Ivar Broman: Ärftligheten och dess betydelse särskilt för människan. Natur och Kultur

Gunnar Dahlberg: Arv och ras. Kooperativa förbundets bokförlag

Den höga och rena Minerva, människoandens outtröttliga följeslagerska och vägvisare under sökandet efter helhet och klarhet i en splittrad tillvaro, är i dessa dagar hårt beträngd. De materiella villkoren för hennes trivsel inskränkas alltmera. Hatets och våldets demoner gilja till den sköna gudinnan och missbruka oblygt hennes gunst. Och krigets och förstörelsens onda makter äro icke den enda faran. Den moderna teknikens för millioner välsignelsebringande underverk låta sig icke blott villigt begagnas i lögnens och massmördandets tjänst utan skapa också en risk för en snedvridning av själva bildningsidealet. Det uppstår alltför lätt en klyfta mellan vetenskaplig kultur och masskultur, mellan upplysning och förflackning.

Dessa reflexioner tyckas kanske vara något för vittsvävande för att stå i rimlig proportion till de två populära böcker som närmast föranlett dem. Disproportionen är dock mera skenbar än verklig. Ju hårdare vetenskapens villkor bli, dess angelägnare är det att hon visar sig värdig sina krav på frihet och arbetsro. Dess betydelsefullare är det också att hon, när hon framträder utåt mot den stora okritiska massan, håller idealen lika högt som i forskningsarbetet. Den ena av de ovan nämnda skrifterna, vilka båda handla om ärftlighet hos människan, håller icke måttet i detta avseende. Det är så mycket beklagligare att nödgas säga detta som författaren är en åldrad, högt aktad vetenskapsman, vars gärning som embryologisk forskare fyller höga krav på grundlighet, självständighet och objektivitet och icke kan fördunklas av populärvetenskapliga förlöpningar. Dessa komma att glömmas, och det skulle vara naturligt att nu låtsas om ingenting. Men då skriften tydligen är avsedd att få stor spridning, utgiven som den är med understöd av Föreningen för allmän hälsovård, och enligt reklamen bör nå varje svensk medborgare, är det en plikt att säga ifrån att detta icke är önskvärt. Den kan göra en del nytta, särskilt dess andra avdelning om ärftlighetens mekanism. Författaren har obestridligen en erkännansvärd förmåga att skriva enkelt och lättfattligt. Men den första avdelningen, som skall innehålla ”vad varje klok, ung människa bör veta om ärftligheten”, måste tyvärr befaras göra mera skada än gagn.

Både innehåll och form äro särskilt i denna första avdelning avsiktligt tillskurna för en läsekrets utan minsta förkunskaper, och härom är ingenting annat än gott att säga. Det kan ifrågasättas om den bästa metoden att väcka intresse är att sänka sig under läsarens nivå, men härom kunna ju olika åsikter finnas. Det är också osäkert, om ytlighet underlättar förståelsen och om det blir så stor behållning av en tämligen planlös framställning, där lockande rubriker nästan äro huvudsaken. Det utlovas ingenting mindre än ”viktiga upplysningar angående en förnuftsenlig familjebildning och fortplantning”. När man så kommer till kapitlet ”När bör en hygglig människa känna det som en plikt att icke avla barn?”, omfattar det knappt en ocb en halv av de små sidorna; en tredjedel upptages av en skildring av ett mycket speciellt fall, och resten har praktiskt intresse för kanske någon hundradels procent av Sveriges befolkning.

