Om det rör sig om Förintelsen eller Vietnamkriget, om etniska rensningar i Jugoslavien eller massmord i Rwanda - överallt i världen stöter vi på samma ofattbara fenomen: människor, som varken är sadister eller psykopater, som deltar i massmord och dödar värnlösa åldringar, kvinnor, barn. Och de är övertygade om att de handlar rätt och har därför inga skuldkänslor, vare sig då eller senare. Hur är det möjligt att en människa kan bli en samvetslös massmördare?

Den frågan har sysselsatt oss ända sedan krigsslutet 1945 då bilderna från de befriade koncentrationslägren uppenbarade vidden av vad som skett. Men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan den kunde diskuteras öppet på bred front. Alltför djupt satt chocken över att så monstruösa brott hade kunnat ske i vår kristna västerländska kultur, som vi alltid ansett vara överlägsen alla andra.

Behovet att finna syndabockar var starkt, och föreställningen att gärningsmännen skulle vara helt vanliga genomsnittsmänniskor upplevde de flesta som helt absurd.

Visserligen visade psykologiska undersökningar av de ledande krigsförbrytarna vid Nürnbergprocessen att de inte hade sadistiska anlag och att deras personlighetsstruktur inte skilde sig nämnvärt från genomsnittet av befolkningen. Men bilden av Tredje rikets gärningsmän som brutala psykopater skulle länge förbli förhärskande.

Redan 1944 hade den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt i amerikansk exil varnat för illusionen att sådana brott endast kan begås av sadistiska tyskar. Det är en fara vi måste vara på vår vakt mot överallt, påpekade hon, därför att människan inte känner något ansvar för sina handlingar i ett byråkratiserat samhällssystem som hon inte kan genomskåda. Men tiden var då inte mogen för sådana tankegångar; först med den polske sociologen Zygmunt Baumans bok ”Modernity and the Holocaust” 1989 slog den sociologiska förklaringsmodellen igenom.

Även Bauman framhöll att folkmord är universella fenomen i det moderna samhället, där det inte finns personligt ansvariga utan endast mekaniska strukturer och funktioner. Om den hierarkiska byråkratin kombineras med en destruktiv ideologi, som bygger på förtryck och rasism, skapas förutsättningar för byråkratiserade massmord som Förintelsen.

Baumans bok inledde en kontroversiell diskussion som fortgått fram till i dag. Den amerikanske historikern Christopher Browning har sökt påvisa att det inte var grymma fanatiker som tog del i det nazistiska mordmaskineriet utan helt vanliga män (”Ordinary Men”, 1992). Daniel J Goldhagen har hävdat att Förintelsen var den logiska följden av en ”eliminatorisk” antisemitism som har djupa rötter i den tyska kulturen (”Hitler”s Willing Excecutioners”, 1994). Och den tyske historikern Götz Aly har förklarat Hitlers makt över det tyska folket med de stora materiella fördelar hans ras- och rövarkrig förde med sig (”Hitlers Volksstaat”, 2005).

Nu har en studie kommit ut som söker en syntes mellan de olika förklaringsmodellerna men också tillför debatten nya aspekter: Täter. Wie aus ganz normalen Menschen Massenmörder werden (Fischer Verlag, 323 s) av Harald Welzer. Genom en analys av gärningsmännens mentalitet försöker Welzer (född 1958, professor i socialpsykologi och ansvarig för minnesforskningsinstitutet Center for Interdisciplinary Memory Research i Essen) finna svar på frågan hur det är möjligt att helt vanliga människor kan bli massmördare.

Welzer har undersökt en tysk polisbataljon under andra världskriget, Reservpolisbataljon 45, en för sin brutalitet beryktad truppstyrka i Ukraina. Hans studie baserar sig på förhörs- och rättegångsprotokoll som han kompletterat med intervjuer, men han stöder sig också på äldre socialpsykologiska rön om gruppdynamik och sociala processer (Salomon Ash, Stanley Milgram och Philip Zimbardo). Han ställer gärningsmännen som individer i centrum - ”det är inte system som mördar utan enskilda människor” - och analyserar deras utveckling steg för steg från det ögonblick de fått uppdraget att mörda.

