År 1968 utförde några amerikanska socialpsykologer med Stanley Milgram i spetsen ett experiment där en person placerades i ett gathörn med uppgift att stirra upp mot himlen. Några enstaka förbipasserande stannade upp för att se vad personen tittade på. Experimentet upprepades med 15 himmelsskådande personer – då stannande nästan hälften av de förbipasserande upp och anslöt sig till den stirrande gruppen.
Detta experiment, som väl kunnat ingå i ett program som ”Dolda kameran”, är intressant av flera skäl. För det första kan man säga att psykologerna visade att själva antalet i en grupp starkt påverkar en persons uppmärksamhet och tilltro. Att 15 personer stod och tittade upp mot himlen togs således som intäkt för att något viktigt borde uppmärksammas. Spontant reagerar människor också vanligtvis utifrån föreställningen att det är rationellt att följa flocken till exempel när det gäller val av restaurang eller bioföreställning. Hur många turister har inte vandrat förbi en restaurang med tomma stolar för att i stället ställa sig i kö utanför en fullsatt? För det andra avslöjar experimentet hur lätt det kan vara att bli förd bakom ljuset. Om tillräckligt många personer verkar ta något på allvar är det ytterst svårt att negligera detta förhållande och vandra förbi.
Stanley Milgrams psykologiska experiment gällde harmlösa händelser som dock avspeglar något mer allmängiltigt. En utbredd uppfattning är just att den enskilda människan behöver en grupps kunskaper och värderingar för att klara av sitt dagliga liv på ett något så när smidigt sätt. Skilda grupper och institutioner hyser nämligen ofta en kollektiv visdom som vuxit fram över generationer. Vetenskapen vilar också på många människors enträgna studier genom historien, något som exempelvis fick Newton att formulera de berömda orden om att han enbart såg sig själv som någon som stod på axlarna av en jätte. Samtidigt kan detta behov av att ingå i ett kollektiv utnyttjas och få den enskilda människan att tro på osanningar och begå orätta handlingar. Ett negativt extremfall är när en till vardags ganska så hygglig person träder in i en mobb som präglas av destruktiva massinstinkter. Historien har alltför ofta präglats av sådana flockbeteenden – allt ifrån en lynchmobb i den amerikanska södern till massmötena i Hitlers Tyskland och i Stalins Sovjetunionen.
Denna moraliska dubbelhet hos det mänskliga kollektivet har fascinerat forskare och författare genom historien, bland annat flera sociologer och psykologer som Gustave Le Bon och Sigmund Freud. Centrala frågor som här ställts har varit vad det är som skiljer en konstruktiv gruppkonstellation från en destruktiv och inom vilka områden som den enskilda människan kan förlita sig på ett kollektiv. Gustave Le Bon, som starkt påverkade debatten genom sin klassiska bok om massans psykologi, menade att grupper kan ses som självständiga organismer vilka agerar oberoende av sina medlemmars önskningar – ofta då på ett mycket destruktivt sätt.
Den amerikanske författaren och journalisten James Surowiecki, verksam som skribent för tidskriften The New Yorker, uppehåller sig vid dessa grundläggande frågor i sin nya bok The Wisdom of Crowds: Why the Many are Smarter than the Few and How Collective Wisdom Shapes Business, Economies, Societies and Nations (Doubleday, 320 s), fast på ett betydligt mer optimistiskt sätt än Le Bon. Surowieckis övergripande tes är att grupper i de flesta fall är avsevärt mer rationella än deras enskilda medlemmar. Vad Surowiecki främst avser med visdomen hos ett kollektiv är kvaliteten hos ”den genomsnittliga uppfattningen” hos gruppmedlemmarna. Ett sådant synsätt är säkerligen en aning svårsmält för vissa. I flera sammanhang kan just det genomsnittliga betraktas som det mediokra. Tänk bara på populariteten hos musikartister som Britney Spears och dokusåpor som Farmen och Robinson. Att förlita sig på tittarsiffror eller antal sålda skivor är i dessa fall inga bra tecken på kvalitet. När det gäller gissningslekar och omröstningar har det dock visat sig att stora grupper träffar rätt
betydligt oftare än enskilda personer eller så kallade kvalificerade delgrupper.
