Detalj av filmaffischen till ”Greed” - eller ”Den giriga” som filmen döptes till på svenska biografer.
Foto: MGM
Erich von Stroheim. Namnet frammanar en bild av en tjurnackad preussare, oklanderligt uniformerad och kanske rentav med halskorsett, som i Jean Renoirs ”Den stora illusionen”. Man minns honom även som Max, Norma Desmonds lojale, makabre butler i Billy Wilders ”Sunset Boulevard”, som i hemlighet skriver all sin matmors beundrarpost och som berättar för den unge Hollywood-författaren Joe Gillis, spelad av William Holden, om de första regigiganterna inom amerikansk film: DW Griffith, Cecil B. DeMille… och så han själv, Max von Mayerling.
Holden höjer ögonbrynet. Max regissör? Och en av de stora? Liknande reaktioner har Stroheim fått, denne store excentriker på duken, vars exceptionella karriär bakom kameran blivit till en dunkel dossier långt bak i filmarkivet. Att slå upp den är lite som att öppna Pandoras ask.
Erich von Stroheims regigärning är på inalles nio filmer, gjorda mellan 1919 och 1933. Tre av dessa släpptes mer eller mindre intakta; resten är antingen oavslutade, avslutade av andra eller släppta i kraftigt stympad form. Därefter försörjde han sig som karaktärsskådespelare, ibland i rena B-filmer. Likväl stämmer Wilders Mayerling-analogi; Stroheim var däruppe med Griffith och DeMille (och Chaplin).
Till Hollywood kom han 1914 efter en handfull hundår som österrikisk immigrant. Drömfabriken var ännu inget pampigt El Dorado, snarare ett bullrigt Klondyke. Han gjorde sig successivt bemärkt, först som scenstjälande statist, snart även som teknisk rådgivare med militär expertis, bland annat åt Griffith. Världen var i krig och särskilt efter USA:s inträde 1917 gjordes mycket film på ämnet. Här var baroness- och grevesonen Erich Oswald Hans Carl Maria von Stroheim und Nordenwall, underlöjtnant vid kejserliga husarerna, precis vad Hollywood behövde.
Den färgstarka bakgrund han hade skräddarsytt åt sig själv alltsedan han 1909 anlänt till Ellis Island står i bjärt kontrast med faktiska förhållanden borta i Gamla världen. Att redogöra för allt kulört pynt (hit hör såväl kejserliga dekoreringar som duellskandaler) skulle ledigt fylla denna sida. En faktisk dopattest från 1885 presterar i alla fall namnen Erich Oswald och inget mer, särskilt inte von. Fadern Benno var hattmånglare och 1908 kasserades sonen som frivillig menig vid vad som med habsburgst gemyt kallades Mosesdragonerna, det vill säga förband vikta dem som ej kom ifråga för militär karriär, främst judar som Stroheim.
Den nya världen ville händelsevis gärna bedragas (bara några landsmän som just Wilder noterade häpet en viss underklassaccent i hans tyska) och vid Stroheims död 1957 var hans hemlighet bevarad (inklusive hans religion; utåt var han fromt katolsk). Först senare har den avslöjats, om än bara till viss del.
Hans stjärna tändes 1919. Nyligen hade ett par insatser som teutoniskt svin i diverse krigsmelodramer uppmärksammats/upprört, särskilt ”The heart of humanity”, där Stroheim i en famös scen slänger ut en skrikande baby genom fönstret för att i lugn och ro få besudla en rödakorssyster. Sådan ryktbarhet blev valuta i syftet att göra något helt annat, nämligen skriva och regissera.
Lilla Universal leddes av Carl Laemmle, något av en gambler. Stroheim fick audiens och på studs grönt ljus för ”Blind husbands”, som i Sverige kom att heta ”Frestaren”. Filmen blev en av årets topphits och anses i efterhand vara den mest fulländade amerikanska regidebuten innan ”Citizen Kane”. 1920 kom ”The devil’s passkey” (lustigt nog i Sverige kallad ”Blinda äkta män”, tråkigt nog i dag förlorad), också den en framgång. Via dundersuccén ”Foolish wives” (”Dåraktiga kvinnor”, 1921) kunde Universal räkna sig till ett av de stora bolagen och har varit det sedan dess.
