I väntan på desserten, på ett kalas för inte alltför länge sedan, sa en av mina bordsgrannar några ord som lät lovande; som upptakten till ett sökande samtal: ”Det skulle vara intressant att veta varför någon går i kloster.” Bara några få repliker hann fällas, någon inflikade ”man vill väl fly från något”. Och så fortsatte inledningstalaren: ”De bor och äter ju gratis.” Tonen var bestämd. Sedan kom den söta glassen på bordet. Kanske var det lika bra det.

Nu ska den här artikeln egentligen handla om något helt annat: om en tidig före­löpare till den i våra dagar så populära självbiografin – vid sidan om flödet av böcker i genren är en hel skriv-ditt-liv-rörelse igång på skrivarkurser runt om i landet; en del i närmast terapeutiskt syfte. ”Den äventyrlige Simplicissimus” av den tyske författaren Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausen kom ut 1668 (”Der aben­theuerliche Simplicissimus”).

Men ändå. Något är det med den där lilla middagshistorien. Ja, något kapitel i denna tegelstens­roman på 690 sidor utspelar sig faktiskt i ett nunnekloster – Paradiese, beläget utanför staden Soest i Westfalen, en mur runt klosterträdgården är vad som återstår idag. Men det är knappast det. Nej, snarare är det nog romanens huvudtema som sätter igång minnet: den eviga konflikten mellan världsligt och andligt, mellan den yttre och inre människan, ont och gott. Och så ett par rader jag läser i en antologi om romanen, från förra året: ”utan fantasi är vi inte i stånd att finna sanningen”.

I den nyutkomna antologin Grimmelshausen und Simplicissimus in Westfalen (Peter Lang, 314 s) skriver bland andra germanistikprofessorn och litteraturkännaren Peter Heßelmann om ”Den äventyrlige Simplicissimus”, och den här tvärvetenskapliga samlingsvolymen är bara en i en lång rad av ”simpliciana”, böcker som skrivits om den här skälmromanen alltsedan den kom ut. ”Den äventyrlige Simplicissimus” är en högst levande klassiker i Tyskland. Ett Grimmelshausen-sällskap står för en del av utgivningen. Men Grimmelshausen och hans Simplicissimus har också inspirerat och influerat åtskilliga skönlitterära författare genom åren. Också samtida. Bland andra Günter Grass (”Mötet i Telgte”), George Tabori och Volker Braun. För den delen också spionförfattaren John le Carré; bland annat i ”En pefekt spion”. Om mor Courage, Die Landstörtzerin Courasche, skrev Grimmelshausen för övrigt redan 1670.

På svenska kom ”Den äventyrlige Simplicissimus” först efter närmare 300 år. År 1944, intressant nog, mitt under flammande världskrig – något som också har sin egen och djupare innebörd i Thomas Manns förord till den svenska utgåvan, skrivet under hans exil i USA: ”Europas folk har idag åter sinnet mottagligt för budskapet i denna bok och kommer att utgöra en vidsträckt läsekrets som vet vad författaren talar om.” Ett annat av romanens teman är nämligen ett annat förödande krig, 30-åriga kriget, och de fasor, det elände och den brutalisering som följde i dess spår, och nazimotståndaren Mann syftar också på romanens förtrogenhet med ”djävulen och döden, ändande i leda och förkrosselse över en värld, som öder sin kraft i blodsutgjutelse, rov och lusta”. Han ser berättelsen som ”ett episkt verk av äkta storhet”, och ett ”enastående kulturdokument” från den tyska barocken. Företalet är daterat Beverly Hills, Kalifornien, den 1 september 1944.

Thomas Mann skriver också att det är förvånande att romanen aldrig tidigare presenterats på svenska, eftersom den är så full av minnen från svensk stormaktstid. Ja, ”Den äventyrlige Simplicissimus” är bland mycket annat en länk till vår egen historieskrivning, och självsyn.

