Det finns en ekologisk princip som det framväxande världshandelssystemet inte tar någon hänsyn till: den begränsande faktorns princip. Den obegränsade tillväxten är enligt många ekonomer lösningen på världens fattigdom, men denna föreställning är också det kanske största hotet mot världens miljö och mot människan. Så resonerar den amerikanske miljöhistorikern J Donald Hughes, vars ”The Environmental History of the World: Humankind”s Changing Role in the Community of Life” (2001) nu finns översatt till svenska, som Världens miljöhistoria (övers: Per Nyqvist, SNS, 415 s). Hughes skriver en världshistoria där mänskligheten ses som integrerad i och beroende av ekosystemen. Genom historien har människan ofta påverkat sin miljö på dramatiska sätt, och när kulturer inte har anpassat sig till stora miljöförändringar har de gått under och ersatts av andra.
En utgångspunkt i historien om relationen mellan människa och natur kan tas i hur människan levde i och såg på naturen före jordbrukets genombrott, då världsbilden var animistisk. Man uppfattade naturen som befolkad och skapad av andar, vilket medförde att man närmade sig alla djur och växter med respekt, vilket i sin tur hjälpte människan att anpassa sig till miljön och leva i balans med den. Det är lätt att idealisera naturfolkens förhållande till naturen, men det är känt att de trots allt påverkade miljön i hög grad, bland annat genom jakt på djur och insamlande av växter.
Jordbruket betraktas som en uppfinning som revolutionerade människans försörjning, även om denna revolution tog flera tusen år och bröt ut på flera platser samtidigt. De tidigaste områdena var Egypten och Sydostasien, och betydligt senare den sydvästliga delen av Asien. Ännu senare bröt jordbruket igenom i Amerika. Att jordbruket slog igenom på grund av att det skulle ha låtit människan leva drägligare är dock bara en myt: jägarfolken levde längre och bättre än de som levde på jordbruk. Kort sagt kunde man säga att bönderna bytte god hälsa och ett långt liv mot de fördelar som en större befolkning medförde, såsom ökad trygghet och mer arbetskraft. Den animistiska natursynen flyttades över på böndernas ägodelar, de domesticerade djuren och åkrarna – fruktbarhetsgudar uppstod och vissa djur ansågs heliga.
Hughes talar om en stor skilsmässa mellan kultur och natur, men det handlar då inte om jordbrukets införande utan om städernas uppkomst. Avancerade jordbrukssamhällen var dock en förutsättning för att urbaniseringen skulle bli möjlig – endast den kunde skapa ett stort överskott på livsmedel. Städer var resultatet av samhällenas ökade centralisering, och därför hör stadens och statens historia ihop. Staden är ett förtätat samhälle som inte kan vara självförsörjande utan kräver att mängder av resurser hämtas från omgivningen. Men den som lever i staden ser inte varifrån alla produkter kommer: det tidigare så självklara sambandet mellan varans tillkomstförhållanden och dess konsumtion upplöstes. Det är en anledning till att städer oftast bara studeras som resultatet av olika sociala och ekonomiska strukturer, medan deras beroende av miljö och naturliga processer ofta ignoreras.
De tidiga städernas värsta miljöpåverkan var avskogningen, som drevs på av en ökad efterfrågan på virke till husen och bränsle till spisarna. Tänk på den forntida staden Ur, som i dag är placerad i ett uttorkat öde landskap. Städer har själva ofta bidragit till att öknar har kommit att omge dem, och då har befolkningen tvingats överge platsen. Detta samband tycks också ha bidragit till en mer fientlig syn på naturen. De första större städerna uppstod i Mesopotamien, och i de mesopotamiska myterna framställs relationen människa-natur som en kamp om överlevnad. Människans triumf över naturen hyllades i konst och litteratur, och människans förmåga att manipulera världen efter sina egna behov förhärligandes.