Med hjälp av mer eller mindre trovärdiga exempel försöker Surowiecki ge stöd åt sin tes om gruppers ”genomsnittliga” rationalitet. Ett exempel som författaren med gillande citerar är det populära tv-programmet ”Vem vill bli miljonär?”. Exemplet är klart relevant eftersom det vid ett flertal undersökningar har visat sig att publikgenomsnittet i tv-studion har svarat rätt vid 91 procent av tillfällena medan de uppringda ”experterna” har haft rätt bara vid 65 procent av tillfällena. Ett annat illustrativt exempel är när en grupp människor fått till uppgift att gissa antalet bönor i en glasburk. Här har den genomsnittliga uppfattningen visat sig ligga väldigt nära sanningen.
Boken innehåller inte bara triviala illustrationer utan författaren vill också exemplifiera sin tes med hjälp av mer betydelsefulla fall. Ett speciellt intressant exempel är historien om den amerikanska ubåten Scorpion som spårlöst försvann 1968 efter en färd i norra Atlanten. Den amerikanska flottan hade bara en sista radiosignal att utgå ifrån i sina efterspaningar. Under en längre period försökte flottan hitta ubåten inom en radie av cirka 20 sjömil men lyckades inte. En sjöofficer, John Craven, fick idén att sätta samman en relativt stor grupp av anställda vid flottan från helt skilda kompetensområden och befattningar. Dessa fick till uppgift att rösta på skilda scenarier för vad som kunde ha hänt ubåten under dess sista färd. Det visade sig sedan överraskande nog, efter det att Craven sammanställt och bearbetat svarsmaterialet, att man tack var detta kunde hitta ubåten fem månader efter dess försvinnande på en plats som ingen tidigare hade tänkt på.
Upptäckten av mekanismerna bakom sjukdomen sars är ett annat exempel på hur grupparbete inom forskningen kan leda till framgångsrika resultat. Efter att den dödliga sjukdomen hade upptäckts 2003 i Kina blev en rad olika forskningslaboratorier runt om i världen involverade i det gemensamma projektet att
försöka förklara och stoppa sjukdomen. Forskare från bland annat Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Japan, Kina och USA testade skilda hypoteser mot varandra och fann efterhand genom sina täta kommunikationer att sars hade sin upprinnelse i ett koronavirus. Vad som var slående med forskningssamarbetet var att det hela tiden skedde ”horisontellt” och mer eller mindre improviserat efter det att världshälsoorganisationen WHO hade initierat det internationella samarbetsprojektet.
Den i dag helt dominerande sökmotorn Google kan också ses som en ytterligare illustration av Surowieckis tes att kollektivet i de flesta fall har ”rätt”. Google kan just tolkas som ett exempel på en kollektiv omröstning där olika webbsidor röstar fram ”rätt webbsida” bland annat genom antalet länkar till andra sidor.
Surowiecki vill dock inte bara fokusera på faktafrågor utan ägnar en stor del av sin bok åt kollektiv visdom i samband med koordinations- och samarbetsproblem. Även här använder sig författaren av en rad träffande
illustrationer. Ett av de mest slående exemplen är en fri marknadsekonomi som präglas av en förtroendefull anda. Ett viktigt syfte med en fri marknad är att lösa ett koordinationsproblem som består i att sprida tjänster, varor och resurser till rätt plats och till rätt pris. Flera former av demokratiskt beslutsfattande kan också ge prov på samma konstruktiva beteendemönster. Demokratins ledstjärna utgörs just av föreställningen att resultatet blir bättre om folket styr sig självt än om det styrs av en teknokratisk elit. Experter och intellektuella är nämligen, enligt Surowiecki, präglade av sina speciella egenintressen och har också fjärmat sig från den dagliga politikens realiteter genom konstlade abstraktioner.