Om läsaren blir litet besviken över att inte få den vägledning han kanske har hoppats på, så är dock ingen skada skedd. Värre är det när han får halvsanna och direkt vilseledande upplysningar, och det förekommer tyvärr ofta. Det är detta som gör det omöjligt att låta det välmenande syftet överskyla bristerna, och exempel måste därför lämnas. När det på första sidan säges att grå ögonfärg beror på att en arvsfaktor för brunt och en för blått äro lika starka, undrar man storligen vad detta är för slags populärvetenskap, men ingen tar ju direkt skada av att höra detta. Betänkligare är det att bli upplyst om att ärftlighetens betydelse för livslängden yttrar sig i att det finnes två skarpt skilda människotyper, en långlivad och en kortlivad. Många komma nog efter detta att gå och tänka att de tillhöra den typ vars medlemmar ”sällan överskrida 60-årsåldern”, och det kan bestämt inte vara nyttigt. Vad som yttras i den svåra och – för det syfte denna broschyr vill tjäna – grundläggande frågan om sinnessjukdomars ärftlighet är – ärligheten förbjuder att här begagna en förmildrande omskrivning – hårresande. När det gäller komplicerade frågor, som över huvud ej kunna besvaras så enkelt som man förr föreställde sig, äro tvärsäkra påståenden, som ha ett falskt sken av att återge vetenskapliga resultat, farliga och ödesdigra och kunna göra verklig skada på ett område, där det i sanning ofta finnes skäl för hänsyn till ”förnuftsenlig familjebildning och fortplantning”. Föga genomtänkt eller kanske framkastat utan någon tanke alls är också vad som säges i steriliseringsfrågan. Det vore, förklaras det, på tiden att ersätta äktenskapsförbudet för fallandesjuka med en steriliseringslag. Sammanhanget är sådant att läsaren måste draga den slutsatsen att alla fallandesjuka borde kunna steriliseras utan sitt samtycke. Detta är en för svensk rättsuppfattning ganska upprörande tanke. Och varför just de fallandesjuka och inte även alla sinnessjuka och psykiskt efterblivna, som ej falla under den gällande steriliseringslagen? Eller vet inte författaren att fallandesjuka kunna steriliseras med sitt samtycke enligt nuvarande lagstiftning? En ny steriliseringslag är mycket behövlig och torde vara att vänta, men för att yttra sig härom måste man veta litet mera om frågan än vad som kunde räcka för tjugo år sedan.

Begåvningens ärftlighet är förvisso en viktig fråga. Man blir dock litet häpen, när det utan vidare förklaras att de högst begåvade männen ”alltid” haft högt begåvade mödrar. Ju svårare ett problem är, ju mera försiktighet och kritik som krävas för att draga några slutsatser, dess bekvämare är det att komma ifrån svårigheterna genom ett kategoriskt påstående. Är det sådant som kallas populär förenkling? Och vad sägs om studenten, som fick sin arvsmassa skadad genom att under en tentamensläsningsperiod dricka starkt kaffe om nätterna? Eller om slutklämmen i diskussionen i rasblandningsfrågan? Författaren berättar att en bekant ärftlighetsforskare, som ingått äktenskap med en högt begåvad kvinna av annan ras, en gång anförtrodde honom att de frivilligt avstodo från att få barn, emedan de ansågo att risken för dessa skulle vara för stor. Det finns olika uppfattningar om vad som i en populär framställning är förenligt med god smak.

Man söker ovillkorligen efter en förklaring till den ytlighet som präglar denna bok. Ligger kanske en av orsakerna i vanan att hålla radioföredrag? Det är bara en gissning, och den innebär naturligtvis intet underkännande av radion, som ju är ett instrument med möjligheter på både gott och ont. Men jag undrar om det inte ligger något i den. Det är inte psykologiskt oförklarligt, om en talare känner mindre ansvar inför ett osynligt auditorium än när han har personlig kontakt med sina åhörare. Det är ju så litet som kan hinnas med på en kort stund, och det tyckes förflyktigas så snabbt, så det är väl inte så noga med vad som säges! Scripta manent.

Det är alltid trevligt med intelligenta människor, och det är dubbelt trevligt när de begagna sin begåvning väl och på ett område som de verkligen behärska. Det är därför odelat angenämt att taga del av professor Gunnar Dahlbergs bok om arv och ras.

Författaren är chef för statens rasbiologiska institut, och det är ju naturligt att det i boken finns ett par kapitel om raser, men det är också naturligt att tyngdpunkten ligger på annat håll, ty institutets huvuduppgift har aldrig varit rasforskning utan är arvsbiologi, som länge rätt missvisande kallats rasbiologi. En diskussion av rasproblemet, som nästan endast bygger på förhållandena hos människan, blir lätt något ensidig; en zoolog eller botanist står nog stundom litet undrande inför tankegången. Det kan också sättas i fråga, om inte författaren i sin mycket befogade polemik mot alla ovederhäftiga rasteorier går en smula för långt och bevisar eller snarare motbevisar för mycket. Men i allt väsentligt och ur de synpunkter som anlagts har han rätt, och hans inställning är präglad av varm och äkta humanitet. Det hat mellan nationerna som för närvarande tycks driva Europa mot undergång kan inte åberopa vetenskapligt konstaterade, ärftliga skillnader mellan folken.