”Utan moral inget massmord” - så lyder Welzers paradoxala tes. Man får inte föreställa sig människor som deltar i massmord som primitiva bärsärkar, menar han: de är tänkande människor som utvecklar rationella grunder för sitt handlande och på så sätt skaffar sig ett moraliskt alibi. Gärningsmännen tvekade först men lärde sig snabbt att betrakta mördandet som en kanske oangenäm men nödvändig plikt gentemot nationen. Det tillät dem att distansera sig från sin roll: de mördade inte som personer utan som bärare av en historisk mission. För att behålla sin självaktning bemödade de sig om uppgifter som de kunde försvara moraliskt inför sig själva. Vid exekutioner av judiska kvinnor och barn, berättar Welzer, insisterade en man på att alltid själv skjuta barnen eftersom han upplevde detta som en ansvarstagande och medmänsklig handling. Han såg sig som de judiska barnens beskyddare, då han räddade dem undan ett fasansfullt öde: hur skulle de kunna överleva utan sina mödrar? Hans moraliska rationalisering är chockerande cynisk, men ur hans eget perspektiv var den helt logisk och den tillät honom att mörda utan att känna sig som en mördare.

Harald Welzer inför ett nytt begrepp i diskussionen: referensram. Det finns ingen ”objektiv” situation, säger han, det avgörande är hur vi uppfattar vad som sker. Det är vår subjektiva bild av verkligheten som bestämmer vårt handlande. Nazismens framgångar förklarar han med att den skapade en helt ny referensram: bort från upplysningstidens inkluderande bild, som bygger på jämlikhet och frihet, mot en exkluderande, som bygger på rasism. Genom att konstruera hotbilder skapade nazisterna en ny moralkodex. För den som inte ville sätta nationens framtid på spel blev det en moralisk plikt att bekämpa de faror som utgick från ”världsjudendomen” och utesluta alla judar ur folkgemenskapen. Denna ”nazimoral” hade sådan genomslagskraft att den upphävde de traditionella kristligt-etiska normerna. Under kriget gav den gärningsmännen ett alibi som tillät dem att känna sig som anständiga människor även när de mördade.

Welzer ser såväl historiska som sociologiska och psykologiska förklaringar till att nazisterna lyckades omstrukturera det tyska samhället så radikalt från första stund. Eftersom Tyskland aldrig haft en framgångsrik borgerlig revolution kunde upplysningstidens jämlikhets- och frihetsideal aldrig slå igenom där, och därför stötte Hitlers aristokratiska rasideologi på så ringa motstånd. För det förnedrade tyska folket var lockelsen att höra till ”en högre ras” oemotståndlig, särskilt som denna ”kollektiva nobilisering” innebar materiella fördelar och högre status genom plundring av judisk egendom. Många tyskar slöt också upp bakom Hitler för att de upplevde friheten och autonomin i det moderna samhället som belastningar och därför välkomnade ett auktoritärt styre, som övertog ansvaret för deras handlingar.

Welzers analys av de tyska massmördarnas mentalitet gäller även för andra massmord, det visar han med Vietnam, Uganda och Jugoslavien som exempel. Visserligen finns det kulturellt betingade skillnader mellan massmord i olika länder och världsdelar, konstaterar han, men det finns grundläggande förhållningsmönster som är gemensamma för alla massmord.

Ingen blir mördare över en natt, konstaterar Harald Welzer. Massmord föregås av en långsam process i vilken etiska måttstockar sakta men säkert förskjuts. I början står alltid exkludering. Mellan två grupper konstrueras en radikal åtskillnad: judar mot arier, hutuer mot tutsier, serbier mot bosnier.

Gruppkänslan växer sig så stark att de som befinner sig utanför gruppen inte längre uppfattas som människor. Då de nu upplevs som ett existentiellt hot, blir det en plikt att döda dem. Medkänsla finns bara inom den egna gruppen. De som har moraliska skrupler tolererar vad som sker för att inte riskera uteslutning ur gemenskapen. De intalar sig att mördandet är en historisk nödvändighet som kräver offer för nationens eller gruppens bästa. Det tillåter dem att själva delta aktivt då de handlar i övertygelsen att de uppfyller en viktig mission.