De tre första filmerna hade alla liknande teman. Naiva amerikanskor på Europa-besök försummas av sina män och sugs in av rävaktiga förförare, ofta med falska titlar, alltid med slemma avsikter. I slutändan segrar dygden och kanaljen möter sitt rättmätiga öde. Passande nog spelade Stroheim själv gärna den falske med en övertygelse så god att han snart blev ”Mannen vi älskar att hata” med lustfyllt förfärade biobesökare över hela USA (och snart även ute i världen). Här serverades de eggande europeisk spis, levererad med skarp snits av en av filmens första och än i dag största demonregissörer.
Stroheim både gjorde skäl för och var skyldig till epitetet. Han insisterade på äkta rysk kaviar i måltidsscenerna (vanligtvis användes hallonsylt). I ett apokryfiskt fall ska han ha låtit 400 statister stå och vänta i tre dagar på att en knähund skulle nysa.
Han spelade även in mycket material. ”Dåraktiga kvinnor” hade inte bara överskridigt budget med en halv miljon dollar, den hade blivit sex timmar lång och måste kortas avsevärt. Studioledningen oroades. Stroheim var i sanning en guldgosse men alltmer tilltagande också en galenpanna. Till inspelningen av ”Livets gyckelspel” (”Merry-go-round”, 1922) satte Laemmle sin nye unge produktionschef Irving Thalberg att hålla öga med regissören. De två hade mötts på ”Dåraktiga kvinnor” och snabbt råkat i konflikt. Stroheim tyckte Thalberg var en fjant. Thalberg avskedade Stroheim, vars sejour hos Universal nu var över. Det var också snart den tid då regissören ännu var boss. På delvis goda grunder skördades här det första offret.
Övriga bolag stod emellertid i kö och i slutet av 1922 skrev Stroheim på för Goldwyn Pictures. I stället för ännu en kontinentaleuropeisk gräddbakelse annonserade han en filmatisering av Frank Norris ”McTeague: A story of San Francisco”.
Norris socialdarwinistiska roman är väl inte längre amerikansk litteraturkanon och har aldrig översatts till svenska men väckte stor uppmärksamhet då den kom ut 1899. Norris hade under två år i Paris fått en husgud i Émile Zola. Åter hemma i San Francisco samlade han intryck till en egen roman. Lägremedelklasslivet intresserade honom, både i vardagen och i det dramatiska, exempelvis ett omskrivet mordfall på en husa som han i detalj följde. På basis av sådan autentisk research framföddes en livlig bild av det nya Amerika med sina nya amerikaner.
Stroheim lär ha läst romanen i New York runt 1910 och med tiden blivit smått besatt. Så här skulle hans nya hemland definieras på film. Vidare skulle han filma helt enligt texten. Det lämpar den sig också för, i sin handfasta beskrivning av det sena 1800- talets San Francisco.
Här, i ett rum på Polk Street, bor och praktiserar den oxlike, ganske tröge ”Doc” McTeague, en gång vagnpojke i en gruva men tandläkarupplärd av en kvacksalvare. I samma hus bor McTeagues bäste vän Marcus Schouler, en kavat amatörsocialist, och mr Grannis som äger hundsjukhuset där Marcus jobbar. Grannis granne är den timida sömmerskan fröken Baker och de två är hemligt förtjusta i varandra. Prilliga huspigan Maria Macapa skroderar ofta om sin rika familj i Sydamerika som åt på en servis i rent guld. Hon drygar ut kassan genom att sälja lotter och samla bråte som hon tar till Zerkow, lumphandlaren i bakgårdsskjulet som aldrig får nog av Marias servisskröna.
Marcus sällskapar med den väna Trina Sieppe som bor hemma hos sin stojiga schweizisk-tyska familj. En dag skadar Trina en tand och Marcus tar henne till McTeague som förälskar sig. Han anförtror sina känslor till Marcus, som galant ”avstår” Trina och efter en klumpig uppvaktning förlovar de sig. Strax före bröllopet får Trina veta att en lott som Maria sålt henne gett en vinst på 5000 dollar. Marcus grämer sig över förlusten av ”sina” pengar och blir alltmer hätsk mot sin gamle vän. En gruvlig hämnd tar nu form, den gör McTeague arbetslös och Trina till en pengabesatt toka. Så småningom skall ett antal liv ödeläggas, både innan och under den slutliga uppgörelsen i Death Valleys stekheta saltöken – allt för en lotterivinsts skull.