Koordineringen mellan fotgängare på trottoarer, gator och torg är också det ett talande exempel på människors förmåga att hantera samexistensproblem i tätbefolkade stadsmiljöer. Principen first come, first served ger vidare uttryck för en väl förankrad grupprationalitet oavsett om det gäller en plats i en buss eller i en biosalong. Vad som talar för principen är framför allt att den är mycket enkel att förstå och tillämpa och att den vilar på uppfattningen att en människa i någon mening ”äger” den plats som hon kom till först. Trots att det finns fall då principen övertrumfas av andra hänsynstaganden (exempelvis en persons behov av en speciell service) finns det tillräckligt många rimliga tillämpningar som kan förklara varför principen ändå har överlevt som tumregel i människors kollektiva medvetande.
Det finns också många exempel på oförnuftiga gruppbeteenden som problematiserar tesen om gruppers rationalitet. Trafikköer samt bubblor och krascher på aktiemarknaden är av olika anledningar irrationella kollektiva beteenden. En trafikkö har sin grund i en bristande helhetssyn och begränsningar i den fysiska miljön medan aktiemarknaden snarare urartar om spekulanterna agerar som en ensidig ”mobb”. En talande liknelse i det sistnämnda fallet är hur ett sandslott håller sin form och stadga ända tills någon lägger till ett sandkorn för mycket och hela slottet faller ihop. Ett annat belysande exempel på kollektiv irrationalitet var USA:s beslut att igångsätta ”Grisbuktsinvasionen” under Kubakrisens dagar. Beslutet växte fram i en liten och homogen grupp med helt orealistiska förväntningar om vad en begränsad grupp soldater kunde göra vid en invasion. Å andra sidan kan Kennedyadminstrationens slutgiltiga ageranden under Kubakrisen betraktas som ett ganska så lyckat exempel på kollektivt beslutsfattande.
En mångfald av oberoende kritiska uppfattningar på en decentraliserad nivå samt förmågan att placera in enskilda fakta i en helhetsbild kan förklara varför vissa grupper agerar rationellt enligt Surowiecki. Att låta vissa personer agera som ”djävulens advokater” ger också de interna diskussionerna en spänst och en fruktbar dynamik. (Inom den katolska kyrkan har denna argumentationsmodell praktiserats under många århundraden.) Det bästa sättet för en grupp att bli förnuftig är således att låta varje medlem tänka och handla så fritt och oberoende som möjligt innan det slutgiltiga beslutet skall fattas. När människor främst diskuterar en fråga med likasinnade riskerar de nämligen efterhand att utveckla mer extrema och ensidiga åsikter. De personer som tror att global warming och växthuseffekten är allvarliga miljöproblem kan efterhand komma att tro att det är mycket allvarliga problem om de framför allt diskuterar denna fråga med andra aktivister i sin miljöorganisation.
Samtidigt som homogena grupper riskerar att utveckla en åsiktskonformitet kan de dock vara rationella genom att medlemmarna litar på varandra och utvecklar lönsamma samarbetsprojekt. Ett bra exempel är den religiösa gruppen kväkarna som i 1700-och 1800-talens England skapade stora finans- och handelsimperier. Medlemmarnas religiösa tro låg här till grund för en ömsesidig tillit. Denna tillit möjliggjorde att en kväkare i London kunde skicka ett handelsskepp till en annan kväkare i Philadelphia och vara säker på att få betalning
för sin last. Genom sin ärlighet och förutsägbarhet fick också kväkarna alltfler handelspartners utanför den egna gruppen. Detta historiska exempel har en klar relevans för vår egen tid på ett mer övergripande plan. Projektet är då att skapa en tillit och gemenskap i en etniskt fragmenterad och kulturellt diversifierad värld, en fråga som Surowiecki tyvärr underlåter att diskutera på ett mer ingående sätt.