Med tilltagande professionalisering lär sig gärningsmännen att i dödandet se en ”normal” arbetsuppgift som de söker utföra så effektivt som möjligt. Vid massmordet i Rwanda 1994 hade gärningsmännen fasta arbetstider: efter dagens ”arbete” gick de ut och drack vin tillsammans; nästa morgon klockan åtta började de mörda igen.

Det krävs inga auktoritära ledargestalter för att initiera ett massmord, konstaterar Welzer. Det rör sig tvärtom snarare om veka personligheter, som inte ger uttryckliga order utan bara antydningar. Det är en effektiv metod eftersom det ofta är kontraproduktivt att tvinga människor till något de inte vill - då skjuter de kanske bredvid eller bryter samman. Men om en sympatisk befälhavare ger ett uppdrag och samtidigt låter påskina att han själv tycker det är obehagligt skapar det solidaritet.

För den som en gång har börjat mörda finns ingen återvändo, skriver Welzer. Det skulle innebära att alla steg som redan tagits måste ifrågasättas. Då är det enklare att gå vidare på den inslagna vägen och i stället konstruera ett moraliskt försvar: man måste mörda för att skydda sin nation eller grupp mot fientliga stammar eller världen mot kommunism eller judendom. Det tillåter gärningsmännen att själva känna sig som offer: de tvingas ta på sig en börda för att kommande generationer ska leva i en bättre värld.

Även om Welzers bok inte uppdagar något revolutionerande nytt är den viktig för att den ger nya svar på gamla frågor. Tesen att inget massmord kan genomföras utan ett moraliskt alibi förklarar inte bara hur sådana monstruösa brott kan ske utan också varför de flesta massmördare känner sig som anständiga människor och inte heller senare lider av depressioner eller andra psykiska besvär.

Harald Welzers bok kan ses som ett led i den intensiva fredsforskning som i dag bedrivs i Tyskland kring frågan om hur våld uppstår och hur det kan förebyggas. Den ger en insikt i folkmordens dynamik som förfasar. ”Allt är möjligt”, lyder Welzers dystra facit. Gränser mellan olika grupper kan lätt byggas upp med skicklig propaganda, och om en enda koordinat förskjuts kan ett i princip mänskligt samhälle blixtsnabbt förvandlas till ett omänskligt. Sådana utvecklingar kräver snabba reaktioner, också utifrån, varnar han. Det gäller att ingripa innan det mördas.

Då människor har ett fundamentalt behov av tillhörighet har få den psykiska kraft som krävs för vända sig mot den egna gruppen och bjuda motstånd, menar Welzer. ”Vid alla massmord jag har sysslat med fanns det några som vägrade mörda och som även försökte skydda offren. Men de var skrämmande få. Därför tror jag de flesta människor är potentiella massmördare. Varken härkomst eller genetiska faktorer tycks spela någon roll, varken bildning eller religion tycks göra människan immun mot att mörda.”

Welzer avfärdar dock teorin att människan är ond av naturen och civilisationen endast en tunn fernissa över vårt arkaiska arv som predestinerar oss till krig och mord. Såväl kvantitativt som kvalitativt är våld socialt och historiskt betingat, säger han, och lösningen är att skapa förutsättningar för att människor blir så autonoma att de vågar gå egna vägar. Men han är föga optimistisk: i vår otrygga värld är vårt gruppberoende alltför starkt.

Att som Harald Welzer sätta sig in i gärningsmännens tankesätt riskerar att medföra en viss förståelse för deras ödesdigra rationalitet. Det är han själv medveten om. Men om vi vill ha svar på hur sådana brott kan ske, säger han, är det absolut nödvändigt att verkligen tränga in i de tankesätt som gör dem möjliga. Endast då blir det obegripliga begripbart. Han citerar Primo Levi: ”Det finns monster men de är för få för att verkligen kunna bli en fara. Mycket farligare är de normala människorna”.