Sommaren 1949 kommer Thomas Mann tillbaka till Tyskland för första gången sedan emigrationen i samband med Hitlers makttillträde 1933. Till Goethes 200-årsjubileum besöker han sitt delade fädernesland för att ta emot Goethepriset såväl i Frankfurt am Main som i Weimar. Då de två tyska staterna konkurrerar om honom - älskad och hatad representant för det ”goda” Tyskland - har han förlänats priset både i väst och i öst. Thomas Mann har tvekat länge om han ska våga möta sina landsmän efter alla konflikter. Men han kommer, som han framhåller i sitt tal i Paulkyrkan i Frankfurt, för att han anser det vara hans plikt: ”Om vårt öde vill att vårt liv blir symboliskt, då måste vi foga oss i detta öde. Alltså utlämnar jag mig nu - både åt vänskapen och hatet: åt mina vänner för att inte lämna dem i sticket, åt mina fiender för att inte ge intryck av att undfly dem. Välkommen eller ej: jag skulle ha sett det som en mörk fläck i mitt liv om jag hade hyllat Goethes geni utomlands och därvid undvikit Tyskland.”
Men vad har Thomas Mann då gjort för att förtjäna sina landsmäns hat? Varför upplever han sitt liv som symboliskt? Vem är han egentligen, den berömde Nobelpristagaren, som hyllas överallt i världen men i sitt eget land utlöser hätska kontroverser?
Hans biografi är välkänd. Född i Lübeck 1875, uppvuxen i en hanseatisk patricierfamilj. Efter faderns död flyttar familjen till München 1883. 1901 blir hans familjekrönika ”Huset Buddenbrook” en omedelbar succé. 1905 giftermål med Katja Pringsheim, sex barn. 1929 Nobelpris i litteratur. 1933 emigrerar han först till Schweiz, sedan till USA (1938 Princeton, 1940 Kalifornien). 1944 amerikansk medborgare. 1952 återvänder han till Schweiz, där han avlider den 12 augusti 1955.
Thomas Mann och Tyskland - ett komplicerat, ambivalent förhållande, präglat av hatkärlek från första stund. Då han ser sig själv i rollen som representant för sitt land blir han dess obönhörlige kritiker. Under hela sitt liv för Thomas Mann en känsloladdad kamp med sitt fädernesland, en självkritisk kamp som återspeglas i alla hans verk. Redan i ”Huset Buddenbrook” håller han upp en spegel för sitt folk, en kritisk spegel som reflekterar även honom själv. Har någon analyserat det tyska borgerskapet så skarpsinnigt som Thomas Mann och samtidigt företrätt det så övertygande som han? I samma dubbelroll - som sitt lands kritiker och som dess representant - söker han genom hela livet svar på frågan om vad som är typiskt tyskt. Sitt kall ser han inte bara som genial tysk författare och språkkonstnär utan också som nationens samvete - ett självpåtaget kall som blir en börda: ”Vem kan förneka att det tyska väsendet är plågsamt problematiskt? Det är inte lätt att vara tysk”, klagar han 1914.

Efter flytten till München dras Thomas Mann in i nationalkonservativa kretsar, och vid krigsutbrottet 1914 försvarar han häftigt sitt land. Under kriget skriver han ”Betraktelser av en opolitisk man” där han proklamerar den tyska kulturens överlägsenhet i den västerländska civilisationen. Men han blir alltmer medveten om hur farlig en opolitisk hållning är, och när hans bok kommer ut 1918 har han redan distanserat sig från sitt aristokratiska kulturbegrepp. I tyskarnas intellektuella högmod ser han nu huvudorsaken till kriget. Han förkastar dock inte sitt verk eftersom det, som han betonar, speglar just detta ödesdigra tänkesätt och därför ger insikter som kan leda till förändring: ”det finns ingen självkännedom som inte får konsekvenser. Ingen förblir helt densamme när han får insikt om sig själv”.
Att erbjuda sig själv som nationalpsykologiskt studieobjekt - det ser Thomas Mann som sin uppgift. Han anträder sin livslånga väg som politisk bekännare. Goethe blir hans förebild - det tyska geniet som inte tänkte nationellt utan kosmopolitiskt. I ”Bergtagen” (1924) analyserar han skillnaden mellan tysk kultur och västlig civilisation och söker en syntes. Under hela Weimarrepubliken predikar han demokrati för sina landsmän och försöker få dem att se den växande faran innan det är för sent.