När Platon skulle beskriva sin idealstad började han med de miljömässiga förutsättningarna. Men när Athen utvecklades bortsåg invånarna från de ekologiska begränsningar som tillgången till skog, föda och vatten satte, vilket ledde till avskogning och erosion. Även om olika tänkare förespråkade miljöskydd så följdes inte deras råd. Hughes menar att människan sällan handlar i enighet med abstrakta och kollektiva mål utan hellre ser till sina personliga intressen i första hand. Kulturella normer som har satt upp hinder för exploatering och miljöförstöring har endast haft en mindre betydelse för människans relation till miljön , men de kan ändå sägas ha varit viktiga för utvecklingen av vår tids ekologiska idéer. Stater har i regel försökt utnyttja rådande idésystem snarare än att försöka följa dem.
Den medeltida kyrkan hade en fientlig inställning till naturen. Första mosebokens beskrivning av hur Gud uppmanar människan att ta kontroll över världen och låta den tjäna hennes syften är talande, och denna förmaning fortsatte att dominera kyrklig ideologi under mycket lång tid. Men det fanns en alternativ tanketradition också, även om den var helt marginell. Miljöhistorikern Lynn White var först med att
lyfta fram Franciskus av Assisi som medeltida miljökämpe, en munk som på 1200-talet anlade en biocentrisk syn på naturen där människan blev likvärdig med djuren. Franciskus är känd för att ha predikat för fåglar och vargar, och såg fåglarna som sina ”nästa” och sina bröder. Det var naturligtvis en oacceptabel hållning för påvekyrkan, som pekade ut människan som skapelsens krona.
Medeltidens Europa präglades delvis av sin kristna föreställningsvärld, delvis av det växande jordbruket som tillät en kraftig befolkningsökning. Utvecklingen såg faktiskt likartad ut i Kina, Indien, Sydostasien och Anderna. Skogstäcket fortsatte att krympa, men kunde återhämta sig något i och med digerdödens tillfälliga befolkningsminskning. En omfattande pestepidemi i Kina vid 1200-talets mitt lär nästan ha halverat befolkningen, men den befolkningsökning som följde under de kommande 250 åren blev mycket påfrestande för jorden. Efter stora epidemier minskades trycket på jorden, men bara tillfälligt.
Under den tidigmoderna epoken spred sig européerna i världen, och kolonialismen bidrog till ökade kontakter mellan världsdelarna. London växte gradvis fram som världens ekonomiska centrum, för att under 1800-talet bli ”den industriella revolutionens huvudstad”. Det är inte orättvist att säga att London som stad påverkade hela den arkipelag som utgjorde det brittiska imperiet. Livsmedel och andra råvaror importerades från kolonierna till stadens industri – London var bland annat världsledande inom fartygsbygge, och fartyg byggdes i allt högre grad av stål i stället för trä. Från hela England hämtades kol till stadens hushåll och industrier, men också för att exporteras. Det nya bruket av stenkol bidrog faktiskt till att lätta trycket på den engelska skogen. År 1880 fanns i London 3,5 miljoner eldstäder, de flesta eldade med kol. Röken från all denna förbränning präglade naturligtvis stadsbilden och fick också en framstående plats i många resenärers skildringar av Londonmiljön. Det är kanske inte så förvånande att det var här som ordet ”smog” föddes i början av 1900-talet.
Men London var inte desto mindre en symbol för människans framåtskridande och industrins löftesrika framtid. Det vittnar inte minst den första världsutställningen i Crystal Palace 1851. Där ställdes alla moderna maskiner och apparater ut inför en publik på sex miljoner huvuden. Samtidigt uppvisade London, vid sekelskiftet 1900 världens största stad med 6,6 miljoner invånare, de dittills värsta avarterna av miljöpåverkan. Allt avfall tippades utan eftertanke i Themsen, och där blev det i regel liggande. Vid lågvatten exponerades stora nedsmutsade lerbankar som gav upphov till en förfärlig stank: 1858 uppstod en osedvanligt stark stank, ”the great stink”, som fick parlamentet att ajourneras under en veckas tid. Inte bara luften var förgiftad utan också mycket av dricksvattnet, vilket gav upphov till återkommande koleraepidemier bland den fattigare befolkningen.
