Strax före sekelskiftet uppmanade en Londontidning sin läsekrets att lämna in en lista på 10 böcker, engelska eller icke-engelska, vilka mer än andra påverkat det allmänna tänkesättet och den historiska utvecklingen under det gångna århundradet. Som var att vänta blev listorna mycket olika varandra. Men en sak var gemensam för dem alla. Varje lista upptog boktiteln The Origin of Species.

Det innebar inte någon tillfällig överskattning. Visserligen skulle vi väl säga, att det finns två andra 1800-talsförfattare, vilka influerat människans tro och tanke minst lika grundligt som Darwin: Karl Marx och – inom den katolska och anglikanska världen - kardinal Newman. Inte heller kan det bestridas, att den speciella selektionsteori som Darwin framlade i sitt vetenskapliga huvudarbete blivit ganska naggad i kanten. Men Darwins storhet och betydelse sammanfaller inte uteslutande med selektionsteorien. Hans inflytande sträcker sig ut över så många och vitt skilda områden. På 100-årsdagen av Darwins födelse - alltså den 12 februari år 1909 – yttrade vicekanslern i Cambridge vid en stor bankett: ”Jag påstår som teolog och jag ser här närvarande representanter för juridiken, musiken, litteraturen och många andra vetenskaper och konster – att endast en anda besjälar oss alla, och jag ville be att vi också måtte bli inkluderade i termen ’naturalists’.”

Ordet ”naturalist” är svårt att översätta till vårt språk. Det betyder inte som det svenska naturalist bekännelse till en viss livsåskådning eller till ett litterärt program. Det betyder inte bara naturiakttagare utan också verklighetsiakttagare. Och i den meningen är hyllningen från Cambridge på Darwins 100-årsdag lika aktuell på hans 150- årsdag, den 12 februari 1959.

Darwin blev i livet anklagad för att han inte velat erkänna sin tacksamhetsskuld till tidigare evolutionister. Ibland beskyllde den ettrige Samuel Buller honom för att ha stulit den lager som tillkom hans egen farfar, Erasmus Darwin, vilken redan på 1790-talet i ett svårläst verk kallat Zoonomia framlade en egendomlig utvecklingslära; Butlers beundrare Bernhard Shaw har ända in i våra dagar sökt hålla denna anklagelse vid liv. Darwin kunde själv inte förslå den och inte heller talet om, att utvecklingsläran så att säga låg i luften när The Origin of Species publicerades 1859. Han hade aldrig uppträtt som någon evolutionsfilosofiens profet. Vad han tillskrev sig äran av var, att ha iakttagit en del fakta som icke tidigare iakttagits och att ha samlat och ordnat iakttagelserna så, att de gav saklig beviskraft åt hans selektionsteori.

Och att han som iakttagare hör till de stora, blir svårt att förneka. Jag vet inte om det blivit påpekat förut; vid studiet av det väldiga verket The Descent of Man blir man slagen av ett sakförhållande som är av vikt vid bedömandet av Darwin. Inte utan skäl har Darwin kritiserats därför att han i djurens parningslekar inlägger en estetisk urvalsprincip. Hinden eller fågelhonan väljer i verkligheten inte alls som Darwin ansåg det vackraste handjuret; ibland erövras hon av den starkaste; minst lika ofta får hon nöja sig med den oansenligaste, som för bort henne medan de präktiga stridstupparna är upptagna av att göra varandra mer eller mindre kraftlösa. Darwin anför som exempel brushanen, tjädern och orren. Men dessa fåglar hade han aldrig själv fått tillfälle att observera. Han hämtade sina upplysningar från andra, från Brehms Tierleben och Lloyds Game Birds of Sweden. Men varken Brehm eller den i våra svenska marker så idogt jagande Llewellyn Lloyd var några perfekta naturiakttagare. Darwin fördes icke sällan på villospår, när han var tvungen att lita på andras observationer. Men när han talar om vad han sett med egna ögon, är han en av världens pålitligaste författare. Hans iakttagelser ledde honom till vittgående slutsatser. Men rönen var det primära, inte spekulationerna.