Vid Hitlers makttillträde befinner sig Thomas och Katja Mann i Schweiz. De återvänder inte hem eftersom deras äldsta barn Erika och Klaus, som genast emigrerat, övertygar dem om att de då vore i fara. Men Thomas Mann vill inte förlora kontakten med sina läsare i Tyskland, och i tre år undviker han därför att angripa de nya makthavarna. Först 1936 solidariserar han sig med de andra emigranterna och tar upp kampen igen. Han ser sig nu som Goethes arvtagare, som symbol för det andra, det goda Tyskland - en av ödet iscensatt roll som nödvändig motvikt mot det bruna barbariet.
Ja, sympati med nazismen kan Thomas Mann sannerligen inte anklagas för. Dock har han mycket gemensamt med den han bekämpar: den retoriska kraften, patoset och inte minst tron på Tyskland som mytisk ödesgemenskap. Han är själv medveten om det. ”Broder Hitler” kallar han sin 1938 publicerade essä där han skildrar Hitler som en genial, ja kongenial konstnärskollega som han känner ”en viss äcklad beundran” för: ”En broder... En tämligen oangenäm och
genant broder... Men jag vill ändå inte sluta ögonen för det - för: bättre, uppriktigare, roligare och produktivare än hatet är själv-igen-kännandet, beredskapen att bli ett med det man hatar, trots den moraliska faran att inte kunna säga nej.”

Skoningslös självanalys för den politiska insiktens skull - en ensam, modig väg att söka sanningen. Men också en farlig väg, eftersom identifikation med det onda skapar förståelse för det onda och relativiserar det. Just detta har också Thomas Manns vänsterorienterade författarkolleger med Bert Brecht i spetsen alltid anklagat honom för. Alla hans socialistiska bekännelser till trots ser de i honom fortfarande den elitäre nationalkonservative tänkaren från första världskrigets dagar. Konflikterna som började på 20-talet fortsätter under exilen.
Sin roll som representant för det goda Tyskland får Thomas Mann bekräftad när han flyttar till USA 1938. Han hälsas med jubel och överöses med hedersbetygelser. Men hans medemigranter retar sig på hans hållning, och efter
USA:s inträde i kriget 1941 eskalerar konflikterna. Nu rör de sig om frågan om det tyska folkets skuld som splittrar emigranterna i två läger. De politiskt vänsterorienterade ser det tyska folket som naziregimens offer och tar öppet ställning mot tesen om en tysk kollektivskuld. Thomas Mann däremot fördömer sina landsmän obönhörligt och pläderar för att Tyskland ska straffas skoningslöst efter kriget. Kritiken mot honom växer.
Över BBC sänder Thomas Mann under hela kriget regelbundet budskap till sitt hemland. Han skildrar nazisternas illdåd och bönfaller sina landsmän att göra sig av med Hitler. Då hans besvikelse över sitt folk växer ju längre kriget framskrider blir frågan om den tyska nationalkaraktären det centrala temat under hans exil i Kalifornien. I sin roman ”Doktor Faustus” analyserar han symboliskt Tysklands väg in i katastrofen för att bemästra sin identitetskonflikt.
Direkt efter krigsslutet håller Thomas Mann två radiotal till det tyska folket. Han skildrar sin fasa över upptäckterna i de befriade koncentrationslägren och uttrycker sin besvikelse över att hans landsmän inte själva befriat sig från Hitler och därför skämt ut Tyskland inför hela världen.

Nej, någon tillfredsställelse bereder det verkligen inte Thomas Mann att representera sitt land efter allt som skett. I samband med de storslagna festligheterna vid hans 70-årsdag den 6 juni 1945 håller han i Washington sitt berömda tal ”Germany and the Germans”. Där analyserar han den tyska historien från Luther till Hitler för att uppdaga nazismens rötter. Det är en kritisk bild Thomas Mann ger av sitt land och sina landsmän. Men han betonar att han talar av egen bitter erfarenhet och att allt det han beskrivit är en del av honom själv: ”Med andra ord: vad jag här i knappa ordalag försökt ge är ett stycke tysk självkritik...”
