Det finns något både trösterikt och inhumant över Gaia-hypotesen, tanken att vår planet är ett intrikat självreglerande system som om det bara lämnades ifred av oss skulle hitta tillbaka till en balans som vi förskjutit. När James Lovelock i början av 70-talet formulerade hypotesen rymde den en optimism som det nog var stor efterfrågan på i de klimatdiskussioner som då började dyka upp. I dagens klimatdebatt vilar fortfarande Gaia-temat i allt från Al Gores föreläsningar till klimatpolitikens schackrande kring tillåtna temperaturökningar.
Det trösterika ligger för mig i tanken på att livet kan läka, att biologiska system naturligt strävar mot tillstånd som på olika sätt främjar livets utveckling. Det är en tanke som lätt glider över i en sorts religiös hållning: tron på en sorts överorganism som ser till allt livs väl och ve, vakar tyst över planeten och med växande oro och kanske vrede ser till antropogeniska förändringar av klimatet.
Det samtidigt djupt inhumana ligger i den godtyckliga gräns som hypotesen drar mellan människan och naturen. Gaiahypotesen bygger på en sorts syndafallslogik som utgår från att vi lämnat överorganismen, brutit oss loss i trots och nu sjunkit så lågt att vi kommit att utgöra ett hot mot naturen. Vi har gått från att vara en del av paradiset till att bli dess bödlar. I förlängningen leder den hållningen till misstanken att om vi bara kunde utplåna inte endast vårt koldioxidavtryck i biosfären, utan alla mänskliga avtryck, skulle planeten hämta sig och hitta tillbaka till balansen. Människan reduceras i denna tankefigur till en patologisk del av naturen, en cancer eller en infektion i ett system som annars skulle utvecklas i harmonisk självsvängning.
Så explicit formuleras inte tanken i dagspolitiken. Där talas det i stället om att minimera den mänskliga inverkan på klimatet, att styra de förändringar som vår civilisation för med sig, att begränsa den antropogeniska växthuseffekten. Men under den klimatretoriken ligger misstanken att jorden skulle må bättre av att människan försvann.
Är det så? Är människan en dissonans i en den biologiska fuga som vävs över planeten? Skulle planeten återfinna sin harmoni om bara det mänskliga kunde lösas ut ur ekvationen?
Granskar vi frågorna ser vi att det egentligen ryms två olika frågor här. Den ena är om människans inverkan på det biologiska systemen är negativ, och den andra om det skulle räcka att stoppa människans negativa inverkan för att återskapa ett ursprungligt harmoniskt Eden.
Peter Ward ägnar framför allt den andra frågan betydande uppmärksamhet i sin nyligen utkomna The Medea Hypothesis: Is Life on Earth Ultimately Selfdestructive? (Princeton University Press, 180 s). Wards slutsats är lika provokativ som häpnadsväckande: han menar att människans inverkan på biosystemen visserligen är negativ, men det skulle på intet sätt räcka att eliminera människan för att skapa balans i systemen. Anledningen till att det inte räcker är inte, vilket jag först trodde att Ward skulle säga, att människan tillfogat systemen irreparabel skada och att systemen nu inte längre kan hitta tillbaka till harmoni. Nej, anledningen är mer uppseendeväckande än så. Ward menar istället att problemet är strukturellt: biologiska system strävar inte mot jämvikt eller mot harmoni – de är ytterst obalanserade, självdestruktiva system som om de lämnas i fred förintar allt liv.
Gaia-hypotesen är falsk, skriver Ward. Det finns ingen överorganism, det finns inte ens en balans i systemen som kan rubbas. Livet är suicidialt och utplånar sig självt om det inte regleras. Ward menar att vi behöver en ny hypotes, och han formulerar den själv: summan av biologiska system på planeten är instabil och förstärker negativa skeenden på ett sätt som bara kan beskrivas som självdestruktivt. Planeten påminner mindre om en kärleksfull jordmoder än om Medea, som slaktade sina barn med urskiljningslöst vansinne.
