Rekonstruktion efter 160 000 år gammal Homo sapiens-fossil.
Foto: scanpix
Idén om människans värdighet är inte ny men ganska oklar. Några av renässansens stora tänkare var inne på den och sedan dess har den blivit något av en självklarhet. Endast råbarkade nihilister och misantroper kan betvivla att vi människor verkligen förtjänar denna utmärkelse. Tal om människans inneboende värdighet har sedan blivit en floskel eller kliché i politiska festtal, en del av vackert men vanligen till intet förpliktigande politiskt prat.
Så det är egentligen ganska märkligt att så få har tittat närmare på vad begreppet mänsklig värdighet kan och bör betyda. Förtjänar begreppet en central plats i demokratins politiska språk eller är det ett av dessa nebulösa begrepp som mår bäst av att endast dammas av vid de högtidliga tillfällen då alla kritiska instrument är frånkopplade?
I sin korta men i gengäld intellektuellt kompakta bok Human dignity (Harvard University Press, 238 s) skärskådar George Kateb skickligt och kritiskt detta begrepp. Han vill dessutom visa hur nära det hänger samman med tanken på mänskliga rättigheter.
Kateb, som är emeriterad professor vid Princeton University, kommer med sin bok att stöta sig med många eftersom han har föga tålamod med flera av tidens mest omhuldade tankar. Han drar sig inte för att på en sida framstå som en ganska traditionell akademiker på den politiska vänsterkanten för att på nästa låta upphöjt konservativ, nästan reaktionär, när han med illa dold avsmak synar sin vulgära och populistiska samtid.
Visst är det problematiskt att tala om människans värdighet, speciellt om man som Kateb inte bara saknar utan hyser en aktiv motvilja mot allt vad religion heter. När vi inte längre kan hänvisa till Gud för att motivera människosläktets särställning hur kan vi då motivera den? Måste vi inte då genom något slags biologiskt jämlikhetstänkande förläna alla arter ett slags värdighet?
Det behöver vi inte alls. Människan är nämligen, hävdar Kateb med emfas flera gånger, den enda art som enbart är delvis naturlig; det råder ett skarpt brott mellan människan och andra djur: ”Alla andra arter är mera lika varandra än mänskligheten är lik en av dem; en schimpans är mera lik en daggmask än en människa, trots den nära biologiska relationen mellan schimpanser och människor.” Det som skiljer är först språk och sedan skrift.
Människan har fått de biologiska förutsättningarna att utveckla dessa båda system och det gör en himmelsvid skillnad, en skillnad som gjort det möjligt för henne att lyfta sig ut och över naturen och upp till kulturen, så att säga. Kateb inskärper emellertid att denna skillnad för med sig ansvar; människan är den enda art som kan ta ansvar för naturen.
Den idé om mänsklig värdighet som författaren gjort till sin är alltså något kollektivt, något som tillkommer människan som art och släkte. På den punkten skiljer sig värdigheten från mänskliga rättigheter, som är individuella. Det är du och jag som har dem, alltid och i lika hög grad oavsett vad och vem vi är. Men kanske skulle vi inte ha haft några rättigheter alls om vi inte tillhört ett värdigt släkte.
Kateb försöker inte leda i bevis att mänskliga rättigheter existerar och det är kanske lika klokt eftersom det verkar vara ett omöjligt projekt. Istället skriver han att ”the case for human rights is self-evident”. När han väl sagt det är han ganska snål med att dela ut dem. Han håller sig till de vanliga: rätt till liv och egendom, yttrandefrihet och några få till. Han har föga till övers för dem som frikostigt delar ut rättigheter till höger och vänster utan att inse att min rättighet ofta kan bli din skyldighet. Om jag har rätt till arbete eller bostad är det din skyldighet att förse mig med dem och på så sätt berövar jag dig rätten till din egendom eftersom du måste betala för mig. Därmed inte sagt att ett hyfsat samhälle inte skall erbjuda både det ena och det andra men att upphöja dem till rättigheter leder fel.
Rättigheter måste vara, menar Kateb, i det närmaste absoluta och staten måste vara beredd att backa upp brott mot dem med hot om våld och, om det visar sig vara otillräckligt, med våld. Visst det kan finnas tillfällen då staten kanske måste tumma på en eller annan rättighet i extrema situationer. Men Kateb vill få oss att se upp och misstro den stat som förebär till exempel nationella säkerhetsintressen för att på sätt inskränka rättigheter. FRA-lagen hade inte funnit en förespråkare i George Kateb.
Rättigheter är också, om jag rätt förstått, globalt giltiga eftersom de omfattar moraliska ideal. Kateb vill nämligen inte veta av någon moralisk relativism. Seder och bruk är lokala och varierar; moralen gör det inte, i alla fall inte om Kateb (och Kant) får bestämma. Men det finns två skilda moralsystem: ett som styr det personliga umgänget och ett som styr statens behandling av medborgarna. I det första fallet är det den gyllene regeln som gäller, behandla dina medmänniskor ungefär så som du själv vill bli behandlad.
En stat kan naturligtvis inte fungera med en så ungefärlig moral. För staten gäller en moral som vilar på grundlagsstadgade rättigheter. Med dessa utgångspunkter är det föga förvånande att Kateb är en uttalad och absolut fiende till utilitarismen, den filosofiska doktrin som bedömer en handling utifrån dess konsekvenser. ”Utilitarismen är, ”skriver Kateb, ”en fruktansvärd attack på mänsklig värdighet.”
Denna lära är också en attack på alla mänskliga rättigheter. Det är lätt att konstruera ganska sannolika scenarier där man berövar en människas rätt till liv för att rädda två eller tre. Men när vi gör det befinner vi oss inte längre ens på ett sluttande plan utan i fritt fall där rättigheterna har upphävts och ersatts av konsekvensanalys.
