Det dröjde således länge innan den portugisiska litteraturen (eller snarare språkområdet eftersom den också omfattar den brasilianska och - före detta - kolonialportugisiska-afrikanska litteraturen) förärades ett Nobelpris i litteratur. Det rör sig om en litterär konst med stora och stolta traditioner - ändå tycks den ända tills nu på något sätt ha varit dömd att dväljas i den globalt sett betydligt mer välkända “kusinen” Spaniens mäktiga skugga. Detta trots att Portugal frambringat sådana mästare som nationalklassikern Luís de Camões, den lysande jesuitpatern och författaren António Vieira och den numera världsberömde modernistiske portalfiguren Fernando Pessoa, fram till våra dagars omåttligt populära “nationalepiker” Agustina Bessa Luís, ett slags Portugals Selma Lagerlöf, och den enligt min mening störste romanförfattaren (därtill en av de allra främsta i världen) António Lobo Antunes. Och så naturligtvis, en annan mästare, den nu Nobelpristagare vordne José Saramago. Också han befinner sig i det främsta ledet bland världens, låt oss använda det provisoriska uttrycket, senmodernistiska men alls icke meningsupplösande postmoderna romanförfattare. Det är med andra ord en mycket värdig pristagare, med en stor och rik och fortfarande, trots att han är född 1922, pågående produktion.
Kritiker och litteraturforskare försöker inte sällan hitta något slags “etnicitet” som förbinder olika författarskap inom ett lands gränser. Jag skulle vilja peka på ett element som förenar de mest väsensskilda portugisiska författare: besattheten av historien, av Portugals svunna storhet som världs- och kolonialmakt och av den under flera hundra år mycket inflytelserika messiasföreställning som kallas sebastianism, vilken såg Portugals mission i världen som civilisationens utbredare. För de Camões, själv en av dem som med den mäktiga flottan utbredde det portugisiska väldet, var det självfallet att Portugals mission som militär- och handelsmakt var inspirerad och legitimerad av Gud. Särskilt framtonar detta i nationaleposet “Lusiaderna”, ett märkligt storverk på vers, en legering av loggbok och nationellt uppblåst versepos som skulle komma att spela en avgörande roll till och med för modernisten Pessoa, som hälsade Salazardiktaturens upprättande 1928 med jubel.
Denna diktatur, förvisso rå men inte en av de råaste i detta sekels historia, kastar sina skuggor över den moderna litteraturen: denna sömniga, bokstavligen reaktionära, halvfeodala, litet sjabbiga och fattiga diktatur med sina pråliga operettfasoner och med sin totala ovilja mot att låta Portugal träda in i ens en måttlig modernitet. Och så naturligtvis det öppna sår som de fruktansvärt grymma kolonialkrigen i Afrika skapade, i litteraturen tydligast skönjbar hos Lobo Antunes. “Halvfeodal” är ett adekvat uttryck som ju också kan appliceras på Francos Spanien. Gång på gång, inte minst i romankonsten, skildras ett samhälle där släktens egendom och ära går före samhällets väl och utveckling. Men samtidigt leder detta till, vilket beskrivs med ofta plågsam skärpa, ett tilltagande socialt och ekonomiskt förfall i de gamla släkterna; det vilar ibland en doft av mögel och flagnande puts över Portugals samtidslitteratur. I denna litteratur, så besatt av historien och de spår den sätter i nuet, berättas också om hur Portugal under stora mödor tar steget in i EU, modernitet, ny dynamisk ekonomisk utveckling på gott och ont, men dock fortfarande befinner sig i skuggan av den traumatiska, både gloriösa och skamliga historiens örnvingar.
José Saramago mognade sent som författare, och ungdomsverken tycks han numera mest av allt betrakta som ungdomssynder, föga värda att att ta notis om. Författarskapet gick i träda. Han ägnade sig åt diverse andra sysselsättningar, var bland annat fabriksarbetare, journalist, socialarbetare och förlagsredaktör. Först 54 år gammal blev han författare på heltid och förbluffande nog dröjde det bara ett knappt decennium innan han skaffat sig en stor publik både i Portugal och utomlands - och dessutom vunnit den internationella kritikens bevågenhet. Inte illa marscherat! Då bör man också hålla i minnet att Saramago dessutom är dramatiker, essäist, novellist och uppmärksammad dagboksförfattare. De senare, “Cuadernos de Lanzarote”, visar en rätt annorlunda och ganska rolig sida av författaren, där han från den kanariska ö där han är bosatt godmodigt redovisar stort och smått ur vardagslivet och gärna därtill de kritiska och belöningsmässiga nådevedermälen som kommer honom till del med jämna mellanrum. Nu har de fått en passande höjdpunkt i Nobelpriset i litteratur.
