På omslaget till Jung Changs och Jon Hallidays omtalade Mao, the unknown story (Jonathan Cape, 832 s), finns ett litet foto av Mao Zedong. Det syns tydligt att det har knycklats ihop och sedan hjälpligt slätats ut. Den bilden sänder en ännu starkare signal om bokens innehåll än många kanske i förstone förstår.
Låt mig berätta en liten historia: När jag och Juhani Lompolo 1970 reste i Kina för att göra program för finländsk tv, ville vi köpa tekoppar med Mao-citat. Vår ständigt närvarande tolk hindrade oss med genomskinliga ursäkter. Till slut ställde vi honom mot väggen. Då förklarade han att han inte vågade ta ansvar för att utlänningar fick sådana koppar i sin hand eftersom de kunde slå sönder dem. Och att slå sönder något med Maos ord på vore helgerån. Med andra ord: att knyckla ihop en bild av Mao gör bara motståndare till honom.
Den gången fick vi enbart filma fält speciellt inhägnade med röda flaggor när vi kom ut på landsbygden. Men vi var glada fastän vi insåg hur ytterst begränsade möjligheter vi hade att se och förstå. Kina hade ju varit stängt för utländska journalister i flera år under kulturrevolutionen. På tåget ut till Hongkong såg vi Olof Lagercrantz i Maojacka. Han och många andra skrev positivt om Maos Kina under de följande åren. Till dem hörde också undertecknad med boken ”Kvinna i Kina” (1973). Jan Myrdal var vid det laget en världsberömd entusiast genom ”Rapport från en kinesisk by” (1963). Ett påtagligt svenskt undantag var Sven Lindqvist med ”Kina inifrån” (1963). Han hade själv under två år som student kunnat iaktta både hunger och industrins förfall på grund av ”Det stora språnget”.
Vi hade förmodligen alla läst de ”stora” skildringarna av 1900-talets Kina, alltifrån Edgar Snows ”Red star over China” (1936) om kommunisternas kamp och Maos visioner till den mera personligt betonade Han Suyins böcker om hennes hemland. Till dem hörde också Stuart Schrams biografi ”Mao Tse-tung” (1966) utgiven av det respekterade engelska förlaget Pelican. I baksidestexten hyllas Mao som ”en av de största och mest beaktansvärda statsmännen i modern tid”.
De som inte släpptes in i Kina däremot, till exempel de amerikanska journalistbröderna Stewart och Joseph Alsop, skrev om fasor och hungersnöd med miljontals offer. Sådana uppgifter misstänktes i vida kretsar vara nationalistpropaganda, en fortsättning på inbördeskriget där förloraren Chiang Kai-shek å sin sida förorsakat miljontals människors död.
Vid läsningen av ”Mao, the unknown story” minns man osökt tonen i de båda sidornas ideologiska utfall mot varandra. Chang/Halliday har valt ett oupphörligt polemiskt ordval, som i sig påminner om det grova språk Mao enligt många källor använde. Beskrivningen av Zhou Enlai, som beundrades av många, inte minst utomlands, är ett exempel: ”Till de egenskaper som gjorde att Zhou var en idealisk apparatchik hörde disciplin och orubblig lydnad mot Moskvas linje samt hans slavmentalitet. Han tålde hur mycket stryk som helst från sina herrar.” De desavouerar också fullständigt alla berömda västerländska ögonvittnen, inklusive Snow, som naiva offer för slipad propaganda.
De senaste åren har tjugonde århundradets diktatorer Hitler och Stalin ägnats flera omfattande biografier. Nu är det alltså Mao Zedongs tur. Han beskrivs som den värste av dem alla med 70 miljoner människors liv på sitt samvete. Hans personlige sekreterare Li Rui har intervjuats av brittiska Guardian och är av samma åsikt som författarna: ”Maos sätt att tänka och styra var skrämmande. Han värderade inte människoliv alls. Andras död betydde ingenting för honom.”
