Efter skådespelaren Marlon Brandos död vid 80 års ålder i juli 2004 värderades hans kvarlåtenskap till över 21 miljoner dollar. En betydande del utgörs av atollen Tetiaroa, 42 km norr om Tahiti i Franska Polynesien.
Brando köpte den betagande vackra ön på 60-talet som tillflyktsort för sin familj på Tahiti, men han planerade där också ekologiska och humanistiska projekt av varierande verklighetsförankring. Tetiaroa skulle bevaras som ett stycke ”ursprungligt” Polynesien, men nu kommer förmodligen ett lyxhotell att byggas där.
Atollen består av 13 låga, palmbevuxna korallöar - motu på polynesiska - kring en lagun i de flesta nyanser av blått. Och sandstränderna har ”den silveraktiga vithet som man läser om i beskrivningar av Söderhavsöar”, som Somerset Maugham noterade när han besökte Tetiaroa 1916.
Atollens skönhet är anslående, det marina livet är oerhört rikt, och en av öarna, Motu Tahuna, är Polynesiens viktigaste fågelreservat. Här finns även flera intressanta arkeologiska fyndplatser.
Men idylliska
Tetiaroa kan också sägas vara centrum i den tragedi som drabbade Brandos familj och som kom att prägla senare delen av hans liv. Det är ett slags ödesdrama som vävs kring ett gammalt tema: det fåfänga sökandet efter ett tidlöst paradis.
Avlägsenheten och de fantasieggande rapporterna från de första europeiska expeditionerna har bidragit till att just Söderhavet sedan 1700-talet har symboliserat föreställningen om ett exotiskt paradis. Men det har också i både verkligheten och fiktionen ofta varit platsen för den vite mannens epilog; Paul Gauguin är en förgrundsfigur bland dem som gått under i försöken att realisera drömmen.
Också för de brittiska myterister som år 1789 tog över skeppet Bounty efter en lång vistelse på Tahiti vändes längtan efter njutning och frihet i motsatser. De som återvände till Tahiti infångades, och flertalet av de myterister som gömde sig på den ensliga ön Pitcairn dödades i interna stridigheter. De svarta stråken löper vidare in i nutiden: sex av de manliga myteristättlingar
som ännu lever där - Pitcairn har ett femtiotal invånare - dömdes 2004 för mångåriga sexuella övergrepp på öns minderåriga flickor. Till förövarna hör borgmästaren Steve Christian, enligt egen utsago ättling i sjunde led till löjtnanten och myteristledaren Fletcher Christian.

Det var för att spela rollen som Christian i MGM:s version av ”Myteriet på Bounty” - baserad på Nordhoff och Halls trilogi - som Marlon Brando 1960 kom till Tahiti. Av självbiografin ”Sånger mor lärde mig” framgår att det var en barndomsdröm som uppfylldes. Han kom att uppleva sina lyckligaste ögonblick på öarna, inte minst tack vare möjligheterna till erotiska äventyr. Men liksom för hans rollfigur skulle Brandos dröm om ett paradis i Söderhavet visa sig bära fröet till undergång.
Myteriet mot den påstått sadistiske kapten Bligh har genererat hyllmeter av litteratur och hittills fem filmversioner. MGM engagerade den svenske etnografen Bengt Danielsson som historisk konsult, men fäste föga vikt vid hans påpekanden. Han beskrev
senare resultatet som ”en förvirrad Hollywoodfantasi”.
Men filmen blev legendarisk redan innan premiären 1962. Brandos nycker och manusändringar sades ha bidragit till fördyringar och förseningar av en omfattning som hotade att försätta MGM i konkurs. Dollarflödet under den långdragna inspelningen förändrade också ekonomin på Tahiti - i somliga scener engagerades 7 000 statister - men filmen fick mer långtgående konsekvenser än så för Franska Polynesien. Den mediala uppmärksamheten väckte intresse för Tahiti, och det sammanföll med möjligheten till turism i stor skala sedan Frankrike hade anlagt en internationell flygplats på ön. Den var egentligen avsedd för militärt bruk, då landets kärnvapenprov flyttats från Algeriet till atollerna Moruroa och Fangataufa i Franska Polynesien.
Filmens kvinnliga huvudroll spelades av Tarita Teriipaia, och med henne skulle Brando få sonen Teihotu och dottern Cheyenne. Ett sammanträffande var att hans förra hustru, Movita Castenade, hade spelat tahitiska i den föregående
versionen av Bountydramat med Clark Gable som Fletcher Christian.