Framställningens tyngdpunkt ligger på människans arvsproblem, som efter en redogörelse för ärftlighetsforskningens viktigaste resultat behandlas ur social synpunkt oeh med en för vem som helst begriplig tillämpning av de matematisk-statistiska beräkningsmetoder som äro ett oundgängligt hjälpmedel i fråga om människan, där man inte kan experimentera. Frågan har, som tydligt angives, även andra sidor, men vad som är behövligt och t. o. m. mycket behövligt är just en bok, som ger en inblick i den nya forskningsriktning i vilken författaren intar en ledande ställning. Det är t. ex. mycket betydelsefullt att klargöra verkningarna av ett urval i en befolkning. Befruktningsförhindrande åtgärder ha, när det gäller mycket sällsynta recessiva (vikande) sjukdomar eller defekter, ingen inverkan på egenskapernas frekvens i befolkningen. Det är kanske något överdrivet att säga att detta strider mot allmänt framförda åsikter, men på många håll har man det nog ännu inte klart för sig. Professor Dahlberg är emellertid överraskande kategorisk i sin slutsats att man ej kan vänta några som helst för samhället betydelsefulla förskjutningar i frekvensen av defekta genom steriliseringsåtgärder. Det finnes dock defekter, som äro så relativt vanliga att under vissa (för närvarande oklara) förutsättningar sterilisering under några generationer skulle kunna ha en märkbar, ehuru avtagande och till slut upphörande verkan. Man får inte heller förbise att om vissa defekta personers frekvens nedbringas från låt oss säga en fjärdedels till en femtedels procent av befolkningen, så låter det inte mycket men betyder dock en minskning av de defekta icke med en bråkdel av en procent utan med en femtedel, d. v. s. med ungefär 3 000 personer i Sverige. Om en så omfattande sterilisering kan tänkas, är en annan fråga, och det är obestridligt att sterilisering av sinnesslöa och andra ärftligt defekta har sin största eller ofta enda betydelse genom sina verkningar i de enskilda fallen och för vissa kommuner.

En befolkning består av delbefolkningar, mindre och större s. k. isolat. Detta är i grunden självklart, ty människor gifta sig i allmänhet inom en geografiskt eller på annat sätt begränsad krets, men man har rätt nyligen fått upp ögonen härför. Professor Dahlberg har gjort viktiga utredningar över betydelsen härav, och den belyses här klart och intresseväckande. Vad man med säkerhet kan säga är att den pågående isolatbrytningen, som bland annat beror på de förbättrade kommunikationerna, måste medföra en minskning av de sällsynta defekterna, däremot ej av arvsanlagen, som blott bli mera spridda. En annan företeelse, som också inverkar på sådana defekters frambrytande, är förekomsten av ingifte. I ett ytterst intressant kapitel diskuteras vilken inverkan ett förbud för kusingiften skulle få. Slutsatsen blir att en måttlig effekt skulle nås men endast när det gäller vissa mycket sällsynta egenskaper och att effekten skulle erhållas på en gång och alltså ej medföra en fortlöpande vinst generation efter generation.

Om författaren till denna bok någon gång, när han ondgör sig över ohållbara föreställningar och ytliga hugskott, är väl benägen att skära allt över en kam och förbigå förhållanden, som inte ligga i linje med hans egna tankebanor, är denna begränsning av diskussionen för närvarande väl motiverad. Mellan arvsbiologiska och politiska doktriner finnes en ödesdiger affinitet. I denna upprörda tid bör den arvsbiologiska forskningen förutsättningslöst utreda de frågor som måste besvaras för att vi skola klart skönja de ärftliga förändringar i folkens sammansättning som ske och kunna väntas. Den vetenskapliga utvecklingen, säger professor Dahlborg med rätta, går snabbt och kan inte hejdas. ”Alla försök att påverka vetenskapen och att undertrycka resultat äro i längden hopplösa. Vetenskapen besegrar ej de nu levandes fördomar, men den segrar på längre sikt med ungdomens hjälp.”

Professor NILS von HOFSTEN

Nils von Hofsten (1881–1967) var zoolog, professor vid Uppsala universitet 1921–47 och dess rektor 1943–47. 1926–53 var han ledamot av styrelsen för Statens institut för rasbiologi, och tjänstgjorde under många år som Socialstyrelsens expert i steriliseringsärenden.

**************************

Följande genmäle, av H. Nilsson-Ehle, publicerades i SvD den 10 november 1940:

Hr redaktör!

De betydelsefulla problem, varmed frågan om ärftligheten hos människan är förknippad, ha i våra dagar en aktualitet som kanske aldrig förut. För varje tänkande man eller kvinna måste det vara en nödvändighet att bilda sig en uppfattning om vetenskapens ståndpunkt härvidlag, för så vitt denna kan anses erbjuda några säkra hållpunkter.

Dessa rader ha närmast föranletts av professor Ivar Bromans nyligen utkomna bok ”Ärftligheten och dess betydelse särskilt för människan” samt av en recension därav av professor N. von Hofsten i Svenska Dagbladet den 24 oktober. Min avsikt är att till granskning upptaga vissa frågor, vars behandling den nämnda recensionen utsätter för kritik.