Kateb underkänner den lyckokalkyl som många utilitarister ägnar sig åt. Förenklat kan man uttrycka det så att han menar att smärta och lidande inte uppvägs av glädje och njutning. Vårt mål som moraliska varelser får inte bli att maximera lycka; långt viktigare är det att hela tiden göra sitt bästa för att minimera det onda. Naturligtvis kan man inte kvantifiera ont och gott och väga dem som vore de konkreta varor. Men Kateb menar att en viss mängd smärta kräver enormt mycket mer än samma mängd njutning för att kunna motiveras. Om det nu ens går att jämföra.
Här skiljer han sig från sin Princeton-kollega Peter Singer som fortfarande är mest känd genom sin ”Animal liberation” där han argumenterade för djurs rättigheter. Kateb berättar om en pågående debatt mellan dessa båda eminenta filosofer där Singer står för uppfattningen att 1900-talet trots allt har varit ett av mänsklighetens bästa sekel där allt fler fick det allt bättre genom vetenskapliga och tekniska framsteg. Katebs åsikt är att 1900-talet ur moralisk synvinkel var det hittills värsta århundradet. Framsteg kan inte uppväga allt det lidande som miljoner och åter miljoner utsattes för under sistlidna sekel.
Både mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter är hotade menar Kateb och det från två håll. Den stora, starka staten som är värdighetens och rättigheternas garant utgör samtidigt ett hot eftersom den när som helst kan upphäva rättigheter och de flesta av oss kan inte göra mycket åt det. Vi kan varken flytta till ett bättre land eller ta upp väpnad kamp mot en totalitär stat utan måste foga oss. Ofta ser vi dessutom här ett slags ohelig allians mellan stat och terrorister; staten tar det i och för sig högst reella terrorhotet till intäkt för att inskränka rättigheter, för att lägga sig i, snoka och klampa in där staten inget har att göra.
Men Kateb urskiljer också ett annat hot. Liksom tidigare Alexis de Tocqueville och John Stuart Mill ser han i massdemokratin ett slags nivellering som kan förstöra gamla aristokratiska värden och som i det långa loppet hotar att infantilisera oss alla. Om den stora massan blir som barn vilka konsekvenser har det för rättigheter och värdighet, undrar Kateb.
Här tar han upp ett relaterat problem. Mycket av det bästa som mänskligheten åstadkommit har kommit till i samhällen som varit långt ifrån demokratiska och några av dem som sägs ha varit det var det i alla fall inte i vår mening. Parthenon vilar på en slavekonomi, Dostojevskijs romaner skrevs i ett odemokratiskt Ryssland. Att i dag njuta av gårdagens mästerverk är det att dra nytta av det som producerats under förhållanden som för den stora massan måste ha varit outhärdliga? Vi vill inte använda kläder som gjorts av hunsade barnarbetare medan vi gladeligen njuter av verk som gjorts möjliga genom pinade slavars arbete. Förändrar det så mycket att slavarna är döda?
Den liberala demokratin har visat sig vara det hittills bästa tänkbara klimat för vetenskaplig och teknisk utveckling men inte för konstnärlig och humanistisk. ”När var”, frågar Kateb, ”sista gången litteraturen var storartad och inte bara mycket bra? Och när var sista gången filosofin storartad utan att vara teknisk?” Kanske inte riktigt för så länge sedan som Kateb vill antyda. Joyce, Eliot och Proust inom litteraturen, kanske Heidegger i filosofin.
Kateb har nått den ålder då han vågar formulera åsikter som säkert gör honom impopulär bland studenter och yngre kolleger, som när han utan vidare påstår att Bob Dylan inte är en diktare som Robert Lowell var. Han har inte mycket till övers för installationer och så kallad performance art där målet är mera att chocka än att berika åskådaren. Vem uppsöker gång på gång dessa verk under kanske flera år för att för varje gång se och höra och uppleva något nytt? ”Hur många gånger vill man titta på en urinoar?”, undrar han med anledning av Marcel Duchamps ”Fontän”.
Somliga vill kanske avfärda detta som en gammal mans ovilja mot sin samtid och något ligger det väl i det. Men Kateb försöker aldrig använda denna relativa fattigdom som argument mot den moderna demokratin; han bara påpekar att även om vinsterna vida överväger förlusterna så har demokratin ett pris.
Att de flesta av oss, George Kateb inkluderad, är villiga att betala detta pris är förstås en annan sak. Kateb vill inte tvinga oss att välja mellan Jonas Salks poliovaccin och Dantes terziner men han lyckas problematisera det långt ifrån enkla förhållandet mellan humaniora och naturvetenskap och mellan demokratiska fri- och rättigheter och värdefull kultur. Det verkar inte alls vara så att de enkelt förstärker varandra och det som är bra för det ena alltid är bra för det andra.
”Human dignity” är en på ganska fri hand skriven essä, ett inlägg i en ständigt pågående diskussion om människans lott, om la condition humaine. Det är en diskussion där Platon och Aristoteles är lika närvarande som Hegel och Nietzsche och ännu modernare tänkare. Politisk filosofi är nämligen ingen vetenskaplig disciplin där nya rön och tankar ersätter gamla utan snarare en hela tiden pågående konversation.
Boken tar upp stora frågor om människans ställning i kosmos och vad den ställningen för med sig i form av rättigheter och skyldigheter. Som ingen annan art har vi en skyldighet att vara rädd om världen och denna särställning ger oss en alldeles egen värdighet. Jag kan redan höra invändningar om att detta egentligen bara är en lätt uppsnyggad form av en förlegad humanism som desperat klamrar sig fast vid tanken om människan som alltings mått. Den diskussionen kommer att fortsätta – det är just därför vi har politisk filosofi.