Som naturiakttagare är Darwin också en levande klassiker i engelsk litteratur. Härtill kommer också, alt han skreven utomordentligt klar, ren och enkel engelska, I den senaste upplagan av The Origin of Species – utgiven förra året – framhåller sir Gavin de Beef i inledningen, att bokens författare hör till dem som förtjäna kallas ”masters of the art of writing”,

Den som vill lära sig uppskatta Darwin som litterär författare ville man ändå hänvisa till andra verk av hans hand, Kanske först och främst till hans ålderdoms mästerverk, The Formation of Vegetable Mould. Boken, som ju också har stort och varaktigt vetenskapligt värde, handlar om daggmaskarnas betydelse för mullbildningen. Den fruktbara myllans översta lager ombildas av daggmaskarna därigenom, att jorden fysikaliskt och kemiskt förändras genom att passera deras tarmkanal; det är en iakttagelse som ingen gjort före Darwin och som senare forskare endast kunnat bekräfta. Men denna bok är också den mest fascinerande läsning man kan tänka sig. Särskilt gäller detta första avsnittet, som är en ingående och levande skildring av daggmaskarnas beteende under mullen. Under dagar och nätter, under månader och år har Darwin med hjälp av glasskivor och ett sinnrikt belysningssystem studerat daggmaskarnas liv, Han har tagit reda på deras rörelseschema, deras sätt att reagera för ljus, ljud och lukt, deras livslängd, deras fortplantning, deras sekretioner, med oändligt tålamod har han utrönt deras förkärlek för vissa slags blad och lökar; på 120' sidor har han med lugn upptäckarglädje beskrivit alla deras livsfunktioner. Det finns i den engelska litteraturen endast en bok, där naturföreteelser skildras på ett samtidigt lika intensivt iakttagande och stillfärdigt sätt, och det är Gilbert Whites Selborne. Men hos Darwin kommer det till något som inte kan finnas i Gilbert Whites utsökta fågelobservationer: känslan av att man med dessa iakttagelser kommer ett stort och hemlighetsfullt och aldrig tidigare anat natursammanhang på spåren. Det är en underbar bok, det stod också redan vid dess publicerande klart för alla utom en, nämligen Darwin själv som fann uppskattningen av den i det närmaste skrattretande, ”almost laughable”.

Verklighetsiakttagaren Darwin har åstadkommit något mycket märkligt också i en bok, som icke har något med naturvetenskap att skaffa. Det fanns en människa som Darwin kunde iakttaga, karakterisera och bedöma med samma lugna blick som den varmed han såg på daggmaskarna. Och det var hans eget jag. Charles Darwins Autobiography är utan fråga ur alla synpunkter ett av de yppersta självporträtt som någonsin utförts. Att detta inte blivit mer allmänt erkänt beror därpå, att boken inte i fullständigt skick blivit tillgänglig förrän år 1958. Familjen Darwin var mycket viktoriansk i sin uppfattning om diskretion, och Charles Darwins son Leonard levde ända till år 1943. Förra året gav emellertid hans sondotter Nora Barlow ut en ocensurerad edition av memoarerna, kompletterad med en lång rad utredningar och dokument rörande s.k. känsliga ämnen, vilka förbigåtts eller endast antytts i sonen Francis Darwins stora standardbiografi Life and Letters.

Själv var också Charles Darwin otvivelaktigt en mycket känslig människa. Om han överskattat den betydelse kampen för tillvaron kan ha för det naturliga urvalet beror det sannerligen inte på egen erfarenhet; hans liv var ombonat och lyckligt; han behövde aldrig söka ett levebröd eller tänka på ekonomiskt utbyte av sina böcker; han fick leva för sin forskning och sin familj, fjärran från gatubuller och torgskvaller, svalt likgiltig för det erkännande som i övermått kom honom till del. Att anse sig skyldig ingå i svaromål var för honom en katastrof; han höll på att bryta samman när han angreps av Samuel Butler; inte för kritikens skull, ty den var honom likgiltig, men för att han skulle behöva polemisera med folk; vännerna bildade strax en skyddande mur och bönföll honom att inte smutsa sina vita händer med sådant. Hans närmaste, som älskade honom, gillade inte helt denna rädsla för blåsväder. Darwin var också känslig i fysisk mening. Han hade yrsel, svindel, gastriska besvär och dålig sömn. Psykoanalytikerna har givetvis tolkat delta på sitt sätt, d. v. s. som uttryck för oidipuskomplex; det ligger nog närmare till hands att påminna om det faktum, att Darwins farmor var mycket sjuklig; det tycks ha varit ett slags nervös åkomma som drev henne till narkomani och alkoholism; härom har Erasmus Darwin givit besked i ett förut okänt, föga känslofullt brev till sin son, Charles Darwins far.