Halliday är en välkänd vänsterradikal forskare med Korea och Japan som specialitet och Jung Chang, som lämnade Kina 1978, blev världsberömd för sin självbiografi ”Vilda Svanar” (på svenska 1992) som beskriver hennes och hennes familjs öde. Trots alla tragedier som drabbade främst hennes föräldrar, entusiastiska kommunister sedan ungdomen, betygar hon att hon till vuxen ålder trodde på Mao Zedong som sitt lands store och välvillige ledare. Man säger ibland att ingen kan hata så som den som blivit sviken. Jung Chang skriver mera återhållsamt om sin familjs hårda liv under Mao än om Kinas historia under hans diktatur. I ”Mao, the unknown story” finns heller ingen plats för miljontals ärliga, övertygade kommunister som hennes far.
Den okända historia om Mao som författarna berättar innebär en i snart sagt alla avseenden reviderad bild av Kina från 1920-talet till Maos död 1976. Ett huvudtema är Maos outsläckliga kamp för makten i kommunistpartiet. Mao uppträder från första början som en feg intrigmakare och oduglig gerillaledare. Eftersom Kina hade en förhållandevis liten industri har Maos version av marxismen sagts grunda sig på bönderna. Genom hela boken, ofta med citat av Mao själv, understryks i stället hans totala förakt för bönderna. De kunde offras och förbrukas rent bokstavligt.
Den största berättelsen om kommunisternas kamp för makten är ”Den långa marschen”, 1934-35. Tiotusentals anhängare tog sig, huvudsakligen till fots, genom mer och mer oländiga delar av Kina till
Yanan i nordväst, som sedan blev deras bas under lång tid. Strapatserna, uthålligheten, övertygelsen har varit inspiration för många generationer. Än idag vallfärdar både kineser och utlänningar till Yanan.
Men Chang/Halliday kallar marschen ”en av tjugonde århundradets största myter”. Enligt en hemlig överenskommelse fick kommunisterna mer eller mindre fri lejd genom nationalistkontrollerade områden. Den mest heroiska händelsen av alla var när de utmattade skarorna passerade floden Dadu. Där fanns en hängbro högt över det forsande vattnet. Enligt vad Mao berättade för Snow hade nationalisterna tagit bort plankorna och stod färdiga med kulsprutor på andra sidan. Trots det lyckades 30 djärva unga röda ta sig över genom att klamra sig fast vid de kvarvarande kättingarna. Enbart med handgranater och Mausergevär ska de ha drivit bort den kulsprutebeväpnade fienden från befästningen på andra sidan. Därmed var vägen öppen. Men Chang/Halliday har varit vid bron och intervjuat ögonvittnen. De kommer fram till att dramatiken är ett påhitt.
Maos allt överskuggande ambition från dessa tidiga dagar var enligt författarna två: att ensam ha fullständig kontroll över partiet och att göra Kina till supermakt. Maktkampen om partiet yttrade sig i en rad kampanjer som också tidigare varit kända för omvärlden. Här avslöjas detaljer, inklusive direkta citat från Mao. 1951, i samband med kampanjen ”att undertrycka kontrarevolutionärer” kritiserade han till exempel provinskadrer för att ”vara mycket för milda och inte döda tillräckligt”. Mao själv hävdade att 700 000 avrättades i denna kampanj men författarna räknar med 3 miljoner döda på grund av avrättningar, våld utfört av folkmassor och självmord.
På de 800 sidorna ryms otaliga personliga berättelser om förödda liv, också inom Maos familj. Vanligt, även i ledande kretsar, var nervsammanbrott, läkemedelsmissbruk och självmord. Flera av ledarna hade allvarliga fobier, däribland försvarsministern Lin Biao, som älskade havsluft men inte tålde den lättaste bris.
Alla utrensningar inom partiet var enligt Chang/Halliday uteslutande Maos sätt att försäkra sig om sin personliga makt. Kulturrevolutionen bestod av en kedja etapper. Först skulle människor lära sig hata. Sedan tilläts detta hat få utlopp. Det föll sig, säger de, speciellt lätt för unga som aldrig tidigare fått möjlighet för sin naturliga önskan att debattera och delta. De släpptes alltså lösa, som rödgardister. De uppmuntrades därpå att krossa alla yttringar av kultur, ingalunda som en kvarleva av det feodala samhället, utan för att försäkra Mao om att ”folket” hölls på en låg kunskapsnivå. De unga fick ge sig på sina lärare. Men den verkliga måltavlan, fortfarande enligt författarna, var partikadrer som angreps av de så kallade ”Rebellerna”, inte av rödgardisterna. Genom dessa virvlar av våld skapades inte bara otaliga tragedier utan också fruktan och total ovisshet eftersom vem som helst kunde angripas och förnedras och till sist sändas till läger eller avrättning.