Enligt prof. von Hotsten skulle den anmälda bokens författare ha hävdat, att det finnes ”två skarpt skilda människotyper, en långlivad och en kortlivad”. Man kan emellertid ej i prof. Bromans framställning finna något ord om att dessa typer skulle vara skarpt åtskilda. Att detta ej heller kan vara författarens mening framgår synnerligen tydligt av konstaterandet på sid. 24, att ”livslängden ärves efter samma lagar, som råda för andra kroppsliga egenskaper”. Det har tidigare i boken sagts (sid. 15), att det ofta existerar en samverkan mellan ”flera, olika arvfaktorer för att leda utvecklingen av till synes enstaka egenskaper” (t. ex. hudfärg, hårfärg, huvudform, kroppsstorlek etc.) Att härav måste följa ett antal gradationer av egenskapen ifråga, i regel utan någan skarp skillnad mellan de olika gradationerna, är utan vidare tydligt.

I fråga om vad prof. Broman har att säga om sinnessjukdomarnas ärftlighet (sid. 14-15) är att märka, att han i huvudsak gör sig till tolk för samma uppfattning som den man finner i Befolkningskommissionens betänkande angående sterilisering (Statens offentliga utredningar 1936: 46), ett betänkande som är utarbetat av en sakkunnigdelegation, bestående av bland andra prof. von Hofsten själv. I prof. Bromans översikt läser man följande konstateranden: Genom recessiva arvfaktorer nedärvas bl. a. ”olika grader av svagsinthet (idioti) ... samt vissa sinnessjukdomar (t. ex paranoia).” – – ”Andra sinnessjukdomar (t. ex. schizofreni) nedärvas ibland genom dominanta men ibland genom recissiva arvfaktorer; eller också genom samverkan mellan en dominant och två recessiva arvfaktorer (t. ex. manisk-depressiv sinnessjukdom).” Man kan jämföra detta med vad som anföres i en bilaga till det nämnda kommissionsbetänkandet, där det (sid. 44) med hänvisning till av fackmän gjorda undersökningar framhålles, att vid en vanligt förekommande form av sinnesslöhet (=svagsinthet) ”framför allt recessiva – – – arvfaktorer spela en betydande roll”, och att ”vid schizofrenien huvudsakligast recessiva arvfaktorer, vid den manisk-depressiva psykosen sannolikt övervägande dominanta arvsfaktorer äro verksamma”. Prof. Bromans framställning av ärftlighetsgången vid den manisk-depressiva sjukdomsformen skiljer sig visserligen något från kommissionsbetänkandets. Men om man ser till huvudsakerna äro de båda framställningarna nära överensstämmande.

Prof. Bromans åsikt om tvångssterilisering delar jag visserligen icke, men skulle dock för egen del i en anmälan ha stannat vid att framhålla skillnaden i åsikt. Det synes mig vidare logiskt ofrånkomligt, att prof. Broman känner till nuvarande steriliseringslag, då han ju eljest icke skulle framhållit en skärpning av densamma såsom varande av behovet påkallad.

Vad begåvningens ärftlighet beträffar, som endast remt i förbigående vidröres, är det ju prof. Bromans tydliga avsikt att därmed blott fästa uppmärksamheten på den könsbundna nedärvningen. Även prof. Hofsten själv gör i sin bok ”Ärftlighetens grunder” II, 1931, sid. 321 gällande, att män böra med avseende på psykiska egenskaper litet mera brås på modern än på fadern. Är detta riktigt, så kunna på grund av den könsbundna nedärvningen de högst begåvade männen omöjligen ha haft obegävade mödrar.

Att könscellerna hos människan kunna förändras genom yttre påverkningar av olika slag, t. ex giftdoser, utgör faktiska undersökningsresultat från prof. Bromans sida, och de kunna icke vederläggas genom en förlöjligande fråga.

I en enda av prof. von Hofstens anmärkningar kan jag instämma, nämligen i den som rör ögonfärgens ärftlighet där mellantyperna i varje fall av en del forskare på området anses förorsakade av särskilda arvfaktorer. Jag är övertygad om att författaren gärna i en kommande ny upplaga vill göra nödig ändring härutinnan, även om, så som prof. von Hofsten med rätta framhåller, ingen tar direkt skada av denna felaktighet.

På grund av det starkt begränsade omfånget är prof. Bromans bok skriven på annat sätt än populära ärftlighetsböcker i allmänhet. Den är lättläst och därigenom ägnad att i vida kretsar väcka intresse och förståelse för det viktiga ämnet. För min del hoppas jag därför, att den måtte erhålla mycket stor spridning.

Svalöf den 8 november 1940.