Romanen är i långa stycken en sam­tida ögonvittnesskildring av det tre decennier långa kriget på tysk mark, och en lång rad svenskar har mer eller mindre framträdande biroller i historien. Både fotfolk och officerare. Bland andra fältherrar Banér och Torstensson stormar förbi. Fast den som vill frossa i närgångna våldsskildringar och detaljer från krigsskådeplatser har inte mycket att hämta i romanen; slaget vid Wittstock 1636 avhandlas exempelvis på drygt en sida, men desto mer skakande och effektfullt i sin fåordiga reportagestil. Det romanen främst skildrar är en krigets vardag, det eländiga livet bakom fronten, nöd och kamp för överlevnad, rofferi och övergrepp mot civilbefolkningen, och det välbekanta faktum att krig inte har någon förädlande inverkan på människan.

Vem var han då, romanens författare och mannen bakom förklädnaden Simplicius Simplicissimus? Han var troligen född 1622, som son till en bagare och värdshusvärd i Hessen. När han var knappt 13 blev han tillfångatagen av soldater, och så småningom tvingad till soldattjänst i den kejserliga armén. Mellan 1636 och 1638, alltså mellan 14 och 16 års ålder, var han i den svenska arméns tjänst. Bland annat som musketör. På olika vägar hamnade han så återigen hos andra krigsherrar.

När han beskriver det här uppenbarligen typiska soldatödet i sin roman, hur han strider för än den ena, än den andra sidan, är det ibland svårt att hänga med i turerna, och framför allt gestaltar den delen av historien det groteskt krassa och absurda i krigets mekanismer, också om vi räknar bort de maktpolitiska drivkrafterna. I fält var ideologierna och trosfrågorna långt borta; den typiske soldaten var inte areligiös, men väl konfessionellt indifferent, kunde tjäna både ”protestantiska” och ”katolska” herrar. Det var bäst för både överlevnaden och karriären.

Grimmelshausen själv var född protestant, men gick över till den katolska tron innan kriget var slut. I tjänst hos friherren von Schauenburg i Baden avan­cerade han till regementsskrivare, blev ­efter Westfaliska freden förvaltare och slottsfogde, och med tiden biskoplig befallningsman i trakten. Hans första bok kom ut 1659. ”Den äventyrlige Simplicissimus” är hans mästerverk, och var den första betydande tyska prosaromanen. Den är också en tidig bildningsroman – med starka drag av pikaresk, och i flera kapitel också tidstypiskt allegorisk.

Allra först berättar Simplicissimus kort och osentimentalt om sin barndom, hemma på bondgården, där han hunsas och växer upp i total okunnighet om världen och sakernas tillstånd. Ända till dagen då kriget bryskt väcker upp honom. Tablån med rubriken ”Simplex be­rövas sin fädernegård, därom behändigt tar knektarna vård” – Simplex är ett av berättarjagets tilltalsnamn – handlar om när en grupp ”okristliga kavallerister” spränger in, rövar, förgör och förstör.

”Jag skäms för att tala om hur vår piga behandlades i stallet; hon kom aldrig ut därifrån.” Drängen fick ett spärrstycke i munnen, och så hällde knektarna i honom ”en stäva fylld med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken”.

Men Simplicissimus lyckas fly till skogs, och träffar på en eremit, som så under två års tid undervisar honom i den kristna läran, om världen och människan, och i att öva sitt hjärta. Hans sista råd: lär känna dig själv. ”Ty orsaken till att de flesta männi­skor blir förtappade är att de inte vet vad de är, vad de kunnat bli och vad de bort bli.”

När eremiten dör börjar äventyrlig­heterna i vår antihjältes liv. Det mer eller mindre påtvingade livet som soldat, som lycksökare, och som vagabond. Eskapaderna för honom inte bara runt i det krigshärjade Tyskland, utan också till grannländerna, till Ryssland och till fjärran land – och ganska snart glömmer Simplicissimus det mesta av det han lärde av eremiten. Fåfänga, penningsug och njutningslystnad för honom ut på de breda vägarna, det lyckas honom inte att leva dygdigt så som denna världen ser ut. Jo, i korta stunder, de gånger tillfälligheterna eller ödet lämnat honom ensam och eländig: då rannsakar han sig själv och bestämmer sig för att bli en bättre människa. Han stannar då och då upp i sin berättelse, vänder sig till läsaren och uppmanar till att ta varning av hans exempel. Han vill inte förtiga någon av sina laster, som han skriver – allt i både underhållande, avskräckande och uppbyggligt syfte. Simplicissimus är bland annat något av bekännelseroman, i augustinsk anda.