Filmen fick heta ”Greed”. Skådespelare handplockades (inga stjärnor, det skulle kännas som riktiga människor), inspelningsplatser specificerades (allt på plats, inklusive Death Valley). I Stroheims manus fanns en del tillagt (främst en fyllig inledning om McTeagues ungdom i gruvan) och en del bortplockat (främst ett scenario med två hundar). I övrigt presenterades ”varje komma i boken”, menade i alla fall författaren och California-experten Idwal Jones efter en visning för särskilt inbjudna.
Den var en av ett par specialvisningar och ägde rum den 12 januari 1924. I nio månader hade Stroheim filmat, i ytterligare nio månader hade han klippt ner sitt material till… knappt tio timmar. Att hans kontrakt stipulerade en speltid på runt två timmar var ett ännu olöst problem.
Ett par dussin personer sägs ha sett denna ”grovversion”. Många lär ha bergtagits. När en av dem senare såg tvåtimmarsversionen ville han kräkas.
Innan dess hade Stroheim klippt och klippt. Mellan fyra och fem timmar var hans mål. Samtidigt hade Goldwyn gått ihop med Metro Pictures och producenten Louis B Mayer. Ett nytt bolag, MGM, såg dagens ljus. Med ombord fanns Irving Thalberg. Deras tredje clinch ledde till att MGM själva tog hand om klippningen som resulterade i en stump, nerkortad med drygt sju timmar (som lär ha smälts ner för att utvinna – vissa ser symbolik här – en handfull silvernitrat. Andra hoppas än idag att man en dag ska hitta de saknade rullarna av världens mest eftertraktade förlorade film. Kolla gärna era vindsutrymmen).
”Den giriga” hade svensk premiär i november 1925. Redan titelns genus röjer en av många förvanskningar karaktärerna nu undergått; Trina är ju knappast den enda med habegär här. Vidare går hon plötsligt från pigg tös till frigid smulgråt på nolltid. Grannis och fröken Baker är statister, Maria har en kort scen, av Zerkow syns eventuellt hans händer. McTeagues tid i gruvan inskränker sig till att han räddar en fågel och smockar till en buse. ”Such was McTeague.” lyder textskylten. Sådan blir två timmar personteckning nerkrympt till sju minuter av Thalbergs skoningslösa klippare.
Ändå skymtar sublima ögonblick. Någon gång får de rentav leva ut. Här finns enastående skådespeleri av Gibson Gowland (McTeague), Zazu Pitts (Trina) och Jean Hersholt (Marcus). Här finns en studie i mänsklig fulhet som i ljuset av senare Nestbeschmutzer som Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek tydligt bekräftar Stroheims födelseort. Här finns en fulländad filmteknik som föregriper kommande innovatörer som Orson Welles. ”Ni var tio år före er tid”, sa Billy Wilder när de möttes 1943. ”Tjugo”, kontrade Stroheim med mörker i blick.
Han skulle hinna göra/påbörja ytterligare fyra filmer. Flera av dem fick liknande öden men inget nederlag var i närheten av ”Greed”. Han kom aldrig över det. Med vad som kan likna pervers njutning vände han det nästan till triumf, nästan överglänsande verket i sig. Kanske var det en nödvändig terapi.
Icke desto mindre, uppe på de ärevördiga topplistorna bland cykeltjuvar, pansarkryssare, insegel och samurajer, syns fortfarande med jämna mellanrum ”mästerverket som (nästan) ingen sett”. Av vilket det finns en romanförlaga, ett par sinsemellan lätt disparata originalmanuskript, cirka 656 stillbilder, en filmsnutt och massor av mytbildning. Allt har grundligt undersökts, av såväl romantiska levnadstecknare som nitiska revisionister. Fraser som ”enligt Stroheim” eller ”ryktet säger att” är legio. Ingen blir väldigt mycket klokare.
Desto mera sugs man in, i detta som sagt inte helt ofarliga hörn av filmhistorien.
