Att i dessa dagar leverera kritik mot ekonomins sätt att fungera och de teoretiska föreställningar som ligger bakom det är inte särskilt modigt. På några få veckor har pendeln svängt. Tidigare självsäkra systemförsvarare har börjat tala om att ”girighet” har brett ut sig och att det finansiella systemet är i behov av mer omfattande regelverk, både självpåtagna och ­politiskt beslutade. Den ideologiska polariseringen blir tydligare, samtidigt som både kapitalismkritiker som övertygade marknadsliberaler (med några få undantag) har flyttat sina positioner i en marknadsskeptisk riktning.

Hur diskussionsklimatet kommer att utveckla sig under de närmaste åren är svårt att sia om. Många anser att chocken snart kommer att gå över, och att bankchefer, företagsledare, professorer och ekonomijournalister återgår till business as usual. Andra säger redan att detta är den ekonomiska politikens tsunami eller elfte september. Sommaren och hösten 2008 kommer att ändra vårt sätt att tänka på ekonomiska ting för lång tid framåt.

Att samhällsekonomins dagsform i hög grad bestämmer diskussionen och även påverkar forskningens inriktning är inget konstigt. Under senare år har vi till exempel sett ett kraftigt uppsving för området finansiell ekonomi. Mera anmärkningsvärt är, tycker jag, att den underström av mer principiell kritik mot den ekonomiska praktikens tankemodeller – thinking like an economist – som har funnits med växlande styrka och något skilda förtecken ända från 1700-talet – har fått så förströdd uppmärksamhet. Det gäller i dagsläget liksom under mera ”normala” tider.

Sådan kritik har levererats av många av de stora ekonomerna. Karl Marx är utdefinierad men kommer troligen få en renässans som ekonomisk filosof. De flesta ekonomistuderande vet att Joseph Schum­peter var djupt bekymrad över att kapitalismen, trots sina instrumentella förtjänster, skulle komma att göra sig själv impopulär och omöjlig. Något färre har noterat hur en ung Gunnar Myrdal, i ett vetenskapligt fadersuppror, anklagade ledande nationalekonomer för att hävda politiska ställningstaganden som vetenskapliga sanningar. Dessutom skåpade han ut den etablerade teorins psykologiska antaganden som förlegade och felaktiga. John Kenneth Galbraith var en outtröttlig intern kritiker. Hans portalföreläsning (1973) som president för American Economic Association om ekonomerna och makten borde skakat professionen i grunden.

Ett mer aktuellt inlägg inifrån den egna yrkeskåren är den brittiske arbetsmarknadsekonomen Richard Layards bok ”Happiness” (2005). Layard inleder med att konstatera att ekonomer – åtminstone i grova drag – likställer ökad lycka med ökad köpkraft, men ”detta har jag aldrig accepterat”. Han redovisar sedan tålmodigt och utan onödiga slängar ny och gammal empirisk forskning som rycker undan basen för antagandet att ekonomisk tillväxt bidrar till lycka. Tyvärr har ”lyckoforskning” under de senaste åren blivit trendig och rubrikknipande, vilket underlättar för dem som söker återerövra ekonomernas tolkningsföreträde.

Den principiella attacken mot ekonomisk teoribildning kan alltså sättas in på flera punkter. Det finns dock en förenande utgångspunkt, nämligen att de föreställningar och modeller som odlas inom den ekonomiska vetenskapen har ett avgörande inflytande på hur det ekonomiska systemet i samhället byggs upp och tillåts fungera. Att ”tänka som en ekonom” innebär att man – låt vara indirekt – medverkar till att samhället får vissa bestämda egenskaper. Om teorin utgår från egoism, kommer egoism också att prägla det samhälle som de ekonomiska systemen verkar i. Om teorin förespråkar statligt ägande (som den i många fall gjorde under 1800-talet) ger detta argument för att staten skall äga gruvorna och järnvägen. Inget konstigt i det. Teorin svävar inte fritt: tvärtom är det ganska raka rör mellan ekonomiskt tänkande och ekonomisk politik – och därifrån till samhällets egenskaper. Både finansminister Borg och oppositionstalesman Östros har bedrivit forskarstudier i nationalekonomi; det bör inte förvåna någon att de i grunden resonerar ganska lika.

Självklart är ekonomisk vetenskap mångfacetterad, och det går att hitta invändningar och nyanseringar i den vetenskapliga litteraturen. Å andra sidan är de verkliga dissidenterna få, och ämnet präglas av en stark och tydlig huvudfåra. Dess tankemönster har med viss framgång utmålats som en särpräglad ideologi kallad ”ekonomism” (av Hazel Henderson i USA och flera författare i svensk debatt). Det är mot denna huvudfåra som de båda böcker som jag nu skall diskutera riktar sin uppmärksamhet.

Stephen Marglin är professor vid Harvard (liksom Galbraith en gång) sedan 1968 – den yngste någonsin – och har en respektabel karriär bakom sig med både teoretiska och tillämpade arbeten i sitt intellektuella bagage. Som vi strax skall se är det dock inte konstigt att han i dag inte är fullt accepterad (för att uttrycka sig försiktigt) av kollegerna på Harvard. Hans tes i den nyutgivna boken The Dismal Science: How Thinking Like an Economist Undermines Community (Harvard University Press, 376 s) är att det ekonomiska tänkandet motverkar och underminerar sammanhållningen i ett samhälle.