Historien alltså, människan nedsänkt i den, människan som det sociala djuret och den existentiella gåta hon ändå förblir oavsett vilka för- klaringsmodeller man än applicerar, det är den “treenighet” som behärskar socialisten och den måttfulle marxisten - av det icke-utopistiska slaget - Saramago. Hans uppväxt i en fattig lantarbetarmiljö tio mil utanför Lissabon har självfallet bidragit till att forma hans politiska åskådning men också hans illusionslösa syn på människans agerande i historien.
Märkligt nog gick hans verkliga genombrottsroman “Baltasar och Blimunda” närmast spårlöst förbi svensk kri-tik och publik när den kom 1988 (Wahlström & Widstrand, översättning av Marianne Eyre). Den är paradoxalt nog både lättillgänglig som historisk roman och formellt avancerad i en modernistisk tradition. Skrivsättet är alltså det moderna - meningsflätningen kan föra tankarna till Faulkner och Claude Simon - samtidigt som romanen, vid sidan av det faktiskt historiska, är djupt rotad i en iberisk tradition av folklig, muntlig tradition av grotesk och fantasteri, av en djärv och subversiv “karnevalism”.
Romanen är formad som en krönika där en gåtfullt allvetande och uppenbarligen synsk judisk kvinna torteras och deporteras av inkvisitionen. Vi befinner oss i ett brytningsskede mellan två epoker, i ett portugisiskt 1700-tal med krig, tronföljdsintriger, kolonialism, storhet och förfall, fattigdom och rikedom, upplysning och religiös fanatism. Det moderna närmar sig, men i palatset avlar majestäterna barn genom att först utlovats ett under av franciskanerna i utbyte mot att bygga ett imponerande kloster till Herrens ära i Mafra.
Det finns tre huvudpersoner: den enhandade före detta soldaten Baltasar, hans älskade Blimunda och den märklige munken Bartolomeu. Runt centralgestalterna målar Saramago upp en anslående fresk av en civilisation i skarven mellan det gamla och det nya. Den tid, som är dömd till undergång, låter ateisten Saramago representeras av kyrka, religion, vidskepelse och inkvisition - den som skall bryta in i det upplysta förnuft som genomsyrar Bartolomeus verksamhet. Denne föregriper ett förnuftets, upplysningens och teknologins tidevarv med sina aviatoriska experiment. Typiskt nog står munken med en fot i vardera epoken, liksom Saramago står med en i fantasins rike och en i förnuftets. Samtidigt visar han på förnuftets frånvända sida, dess nattsida, dess totaliserande anspråk, vilket gestaltas via groteska skildringar som inte står en annan Nobelpristagare - Celas - efter : stanken av träck, blod och svett, av döda kroppars förruttnelse och kärlekens safter står stark. Död och liv i en våldsam ringdans där historien är vår egen tids spegel.
“Historien om Lissabons belägring” (W & W, översättning Marianne Eyre, 1991) visade ånyo en Saramago som låter sig själv och sina gestalter sänkas ned i historien, där på nytt kritiken av det förnuft som reducerar människan till mekanik och det mytiska, det alternativ till den faktiska historien som så många inte minst latinamerikanska författare varit så besatta av, förenas i en vindlande, svindlande skröna, en både tragisk och komisk, uppfordrande och gripande roman. En korrekturläsare på ett bokförlag ändrar, genom att i en text om belägringen av Lissabon 1147 tillägga ett försåtligt “icke”, histoirens förlopp. Ty med detta ord försvinner korsfararna från belägringen! Även historien som vi känner den är således en del av en språklig diskurs, av en pågående tolkning (vilket inte innebär att Saramago lika litet som jag själv anser att historien kan tolkas postmodernt hur som helst). Här som alltid präglas Saramagos prosa av en språk- och historieskepsis.
Mer av skepsis, mer än nog enligt en delvis upprörd opinion, redovisade Saramago i “Evangelium enligt Jesus Kristus” (W & W, översättning Hans Berggren, 1993), en roman som jag personligen har rätt svårt för och som inte når upp till den höga kvaliteten i Saramagos övriga produktion. Det rör sig, i synnerhet enligt en upprörd katolsk portugisisk opinion, om en av dessa rätt evinnerliga omtolkningar av Kristi liv, här rätt mycket i Nikos Kazantzakis anda. Tekniskt arbetar Saramago med sin vanliga teknik, långa vindlande meningar, nästan inga stycken och en dialog som inte är uppställd utan inflätad i löpande text. Grotesken finns här, den svarta humorn och den sorgset desillusionerade människoskildringen. Men denna roman är mer nedtonad, enklare i formen än Saramagos tidigare romaner.
Han skrider till verket med burlesk komik som främsta stilmedel, fastän avsikten är allvarlig: att diskutera en rad av de problem som upptar såväl troendes som icke-troendes tankar, teodicéproblemet, den fria viljan kontra determinismen, frågan om ont och gott, makt och frihet. Ställvis hotar texten att drunkna i sitt eget referenssystem och i mångfalden av uppslagsändar. Ibland är det roligt, ofta bara plumpt. Saramago har handskats synnerligen fritt med de bibliska berättelserna och snart sagt varje episod har vänts upp och ned och de otaliga bevingade orden har fått nya betydelser eller förlorat dem. Vi får oss sannerligen en alternativ bibelhistorieskrivning till livs! Ändå är det, trots det blasfemiska anslaget, den filosofiska betraktelsen som är viktigast: vilket ansvar har vi för våra handlingar och vad är vi skyldiga våra medmänniskor?