En skuldbekännelse - det är vad världen väntar sig av Tyskland. Att Thomas Mann avlägger en sådan som ställföreträdande för sitt folk begeistrar hans amerikanska publik. Men hans skuldbelastade landsmän i det besegrade Tyskland - hur reagerar de när en emigrant bedriver nationell självkritik i deras namn?
Sedan utvalda delar av Thomas Manns tal publicerats i en amerikansk ockupationstidning riktar författarkolleger ett öppet brev till honom och ber honom återvända hem för att stödja sitt land vid återuppbyggnaden. Thomas Mann dröjer länge med sitt svar. När det äntligen kommer utlöser det en storm av indignation. Han vägrar återvända för att han, som han skriver, trivs i Amerika och fruktar att kommunikationen med landsmännen i Tyskland skulle bli svår: ”I mina ögon är de böcker som tryckts i Tredje riket mindre än värdelösa och olämpliga att ta i sin hand. En lukt av blod och skam häftar vid dem... Många fiender skulle ligga på lur, slagna fiender visserligen, men de är de värsta och giftigaste.”
Nu ser man honom på skuldanklagarnas sida, och hans avslag uppfattas som förräderi. Det utlöser en bitter kontrovers, som pågår i åratal. Den får ny näring våren 1948 då ”Doktor Faustus” kommer ut även i Tyskland.
Att romanen visar Tysklands självförvållade undergång och är Thomas Manns svar på frågan om det tyska folkets skuld betvivlar ingen.
Den skildrar en tysk tonsättare, ett känslokallt geni som säljer sin själ till djävulen för att få skaparkraft och som går under i arkaiskt barbari, och en tysk humanist som i ”inre emigration” passivt betraktar dramat - med bekymrade huvudskakningar och händerna knäppta till bön men fascinerad, hypnotiserad.
Ekot i Tyskland är enormt. Nu kan kollegerna äntligen ta hämnd, och boken får hätsk kritik. Thomas Mann anklagas för att missbruka Faust-figuren och smutskasta det vördade tyska kulturarvet. Att han framhåller att det är sin egen ambivalens han bearbetat i romanen blidkar inte hans kritiker.

Men i dessa konflikter rör det sig ju inte heller om Thomas Mann som person utan om hans roll som tysk representant. Det blir uppenbart 1949, då han alltså inbjuds som Goethepristagare både av Väst- och Östtyskland. Fastän han står sina konservativa kritiker i väst betydligt närmare än sina kommunistiska beundrare i öst hälsas han i Weimar med stormande bifall, i Frankfurt däremot med hätsk kritik. Reaktionerna i Västtyskland låter ana att han, emigranten, där får tjäna som ställföreträdande måltavla för aggressioner som utlösts av kollektivskuldanklagelse som de västallierade riktade mot Tyskland vid krigsslutet. Då dessa aggressioner inte kunnat uttryckas öppet under ockupationstiden bryter de ut nu, sedan Förbundsrepubliken grundats i maj 1949.
Thomas Mann är trött på sin roll som representant. Kampen mot Hitler var en titanernas kamp, honom värdig. Men de småsinta konflikterna med landsmännen i Västtyskland är under hans nivå, inte mödan värda. Hans dagböcker visar en gammal, trött och ensam man, i ständig rädsla att förlora sin kreativitet. Thomas Mann vet inte heller var han hör hemma. USA, en gång älskad symbol för äkta demokrati, har förvandlats av McCarthys kommunistiska hetsjaktstat, som driver honom tillbaka till Europa.
Efter hans död 1955 blir det lugnt kring
Thomas Mann. Men när hans dagböcker publiceras 20 år senare, som han önskat, vaknar intresset igen. För en förvånad, chockerad och delvis skadeglad värld presenterar sig här en människa som har föga gemensamt med den store diktaren världen beundrar: en labil hypokondriker, en fåfäng, högfärdig egocentriker, som ogärna låter någon gälla vid sin sida, en i grunden osäker, hämmad människa som dömer andra skoningslöst men själv inte tål någon kritik.
Men varför lät Thomas Mann då publicera dessa personliga anteckningar?
För att världen ska lära känna honom så att den kan förlåta honom, skriver han i sin dagbok. En sista gång erbjuder han sig själv som studieobjekt. För det var ju så Thomas Mann förstod sitt kall som tysk representant: att avslöja sig själv för den historiska sanningens skull.
(under strecket 12/8 2005)