Marglins huvudtes är att ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer. Marglin ger eftertryck åt sina teser med ett par slående exempel. Ett handlar om familjen vars hus brunnit ner. Förr i världen var det naturligt att vända sig till grannarna i byn som hjälpte till att bygga upp huset: det fanns en naturlig förväntan att den som kom i svårigheter kunde lita på sina närboende medmänniskor. I dag litar vi på försäkringsbolag, och har ingen anledning att vårda sammanhållningen i närmiljön för att gemensamt parera olyckor och förluster. Marglins andra exempel är än mera drastiskt och handlar om Amish-folket: en kristen grupp på ungefär 200 000 människor i Amerika som lever att gammaldags och enkelt liv. En Amish-pojke fick en svår blodsjukdom, som skulle kunna botas med en mycket dyr medicin. Om gruppen gav upp sina principer och bad regeringen om stöd kunde pojken överleva. Men principen vägde tyngre: Amish behöll sin identitet som oberoende av regeringen, och pojken dog.

Marglin gör det alltså inte lätt för sig. Men exemplen är blott exempel, inte bevis i en argumentering. Marglins bok är i huvudsak varken tillbakablickande eller anekdotisk. Tvärtom: han skriver lätt och flytande med talrika hänvisningar till facklitteratur, historia, skönlitteratur och aktuella debatter. Han går grundligt till väga, och borrar ganska djupt inte bara i begreppet community, utan också i den ekonomiska vetenskapens människosyn och kunskapsteoretiska antaganden.

Ett av de kapitel som jag finner intressantast behandlar frågan varför ekonomiskt tänkande framgångsrikt har slagit följe med konsumismen: ”Varför får vi ­aldrig nog?” (”Why is Enough Never Enough?”) I en tidigare epok myntades uttrycket ”the dismal science”, den dystra vetenskapen. Då var huvudbudskapet det motsatta. Det skulle alltid råda brist på resurser. Knappheten var själva kärnan i ekonomiskt tänkande. Marglin argumenterar övertygande för att slapphet och opportunism har medfört att denna otidsenliga tanke fortfarande spelar en huvudroll i ekonomiskt tänkande. I kapitlet får ­ vi ta del av en utförlig uppgörelse med ­år­hundradets i mångas ögon störste nationalekonom: John Maynard Keynes. Denne menade att bortom en viss punkt kommer människor av sig själva att betrakta sina behov som mättade och rikta sina energier mot icke-ekonomiska aktiviteter. Marglin hävdar med eftertryck att både marknadens logik och ”individualistiska kalkyler” skapar ett intryck av knapphet, oavsett hur rika vi än i verkligheten är. Det är långt kvar till Keynes’ dröm om den post-ekonomiska människan.

Utifrån sin huvudtes att nationalekonomins grundläggande antaganden legitimerar en värld där individer alltmer isoleras frå n varandra och sociala relationer utarmas, väver Marglin ett spännande mönster av vetenskapliga och allmänhumanistiska iakttagelser. Men han identifierar sig konsekvent som ekonom (precis som Myrdal, Galbraith och Layard som jag nämnde ovan). Däremot nöjer han sig inte med den ekonomiska vetenskapens standardantaganden om makten, människan och förändringens drivkrafter. Genom sina inlån från andra intellektuella fält blir hans kritik (givetvis!) starkt besläktad med den kritik som många samhällsvetare och humanister utanför nationalekonomin har formulerat. Det är till exempel stötande att tänka på samverkan mellan människor som något som i huvudsak går att mäta och beskriva i siffror. I den mån som nationalekonomi urartat till någon slags penningfysik har den lagt ett stort gap mellan sig och samhällsvetenskapen i övrigt.

Av sådana skäl ser andra samhällsvetare och humanister ofta med misstro på sina kolleger inom nationalekonomin. Men misstron blandas med fruktan och ett mått av motvillig beundran. Nationalekonomin är trots allt ”den hårdaste av alla mjuka vetenskaper” och enligt många ämnesföre­trädare har andra samhällsvetare goda skäl att vara avundsjuka. Men mera sällan görs några seriösa försök att ”utifrån” gå i närkamp med det som Marglin kallar ”thinking like an economist”: ämnets teoretiska grundvalar. Några försök har dock gjorts. Ett vägande arbete och i mina ögon det bästa under senare decennier är sociologen Amitai Etzionis ”The Moral Dimension” (1988). Etzionis kritik har delvis samma förtecken som Marglins, och han har liksom denne i flera arbeten pekat på bristen på sammanhållning som en fundamental svaghet i det nordamerikanska samhället. Men i sin stora bok ställer han i första hand frågor kring de grundläggande antagandena inom neoklassisk ekonomisk teori (det helt dominerande synsättet inom nationalekonomisk forskning och undervisning).

Etzionis genomgång är mer omfattande än Marglins. En huvudpunkt är granskningen av en amoralisk människosyn (the economic man) som utgår från att människor ägnar sig åt kortsiktigt beslutsfattande och enbart söker sin egen nytta och tillfredsställelse. ”Radikal individualism” är inte bra för samhället, är inte bra för samhället, och att den skulle ligga i människans natur saknar stöd i forskningen. En annan grundläggande diskussion gäller huruvida konkurrens är det enda – eller ens det bästa – medlet att få människor och företag att bete sig effektivt. På dessa och ytterligare ett antal viktiga punkter visar Etzioni (och hans flitiga forskningsassistenter) att standardantagandena är obestyrkta eller rent felaktiga. Den skarpaste kritiken samlas ihop till något man kan kalla undermineringstesen: ju mer människor accepterar (eller genom reklam och annan påverkan lockas att acceptera) att ”tänka som en ekonom” och lägger detta till grund för sitt handlande, desto mer undergrävs möjligheterna att upprätthålla en marknadsekonomi.

Att samma tanke återfinns hos kapitalismens förste teoretiker, Adam Smith, i boken ”The Theory of Moral Sentiments” från 1759 gör inte saken mindre angelägen. Kan den aktuella krisen öppna för att den dolda debatten kommer upp i ljuset? När är tiden mogen?