Medeahypotesen behöver dock inte bygga på illvilja. Namnet är väl valt, eftersom det är först med Euripides som Medea förvandlas till en medveten mörderska som dödar sina barn för att hämnas på Jason. Eumelus menar i stället att Medea av en olyckshändelse berövar sina söner livet – och en Medea som utan avsikter utplånar livet på jorden är egentligen närmare Wards hypotes: han skyr alla försök att antropomorfisera planeten.
Boken bjuder på en spännande läsupplevelse främst eftersom Ward så metodiskt griper sig an att pröva de två hypoteserna mot varandra. Han propagerar inte för Medeahypotesen ensidigt, utan resonerar utförligt kring hur de olika hypoteserna kan studeras och utsättas för empiriska tester. Härvidlag blir det snabbt uppenbart att Gaiahypotesen i många olika formuleringar inte ens låter sig testas på något vettigt sätt, och den vetenskapsteoretiska kritiken mot att vi låtit oss undermedvetet förföras av dess trösterika bilder är förödande. I mångt och mycket är Gaia-tanken en mild förhoppning förenad med en sorts postreligiös motivbild där överorganismer och biologisk homeostasis ersatt Gud och paradiset.
Men Ward nöjer sig inte med enkla mål för sin bildstormning. Han lyfter i stället fram de absolut starkaste formuleringarna av Gaia-hypotesen för att göra en rättvis prövning. Han urskiljer ett par olika formuleringar, men i grund och botten kan man reducera dem till hypotesen att biosfären innehåller mekanismer och processer som minskar den negativa effekten av olika destruktiva händelser som kan drabba planeten. Gaia-hypotesen säger alltså i en maximalversion att både externa chocker och interna skador läkes av biosfären genom att ett intrikat system av självreparerande mekanismer griper in, och i en minimalversion att åtminstone interna påfrestningar grundade i olika obalanser (som mänsklig påverkan) långsamt balanseras ut av biosfären.
Mot detta ställer Ward Medea-hypotesen som i princip säger det motsatta: både externa chocker och interna påfrestningar förstärks av biosfären på ett sätt som hotar att utplåna livet, och faktiskt nästan lyckats med att utplåna livet vid ett flertal tillfällen.
Ward går sedan igenom olika exempel på tillfällen då livet nästan utraderats eller biosfären skadats kraftigt, däribland en gedigen granskning av asteroidkollisioner, eftersom de representerar det starkaste exemplet för Gaia-hypotesen: om biosfären reagerar på ett sätt som läker planeten efter externa chocker som asteroidkollisioner, ja, då tycks det ju finnas belägg för att den är enormt tålig.
Några sådana bevis finns emellertid inte. Ward menar i stället att det är tydligt att flera biologiska processer förvärrar massutdöendet efter en asteroidkollision, exempelvis de gigantiska skogsbränder som kan följa på nedslaget. Dessa bränder avsätter enorma sotmängder i biosfären som bidrar till global avkylning. Asteroidkollisioner har kallats ”Gaia-neutrala” eftersom de inte beror på biosfärens inneboende egenskaper, och det är fullt möjligt att försvara Gaia-hypotesen utan att för den skulle tro att planeten klarar av att hantera asteroidkollisioner på ett sätt som befrämjar förutsättningarna för liv. Men när vi ser på jordens historia ser vi också att bara en liten del av de tillfällen där den biologiska mångfalden minskat katastrofalt och livet nästan dött ut berott på externa chocker. Av 15 sådana katastrofala utdöenden är det förmodligen, skriver Ward, inte mer än ett tillfälle som orsakats av extern chock. Resten av katastroferna är endogena, skapade i biosfären av olika orsaker.