Sedan Brando skymtat Tetiaroa från ett berg på Tahiti for han dit, fångades av dess skönhet och beslöt att försöka få köpa ön.
Tetiaroa hade tillhört den tahitiska kungaätten Pomare, som bland annat sände giftasvuxna flickor till ön i syfte att göda dem till klädsam rondör. Den siste kungen, Pomare V, sägs ha använt Tetiaroa för det slags offentliga sexakter som bland andra Cook bevittnat på Tahiti, men som senare förbjudits av missionärerna.
Bland de första européer som siktade ön, då kallad Tethuroa, var botanisten och Linnélärjungen Daniel Solander, som under James Cooks befäl på Endeavour besökte Tahiti år 1769. De första européer som 20 år senare steg iland var tre desertörer från Bounty, som sedermera gav upp och bestraffades.
1904 hade Pomaresläktens kanadensiske tandläkare fått Tetiaroa som betalning, och nu levde dennes åldriga dotter på ön. Brando fick köpa atollen sedan franska vänner bett dåvarande premiärminister Georges
Pompidou att söka dämpa lokala protester mot förvärvet.
På Motu Onetahi kopplade Brando av med sin tahitiska familj mellan filminspelningar, vårdnadstvister och stormiga förhållanden. I det privata paradiset kunde han sitta vid kortvågsradion och under namnet Jim Ferguson - lånat från en barndomskamrat - tala med främlingar jorden runt. Han skissade ständigt på projekt för mänskligt framåtskridande, samtidigt som Tetiaroa skulle bevaras så orörd som möjligt. Atollen var en plats där tahitierna kunde ”påminnas om vilka de är och vilka de var för århundraden sedan”, som det heter i självbiografin.

I den skrev han också att ”om jag någonsin var nära att finna verklig frid, så var det på min ö”. Nu kan man se övervuxna lämningar av den husgrund som skulle bli Brandos villa och som i tidningar kallats ”Fort Brando”, ett namn som Teihotu Teriipaia Brando sa sig aldrig ha hört när jag besökte Tetiaroa för några år sedan.
Han är född 1963 och talade om sin uppväxt på ön, om friden och sitt misslyckade försök
att leva i Los Angeles. Bountyfilmen, ansåg han, visade ett ”Hollywood-Polynesien”, men han hade fortfarande nöje av att se sina föräldrar som det legendariska kärleksparet.
Bland de många aldrig förverkligade idéer hans far hade för sitt tropiska Utopia fanns en anläggning för att omvandla alger till människoföda, en fristad för utrotningshotade djur, utveckling av solenergi, en marinbiologisk forskningsstation och ett vetenskapscentrum där forskare skulle erbjudas en fruktbar mötesplats.
Representanter från The Smithsonian Institution besökte Tetiaroa med uppdrag att föreslå en ”ekologisk plan” för atollen. Bland annat visade sig avloppshantering vara ett svårlöst problem i den känsliga miljön.
För att den kostsamma ön skulle generera inkomster anlades i början av 70-talet en landningsbana och ett anspråkslöst hotell med tolv hyddor. På 80-talet orsakade orkaner svåra skador på öarna som kostade Brando stora summor.
Han kunde tillbringa månader i sträck på Tetiaroa. Han började skriva piratromanen
”Fan Tan” tillsammans med filmmakaren Donald Cammell, ännu ett avsomnat projekt tills Cammells änka lät ge ut boken 2005.