Gud är fången i sina illusioner, han är varken en världsalltets suveräne härskare eller en barmhärtig fader. Som hos Kazantzakis är Kristus reducerad till en Guds son med mänskliga svagheter. Gånge denna kalk ifrån mig! Hans himmelske fader iscensätter ett gigantiskt bedrägeri och har blott en svårgenomskådlig plan för Alltet, där människorna och Människosonen ingår som ett slags spelbrickor. Och makten, både den jordiska och den himmelska, är naken och grym.
Det kan ändå inte hjälpas: Saramago sätter sig ohjälpligt mellan de två stolarna allvar-tragik och burlesk uppsluppenhet och glömmer märkligt nog den revolutionära sprängkraft som det kristna barmhärtighetsbudskapet ändå fick bland de förtryckta och förtrampade. Att en socialist inte ser detta är märkligt.
Fjolårets bok på svenska, “Blindheten” (W&W, översättning Hans Berggren) är ytterligare en mursten i Saramagos illusionslösa, civilisationskritiska bygge. Denna gång rör det sig om en allegori, som för övrigt starkt påminner om den i argentinaren Ernesto Sábatos “Om hjältar och gravar”. Det handlar om en helvetesvandring genom en anonym stad i en anonym tid. Plötsligt bryter en epidemisk blindhet ut - människorna bländas liksom och sänks i ett slags paradoxalt lysande, vitt mörker. Läkarna lyckas inte diagnosticera några medicinska fel. Däremot inser de att blindheten smittar via kontakt och de första några hundra fallen spärras in på ett nedlagt mentalsjukhus där de lämnas att dö, eventuellt genom att svälta till döds.
I detta helvete är ögonläkarens hustru den enda seende och iakttagare till det fasansfulla som sker. Människan är människans varg, också i lidande och våld. Maktkamp, mord och våldtäkt blir följden i trängseln, stanken, vattenbristen och hungerns nedersta kretsar. Det är en delvis plågsam läsning genom dess grymma realism, men också uppfordrande och inbjudande till tolkningar. Det rör sig givetvis om en så kallad dystopi klädd i allegorins form. Och visst är det lätt att läsa den som en berättelse om grymheten, omänskligheten och avhumaniseringen i våra egna samhällen, där förnuft och utopi än en gång stämmer möte. Men som civilisationskritik är romanen märkligare än så: Saramago spelar med sin egen text, öppnar falluckor och bjuder in till alternativa läsarter i detta existentiella ödesdrama där det kanske viktigaste elementet ändå inte är det civilisationskritiska-allegoriska, utan författarens genom hela livsverket fortlöpande inventering av det mänskliga, alltså: Vad är en människa? Vad innebär det att finnas till? Var upphör människan och var tar odjuret vid? Och hur skall vi kunna skapa en värld där vi kan besegra odjuret inom oss, lämna själens nattsida tom och öde?
I sin snart på svenska utkomna roman “Alla namnen” (W&W, översättning Hans Berggren) har emellertid Saramago återvänt till den “lilla” och inte alls så grymma världen, den som var den obetydlige korrekturläsarens i “Historien om Lissabons belägring” och som här är den obetydlige tjänstemannen Josés, som ägnar sig åt att med gåspenna föra in uppgifter på registerkort. Monotonin är enorm och bryts bara av hans vingliga, balanserande arkivstege - han lider av svår svindel. Dock har José sin lilla hemlighet som gör att den lille pinnebergaren - lysande komiskt skildrad - kanske trots allt inte är så liten: han samlar på klipp om “kändisar” och för dessutom, helt regelstridigt, in utsmugglade personuppgifter från civilregistret. Josés liv tar en drastisk vändning när han en natt får med sig en okänd kvinnas registerkort hem och beslutar sig för att leta rätt på henne. Och ur detta enkla skeende utvecklas en absurd komik som förvisso än en gång kan läsas som en allegori över de moderna samhällena, men också som en varm och humoristisk historia om den lilla människans sökande efter värdighet, den mänskliga värdighet som inte handlar om makt och storhet, utan om var och ens värdighet, alltid, överallt.
Och det är just kring denna värdighet, människans okränkbara värdighet och värde som hela José Saramagos författarskap kretsar. Hur nedsänka vi än är i historiens mörka brunn, så finns värdigheten där, möjligheten till motstånd, möjligheten att gå på tvärs mot det rådande. I mörkret, under stjärnorna finns en broder och en syster. En gammal och enkel men uppfordrande sanning.