Bland de exempel som Ward ger finns svavelbakterier som genererar vätesulfid, en gas som utplånar liv med stor effektivitet. Dessa bakterier har vid flera tillfällen, åtminstone åtta gånger, nästan utplånat allt växtliv på planeten. En sådan förgiftning ledde, tror forskningen nu, till att 90 procent av alla arter av liv dog ut. Ward visar också hur istiderna som periodiskt drabbar planeten beror på att koldioxid binds upp i alltför hög grad av biosfären och hur detta i sin tur utplånar förutsättningarna för liv när isen drar fram.
Wards svar på frågan om människan påverkar biosfären är ganska enkel att förutse: vi bidrar till självdestruktiviteten på ett sätt som är både häpnadsväckande och samtidigt typiskt för livet självt. I det svaret sker något intressant: Ward säger att människan är naturlig, men att det i sin tur inte innebär något annat än att hon är en del av ett extremt destruktivt system med suicidiala inslag. Upplösningen av gränsen mellan människa och natur hade kunnat ske genom att människan inordnades i det paradisiska ursprungstillståndet, att vi hittade tillbaka till Eden, men Wards syntes är tyvärr oändligt mycket mer trovärdig.
Det ligger i förlängningen något paradoxalt i Wards analys, som han själv också påpekar. Han menar att människan påverkar biosfären negativt, samtidigt som biosfären skulle löpa mycket stor risk att förinta sig själv även om människan försvann, eftersom det ligger i livets natur. Det betyder att den moderna klimatdebattens fixering vid den mänskliga faktorn är både farlig och kontraproduktiv. Svaret på frågan om vad som skall göras är inte att minimera det mänskliga avtrycket, utan att förvandla naturen till ett mänskligt projekt. Ward skriver att den enda utsikten till räddning för livet – som sitter fast i en låda där det antingen kommer att förgiftas, frysa ihjäl eller brännas till döds – ligger i att vi människor bygger om biosfären.
Vad han föreslår är inte mindre än att vår flykt undan Medea bara kan lyckas om vi bygger Gaia: ”Det finns bara en väg ut ur den dödliga låda som livet tvingats in i av det darwinistiska livet: uppkomsten av en intelligens som kan skapa en planetär ingenjörskonst. Teknisk, verktygsproducerande intelligens är den enda lösningen på det planetära dilemma som livets medeanska egenskaper ställer oss inför.” Den gesten påminner mig om Nietzsches gräl med nihilisterna: bara för att värden saknas innebär det inte att frågan är avgjord och att vi ska tiga still. Om värden saknas är det upp till oss att skapa dem. Insikten om att den i Gud förankrade värdeordningen inte kan upprätthållas ställer oss inför ett krav att själva producera och värna en värdeordning. Wards slutsats är densamma: bara för att Gaia är död är inte allt tillåtet. Vi måste i stället bygga om biosfären och minska de Medea-effekter som vi ser överallt.
Det är värt att påpeka att Wards vändning till tekniken inte är naiv. Han kan inte inordnas bland de röster som mässar att tekniken kommer att rädda oss undan klimatförändringarna, lika litet som han kan räknas till de som menar att om vi bara begränsar antropogenisk klimatförändring så kommer planeten att hämta sig. Ward ser med stor skepsis på de mer science fiction-artade förslagen som att fly planeten och terraforma Mars (men han undersöker dem metodiskt, vilket i sig är litet skrämmande). Han tror inte heller att vi kommer att lyckas bygga om biosfären i tid för att stoppa de mer extrema klimatförändringar som kommer, utan menar i stället att vi nu måste inrätta oss så att vi kan fortsätta det tekniska arbetet även i en värld som undergår massiva klimatförändringar.
Tanken på att vi skulle kunna ingripa ”i tid” tycks inte ens föresväva honom. I stället uppställer han en sorts imperativ: det är bara vår intelligens som kan förhindra att biosfären utplånar sig själv – och då gäller det inte enkom de förestående klimatförändringarna utan alla framtida katastrofer som oundvikligen kommer att drabba livet om vi inte tar oss an att konstruera om biosfären nu. Livet är beroende av att vi tyglar det, av att mänskligheten inte låter det utplåna sig självt. Det är en tanke som är både skrämmande och vacker.
