

Fascismens och det totalitäras mest destruktiva yttringar bygger på något fundamentalt som Erland Waldenström betecknat som det hänsynslösa exploaterandet av den längtan var människa bär i själens djup: att befrias från förnuftets, jämlikhetens, demokratins, ja alla den nedärvda moralens hämningar och få bege sig till det förlovade land, där varje primitiv passion ges fritt utlopp och där handlingen, striden, äventyret lockar. Ytterst rör det sig om ett uppror mot intellektet, en dyrkan av det irrationella.

Ideologier har skygglappar, vackra fraser, ett inställsamt språk. Nazismen är unik därför att den inte hade behov att dölja sin ondska. Kuba och Kina har erbjudit behändiga alibin: man slapp heta stalinist och gammalmarxist om man pekade på alternativa vägar till en socialism som framstod som antibyråkratisk och folkligt förankrad. Man slapp känna sig belastad av det förflutna och kunde då idealisera ett förtryck som uppfattades som nödvändigt för att bryta med det förlegade svenska kompromissande klassamarbetet.

Under halvseklet efter andra världskriget dödades omkring 25 miljoner, de flesta civila, för det mesta av sina egna regeringar, i etniskt, nationalistiskt och religiöst våld. 1998 till exempel omkom eller stympades en människa av landminor var tjugonde minut dygnet om. Vi ser tillbaka på våldtäkternas långa rad i Pakistan, Kosovo, Kongo, på garotteringarna i Spanien, tigerburarna i Vietnam, de glödande spiksängarna i Teheran, giftgasen i Irak, de avhuggna händerna i Jemen och Sudan…

Vad var Nero och Attila mot Himmler och Beria, mot Mao och Pol Pot, vad förmådde Einstein och Freud, Marie Curie och Linus Pauling, Thomas Mann och Picasso mot dem? Offren i Gulag och Auschwitz, i Kinas omskolningsläger och Argentinas och Chiles fängelser är anonyma miljoner som förvägrats sin individuella tragik. Stora diktare – Kafka, Primo Levi, Faulkner, Solzjenitsyn – sökte återupprätta värdigheten hos offren. Men brottslingarnas gästabud fortsätter.

Den största frihetsrörelsen i historien är övergången från fattigdom till viss rikedom. Före 1900 fanns inget land där majoriteten kunde föra ett anständigt liv, gå i skola och hinna se hur det gick för barnbarnen. Dessa framsteg är det starkaste värnet mot diktatorer som vill lägga beslag på minnena och skaffa sig kontroll över dess hemligaste gömställen. De har inte alltid lyckats, fastän många spår efter onda händelser utraderats.

Tredje rikets historia kan läsas som kriget mot minnet, skrev Primo Levi. I Bulgarien fick frigivna lägerfångar underteckna ett löfte att tiga om sin fångenskap; annars åkte de in igen för att ha spritt falska rykten. På Solovkiöarna i Vita havet, Gulags första läger, sköts måsarna så de inte skulle användas som brevduvor. I dag är duvorna elektroniska tecken, sekundsnabba i flykten, svåra att hejda. Det är ett av de lyckliga framstegen under den period vi fortfarande tillåts kalla efterkrigstiden.

Måtte det alltid finnas länder att fly till och måtte de mänskliga rättigheterna inte mista sin innebörd av att man bara orkar uttala dem som MR!