Vad som verkligen är självupplevd sanning och vad som är fiktion i den här historien går inte riktigt att urskilja. Bortsett från de rena fantasterierna, förstås. Simplicissimus är kort och gott ett exempel på att sammanblandningen av verklighet och dikt inte är något nytt i den självbiografiska genren, som det ibland hävdas.

Inte heller behöver den här samman­flätningen innebära en förvanskning av historien. Flera tyska historiker, särskilt inom socialhistoriskt inspirerad forskning, har fördjupat sig i Simplicissimus öde för att få en bild av tidstypiska fenomen, av den vanlige 1600-talsmannens perspektiv på tillvaron, och vilka westfaliska korvar och skinkor och bröd han stoppade i sig när han hade tillfälle.

Antologin ”Grimmelshausen und Simplicissimus in Westfalen” handlar också om konsthistorisk, språkvetenskaplig och religionshistorisk forskning utifrån romanen. Ett avsnitt handlar förresten om hur det gick för den här klassikern under naziåren: den ansågs passa in i iscensättningen av ”folkgemenskapen” – och när en ”folkopera” byggd på Simplicissimus äventyr sattes upp i Soest 1936 spelade svenskarna skurkrollen i den stiliserade och trivialiserade storyn. Svenskarna var fienden, den främmande makten på tysk jord. West­faliska freden var en nesa i regimens ögon – i den här scenversionen slutade det med befrielse från ockupationsmakten, och nationellt jubel. På ett par ställen i romanen finns för den delen spår av klichéer om ”juden”, som naturligtvis föll naziideologerna i smaken.

Alla de irrfärder som Simplicissimus verkligen gjorde i romanen förde honom mot slutet av historien till en paradisisk öde ö. Först i sällskap med en olycksbroder från det förlista fartyget. Det rör sig om en tidig robinsonad, alltså – 50 år före Defoe, och förmodligen en av världslitteraturens första.

Och det är här, i enslighet, som Simplicissimus finner själsstyrka och lycka. Och frihet – från tvingande världsliga begär. Nej, han blir aldrig munk, men väl eremit – något han har en ”obetvinglig längtan” till. Han gör sitt eget palmvin, har inget att klaga över, och tackar Gud för hans nåd. Han har lärt känna världen. Och sig själv. Och berättar sin historia för Envar.

Till drivkrafterna bakom det självbiografiska skrivandet hör just detta att få syn på sig själv, reflektera kring varför det blev som det blev, kanske hitta livsmönster, och behovet av att skriva av sig. Till skillnad från många av dagens författare i genren – inklusive den mer triviala varianten ”true stories”, sanna historier – hade dock von Grimmelshausen ingen lust att bli kändis i och med publiceringen. Han skrev under olika pseudonymer, bland annat Samuel Greiffenson von Hirschfeld.

En annan motor i skriv-ditt-liv-rörelsen lär vara sökandet efter mening i tillvaron. Det behövde inte 1600-talets författare göra. Meningen var liksom given, av Gud och försynen.

Vår tid vill inte heller veta av moraliteter. Litteratur av det ”uppbyggliga” slaget ser vi som både mossig och otillbörligt pretentiös. Den allmänmänsklige Envar är död, individen fri att göra vad hon vill.

Och vad gör vi? Tja, det världens vanvett som Simplicissimus berättar om har bara bytt ansikte, med de nya tiderna. Med en gnutta fantasi är det exempelvis inte svårt att urskilja både Girigheten, Slöseriet och Lättsinnet på stadens gator, mediernas ­arenor, eller rentav i ditt eget liv.