Men denna miljöförstöring, som var industrialiseringens baksida, fick inte fläcka Londons symbolvärde som civilisationens och industrialismens krona. Från att ha varit självförsörjande blev Storbritannien under 1800-talet helt beroende av spannmålsimport. Vad hände då i producentledet, alltså i kolonierna? Där infördes monokulturer och den biologiska mångfalden minskade. Särskilt bidrog britterna till avskogning för att möjliggöra plantagedrift i bland annat Indien. Imperiet spred också domesticerade arter till nya delar av världen. Fåravel infördes på Nya Zeeland, och de glupska fåren förändrade hela landskapet och ekosystemet. Imperiet anlade nya centrum för handel och förvaltning som blev storstäder, exempelvis Calcutta, New Delhi, Singapore och Bombay.
Vad gäller 1900-talet menar J Donald Hughes att särskilt fyra förändringsprocesser har karaktäriserat människans miljöpåverkan. Det handlar om den historiskt sett unika befolkningstillväxten. Mellan 1890 och 1960 fördubblades jordens befolkning. Sedan dess har den fördubblats igen. Demografer menar att befolkningen på sin höjd kan
fördubblas en gång till, till ungefär tio miljarder. Vi lever i slutet av en andra stor våg i befolkningshistorien.
För det andra var urbaniseringen en stark kraft. I slutet av 1800-talet fanns det nio städer som hade mer än en miljon invånare – år 1960 fanns det närmare hundra. Storstäderna blev alltså många fler men också mycket större, och de började påverka klimatet på klart märkbara sätt. De fick temperaturen att stiga i omgivningen, antalet soltimmar att minska och nederbörden att öka. Luft och vatten förorenades i deras närhet men också på avstånd genom att gifter kan förflyttas genom flyttdjur och luft- och havsströmmar. Många giftiga kemikalier samlas i polartrakterna och förgiftar miljön där.
För det tredje har den tekniska utvecklingen skenat. En energirevolution har genomförts under 1900-talet, där tekniken har gjort det möjligt att utvinna otroliga mängder energi ur fossila bränslen. Före 1800-talet kom nästan all energi som användes av människan från muskelkraft. Historikern J R McNeill har illustrerat denna utveckling genom att låta en enda grävmaskin representera all den muskelkraft som stod till förfogande för Kinas eller Egyptens härskare i forntiden. Under 1900-talet förändrades också produktionen av fossilbränslen. Före 1950 dominerades den av kolet, därefter av oljan, men som McNeill visar har kärnkraften aldrig varit ett alternativ till de fossila bränslena.
En fjärde process är den ekonomiska tillväxten. Ekonomin växte ännu snabbare än befolkningen mellan 1890 och 1960. Den här tillväxten hade varit omöjlig om man inte hade förött naturkapitalet, menar Hughes. Företagen ägnade sig åt ett grovt överutnyttjande av de naturliga systemen. Den socialistiska ekonomi som uppstod i östra Europa ödslade inte mindre med naturresurser – tvärtom. Sovjet och de andra kommuniststaterna ödelade miljön för att uppnå en tillväxttakt som liknade, eller hellre överträffade, västvärldens. Exploatering i tillväxtens namn har gett sitt synligaste tecken i form av en accelererande avskogning.
Den biologiska mångfalden minskar nu snabbare än under någon tidigare period i människans historia. 1900-talets förändringar i människans relation till naturen har medfört att den traditionella metoden för att göra miljöförändringar hanterliga, att långsamt ändra tabun och seder, inte har fungerat. Skadorna har inträffat innan vi kunnat se deras totala konsekvenser och åtgärda dem. Det sena 1900-talets utveckling mot ökade klimateffekter, sjunkande bränslelager och minskande biologisk mångfald kan liknas vid ett okontrollerat experiment. Människan leker rysk roulette med den enda jord hon har att leva på, och J Donald Hughes åskådliggör med elegans och erfarenhet hur vi hamnade mitt i detta hasardspel.