Annars hade förvisso Charles Darwin gott påbrå. Modern, Emma Wedgwood, var dotter till Wedgwoodporslinets skapare; av denne ärvde Darwin inte bara pengar utan också sitt formsinne. Fadern Robert Darwin var en märklig och myndig läkare; Darwin har levande och lysande skildrat honom i sin självbiografi. Han hade den för en läkare väl stundom besvärande oförmågan att se blod; i stället tycks han ha varit en stor människokännare med en viss hypnotisk makt; i sonens bild liknar han närmast Axel Munthe, åtminstone så som denne skildrat sig själv i The Story of San Michele. Charles Darwin skildrar sig själv som en vanlig naturbetagen pojke, böjd för ensamma vandringar, lidelsefull ornitolog, smärtsamt överraskad när han upptäckte, att inte också alla andra människor var ornitologer. Han älskade djur, men han berättar hur han en gång slog en hund för att njuta av maktkänslan; han glömde det inte och gjorde det bara en gång. I Cambridge skulle han egentligen ha studerat teologi, men ägnade sig mera åt jakt; som gammal skriver han, att han då genomgick vildens stadium som sedan efterträddes av den civiliserade iakttagarens; skulle det skjutas i hans trädgård, fick en betjänt göra det. Den enda svårighet han hade att övervinna var att få faderns tillstånd till världsomseglingen; det är nog fel att i delta sammanhang tala om faderstyranni, ty en världsomsegling var den gången en vådlig sak och inte heller kunde dr Robert Darwin gärna ha gissat sig till vad hans, son, som hittills levat som dilettant, skulle få ut av äventyret.

Sina tankars växt från färden med fartyget Beagle har Darwin i självbiografien berättat med en anspråkslös tydlighet som skulle det gälla beskrivningen av variation tamduvor. Bara som en bisak nämner han i förbigående, att det faktiskt var han själv och inte Ernst Haeckel som upptäckte den komparativa embryologiens betydelse för evolutionsläran. Ingående behandlar han däremot den begränsning av synkretsen som kommer med åldrandet. Det sker i samma sakligt konstaterande ton som gällde det förändring i växt. Dikten kan inte längre hänföra honom, fast romaner med lyckligt slut kan förströ. Han kan njuta av ett vackert landskap, men inte hänföras som förr. Han förstår att det har samband med, att han ägnat sig åt iakttagandet till den grad, att när krafterna försvagas bara iakttagelsens glädje kan stå kvar orubbad.

Känslig, rättvis, välvillig, tolerant, litet isolerad, med det mänskliga kontaktbehovet reserverat för hustrun och barnen, sådan ter sig Charles Darwin. Om sin sjuklighet skriver han något underbart: ”Också ohälsan, fast den tillspillogivit åtskilliga år av mitt liv, har räddat mig från umgängets distraktioner och från nöjeslivet.” I denna sats talar en tacksamhet utan bitankar. Darwin fann det otvivelaktigt betydligt angenämare att ha magplågor än att behöva gå, på kalas eller diskussionsmöten.

Till vad familjen censurerat i Autobiography hör Darwins redogörelse för sin väg från kristen tro till agnosticism. Hans hustru, som var en djupt religiös och även mycket intelligent kvinna, krävde att avsnittet om kristendomen måste strykas ur självbiografien. ”It seems to me raw.” Med ”raw” menade hon omogen, ogenomtänkt. Man kan förstå henne. I motsats till sin man var hon inte fundamentalist. Men Charles Darwin hade vuxit upp i den föreställningen att Bibeln skulle tolkas bokstavligt, även när det gällde Skriftens naturhistoriska innehåll. Vid denna tro höll han fast ännu under världsomseglingen, till stor förvåning för sina kamrater på Beagle. När han så upptäckte att den bibliska skapelseberättelsen inte gick att förena med hans naturiakttagelse, rasade hans kristna världsbild. Det skedde inte smärtfritt; han berättar om hur han länge hängav sig åt dagdrömmerier, om hur han i Pompeji upptäckte romerska manuskript som bekräftade allt vad som skrivits i evangelierna. Till slut fann han tröst i tanken, att han inte längre behövde plågas av fruktan för eviga helvetesstraff. Han fostrade likväl sina barn i den anglikanska kyrkans tro, och detta betyder i England ett helt annat aktivt ställningstagande än vad medlemskap i statskyrkan gör i Sverige; man behöver bara påpeka, att Thomas Carlyle var en gammal man, när han för första gången bevistade en engelsk gudstjänst. Vad Darwin lämnat som religiöst testamente åt sina barn är endast några rader. Där är ett tillägg till ett brev från hans hustru, där hon från sin kristna ståndpunkt förklarar sin egen tro och sin kärlek. Darwins tillägg lyder: ”När jag är död, så skall ni veta, att jag många gånger kysst detta brev och gråtit över det. C.D.U.”

Darwin var tillbakadragen. Man. bör lämna honom ensam med detta besked. Vad man i dag säkert kan fastslå är, att den man som föddes för 150 år sedan inte bara var en stor vetenskapsman och en stor författare utan också en mycket, mycket noblare och renare människa än de allra flesta i den skara som i hans grannskap sover den eviga sömnen under stengolvet i Westminster Abbey.