Marlon Brandos ryktbarhet nådde långt över filmstjärnestatus, han blev en ikon, och det är inte lätt att utifrån förstå hans personlighet. Om man läser självbiografin ”Sånger mor lärde mig”, Peter Mansos lika välunderbyggda som infama ”Brando” och Lawrence Grobels ”Samtal med Marlon Brando” (genomförda på Tetiaroa), så framträder en egendomlig dubbelnatur. Socialt och politiskt engagemang, samhällskritik, miljöomsorg, skärpa, humor och anspråkslöshet paras med bisarra infall, groteskt slöseri, egocentricitet, divalater och närmast manisk promiskuitet. Han framhöll filmbranschens ruttenhet och berömmelsens baksidor, och sade sig se skådespeleri som ett sätt att tjäna pengar med minimal ansträngning.
Också i Tarita Teriipaias ”Marlon Brando, mon amour, ma déchirure” (ung. ”Marlon Brando, min kärlek, mitt lidande”, 2005) skildras ex-maken som omväxlande ömsint och tyrannisk. I en
intervju säger Teriipaia att syftet med boken är att barn och barnbarn ska förstå familjens tragiska historia, något som Brando själv aldrig berörde.
Tragedin tog sin början i maj 1990 när sonen Christian från Brandos första äktenskap var på besök hos fadern i Los Angeles. Under ett bråk sköt han sin gravida halvsyster Cheyennes tahitiske pojkvän till döds. Båda barnen Brando hade drogproblem, och bilder från rättssalen av den överviktige och förkrossade fadern spreds över världen. Christian dömdes för dråp till tio års fängelse, och skulle komma att friges efter ungefär halva tiden.

Dottern Cheyenne led av psykiska problem och tog sitt liv på Tahiti 1995. I intervjuer hade hon delvis skyllt sitt lidande på fadern. Hennes dödade pojkvän var son till en politiker på Tahiti som hade motsatt sig Brandos köp av Tetiaroa, och det var bland annat hot om rättsprocesser som kom Brando att aldrig mer besöka Franska Polynesien.
I början av 2004 stängdes hotellet på Tetiaroa sedan det lokala flygbolaget ställt in
trafiken. Efter tusentals starter och landningar på ön hade det visat sig att landningsbanan var kortare än vad säkerhetsbestämmelserna kräver.

Bara veckor innan sin död ändrade den sjuke Brando sitt testamente, något som nu är föremål för rättsprocess på grund av misstankar om att han blivit förledd. Bland annat togs klausuler om Tetiaroas bevarande bort, kanske för att tillförsäkra efterlevande framtida inkomster från atollen. Nu låter arvingarna ett hotellföretag arrendera delar av ön för att till 2008 anlägga The Brando, en eko-resort med 40 luxuösa bungalows som kommer att kosta cirka 11 000 kronor per natt. Bygget har godkänts av Tahitis regering men försenats i avvaktan på en undersökning som ska avgöra om Tetiaroas lagun bör klassas som naturskyddsområde.
En tidigare medarbetare till Brando säger till Los Angeles Times att Marlon aldrig önskade ett lyxhotell på sin ö, men hotellentreprenören hävdar att han fått Brandos välsignelse. Projektet kritiseras också av bland annat en framstående
marinbiolog som anser att Tetiaroas unika kvaliteter motiverar att hela atollen avsätts som naturskyddsområde. Men om så skulle ske kan det uppstå nya tvister eftersom Brando skänkt ett stycke land på Tetiaroa till vännen Michael Jackson, vars Neverland Valley Ranch skådespelaren gästade under sina sista år.
Under inspelningen av Bountyfilmen ville Brando fokusera mer på Christians och hans följeslagares undergång på Pitcairn. ”Vad är det i den mänskliga naturen som gör män våldsamma också på en paradisisk ö?”, uppges han ha sagt till regissören Lewis Milestone. ”Det är vad som intresserar mig.”
Men i synen på Söderhavet tycks romantiken outslitlig. I sin år 1792 publicerade redogörelse för myteriet skriver William Bligh att de upproriska hade riskerat allt för att kunna stanna ”på en av de finaste öarna på jorden, där de inte skulle behöva arbeta, lockade av utsvävningar bortom det fattbaras gräns”.
Det är ord som fortfarande ekar i marknadsföringen av Franska Polynesiens öar, och som ska locka besökare
till The Brando. Teihotu är nu uppsyningsman och för tillfället den enda bofasta invånaren på Tetiaroa.

(under strecket 23/8 2006)