Denna kampanj liksom andra vände upp och ner på Kinas ekonomi. Trots det var Maos främsta mål, utöver personlig makt, att ge Kina status av supermakt. Därför, och inte av ideologiska skäl, hade han sedan 20-talet samarbetat med Sovjetunionen. Han lyckades utverka tekniskt bistånd, industrianläggningar och till slut också hjälp att bygga en atombomb. När Chrusjtjov avstaliniserade Sovjetunionen räknade Mao med att kommunister i många länder skulle se honom som en förrädare och vända sig till Mao i stället. Därför skickade det utfattiga Kina mathjälp till bland annat DDR. I kombination med betalningen för teknisk hjälp från Sovjetunionen undergrävdes Kinas ekonomi och bönderna svalt.
Det sensationella närmandet mellan Kina och USA som kulminerade i president Nixons besök 1972 har allmänt uppfattats som en kuppartad framgång för Nixons säkerhetsrådgivare och senare utrikesminister Henry Kissinger. Här ställs allt åter på huvudet. I själva verket, säger Chang/Halliday, var det resultatet av en uträkning från Maos sida som skulle ge honom möjlighet att träda ut på världsscenen som stor statsman. Samtidigt måste han dock undvika att uppfattas som förrädare av all världens kommunister. Den amerikanske bordtennisspelaren Glenn Cowan öppnade vägen både för Mao och Nixon när han oväntat började prata med sin kinesiske motspelare som bröt mot förbudet mot att tala med utlänningar. När Nixon anlände såg Mao det som sin triumf, inte Nixons. Dessvärre blev det inga konkreta resultat för Mao av de amerikanska löften som inkluderat att förmedla alla samtal USA hade med Sovjetunionen, bland annat om SALT, förhandlingar om begränsning av strategiska vapen.
I stället kritiserades Kina, inte minst av dess enda kommunistiska allierade i Europa, Albanien. Dess ledare Enver Hoxha kallade besöket ”denna skitaffär”. För att bättra på Kinas image öste Mao återigen ut bistånd till de mest skilda länder. Malta under socialistledaren Dom Mintoff fick till exempel 25 miljoner dollar.
Alla ledande personer under Maos tid porträtteras. Den främste av dem får väl Zhou Enlai anses vara. Det var alltid han som förhandlade med utländska statsmän. Han skickades ofta ut som medlare mellan olika fraktioner och personer. Han stod alltid på Maos sida och klarade sig förhållandevis väl, kanske därför att han själv sägs ha framhållit att han ville förbli andreman. Mot slutet av sitt liv, sjuk i ALS, blev Mao dock misstänksam. Zhou drabbades av urinvägscancer men Mao hindrade länge en operation. Zhou tvingades representera fastän han var dödssjuk och förvisades till en hård stol, vanligen avsedd för juniortolkar, vid ett av Maos sista möten, med Nepals kung.
Mao-kulten började Mao odla redan på 30-talet i Yanan. Ett exempel är sången ”Östern är röd. Solen stiger upp. Kina har frambringat Mao Zedong. Han strävar efter lycka åt folket. Han är folkets store frälsare.” Efter Maos död har kommunistpartiet uttalat att han var ”tre delar dålig och sju delar bra”. Hans bild pryder fortfarande Himmelska fridens torg.
”Mao, the unknown story” är en kompakt bok om Maos inrikes och utrikes aktiviteter. Antalet intervjuer med personer över hela världen, inte minst i Kina, fyller flera sidor, namn på arkiv och litteratur ännu fler. Det finns ingen diskussion om dessa källor, som alla framställs som överensstämmande och det skulle fordras omfattande forskning för att bedöma dem. Helhetsintrycket är ändå att framställningen är trovärdig, även om kinesiska kommunistpartiets hemligstämplade dokument inte är tillgängliga.
