Efter att ha stått tålmodigt och väntat i hela fem minuter börjar mannen att ropa och klappa i händerna så högt han kan för att väcka de vilande schimpanserna på Kolmårdens djurpark. Mannen vill se lite liv och rörelse. Han kastar kvistar och småsten under familjens påhejning. Han har fångat intresset, eller om det är irritationen, hos en vaken schimpans som lunkar ner till den vattengrav som skiljer djur från människa. Schimpansen tar upp en av pinnarna som mannen kastat över och luktar på den flyktigt innan han slänger den åt sidan. Mannen ser sig om efter en ny projektil och finner ett kraftigt exemplar av en mörkgrön planta med ludna blad som han rycker upp och rullar ihop till en kompakt boll. Den lätta växtbollen når dock bara ett par meter innan den landar i vattnet. Mannen borstar av sina handflator. Men snart övergår handlingen i ett frenetiskt gnuggande. Han tar sin familj och lämnar platsen i hast medan de smärtsamma blåsorna efter brännässlan expanderar i hans händer.
Tålamod är apstudentens bästa vän. Tålamod är förmodligen den viktigaste förutsättningen för de flesta lyckade observationer av djurs förehavanden. Tålamod är också ett konkret sätt att visa respekt för andra varelser. Man tvingar på djurparksdjur sin person redan genom att titta på dem. Blickar är laddade i djurvärlden, inte minst för primater (apor), så det minsta man kan göra är att i övrigt lämna dem i fred. Att vi på otaliga djurparker runt om i världen uppmanas att inte knacka på glaset är således ingen slump. ”Niet de ramen klopen”, stod det på fönstren hos de gorillor jag under en period studerade i Nederländerna. Denna text kunde jag inte låta bli att läsa dagligen när aktiviteten var låg hos mina studiedjur. Varje dag observerade jag också människor i alla åldrar knacka på glaset.
Det tar åratal att vänja vilda människoapor vid forskares närvaro. För att få se något intressant hos en grupp schimpanser på djurpark behöver man dock sällan vänta mer än en halvtimme. Det samma gäller den andra
schimpansarten, bonobon, vilken dock inte finns att se i Sverige. Den tredje afrikanska människoapan, gorillan, för ofta en mer inaktiv tillvaro och kan kräva lite mer av den rastlöse betraktaren, men man blir sällan besviken om man tar sig tid att vänta. Förr eller senare får man se ungar leka eller vuxna intrigera i politiska dramer. Har man tur får man se en gorilla sticka in en noggrant utvald pinne i ett uppborrat hål fyllt med jordnötssmör eller yoghurt och med enorma men säkra fingrar peta ut godsakerna. Gorillor använder inte verktyg i vilt tillstånd, vilket schimpanser däremot är välkända för. De fiskar bitska termiter med pinnar och knäcker stenhårda nötter med hammare och städ. Är man inte road av pinnar och stenar kan man alltid hoppas på att få se ett slagsmål eller något annat som man finner intressant. (Vill man se sex är bonobon ett bra alternativ.)
Överraskningarna lyser inte heller ofta med sin frånvaro om man tar sig tid att betrakta orangutangen, den röda människoapan från Sumatra och Borneo. Orangutanger, som i vilt tillstånd är kända för att vara enstöringar under långa perioder av sina liv, kan i fångenskap vara förvånansvärt sociala. Liksom de andra människoaporna är de också flitiga användare av verktyg. De använder pinnar för att komma åt mat i besvärliga positioner och kastar sten på djurparksbesökare. Jag har även observerat en orangutang använda en grov träbit för att luckra upp den hårda jorden i sin inhägnad och gräva sig en halvmeter djup grop. Jag har aldrig sett en gorilla eller en schimpans i djurpark använda ett verktyg så sofistikerat och målmedvetet. Jag har inte ens sett någon gräva.
Trots att orangutangen är den av de stora människoaporna som är minst genetiskt släkt med oss så ligger orangutangens prestationer på schimpansernas och gorillornas nivå i kognitiva tester. De slår rentav gorillor på vissa av dem. (Men eftersom gorillor är underrepresenterade i forskningen är jämförelsen inte helt rättvis.) Schimpanserna, våra närmsta släktingar, är de som i de flesta fall får agera försökspersoner. Det är inte särskilt förvånande att människoaporna, trots sina olika genetiska avstånd till oss, överlappar mycket i sina kognitiva förmågor, eftersom djurs intelligens inte på något sätt bestäms av deras närhet till människan. Biologisk evolution är inte linjär och människans placering i ett hypotetiskt evolutionsträd är inte annorlunda från någon annan djurarts. Det finns objektivt sett ingen trappa där människan står högst. Detta kan komma som en överraskning eftersom vi ofta inte kan låta bli att tänka på evolution som målinriktad, på väg någonstans. Att placera människan som mall och modell för vad lyckad utveckling är kan knappast vara uttryck för annat än mänsklig självgodhet. Har man en god förståelse för vad evolution är och inte är, så finns ingen plats för antropocentrism.
Människan är inte häpnadsväckande på grund av sina förmågor, för att hon kan vad hon kan, utan enbart för att det är vi som kan det, och vi har bestämt att stora hjärnor är det häftigaste i universum. Människan har de kognitiva förmågor hon har, inte minst vad vi kallar intelligens, därför att hon är ett specialfall av apa, närmare bestämt människoapa, och mer precist en schimpans. Primater är en djurgrupp som utmärks av en stor hjärna, stor läraktighet och komplicerade sociala relationer. De tycks göra smarta saker oftare än andra djur. Men om kognitiva förmågor är det minsta beroende av gener så är människoaporna naturligtvis den första djurgrupp vi bör titta på när vi skall avgöra om en viss förmåga är en mänsklig specialisering eller ej.
När släktet Homo en gång skulle definieras så var den stora hjärnan ett av kraven. Tvåbenthet var ytterligare ett, vidare verktygsanvändning och språkförmåga. När den händiga människan, Homo habilis, upptäcktes i början på 60-talet kategoriserades hon som Homo, trots att hon egentligen hade en alldeles för liten hjärna. Men hon var den första som använde verktyg så visst måste hon vara mer människa än apa! Det var på modet att se verktygsanvändning som drivande av människans utveckling. De evolutionära fördelarna tycks ju uppenbara. Man kan slakta djur, komma åt deras benmärg och rentav tillreda deras hudar. När man, också det på 60-talet, fann att schimpanser tillverkade enkla redskap (pinnar och grässtrån) för att fiska termiter och myror, och senare att de även knäckte nötter med hammare och städ, så blev bilden mer nyanserad. Här har vi en art som är kognitivt på gränsen till vad man kan anta att de första stenknackarna var, men ändå uppfinner de inte jordbruk och bygger städer, trots att deras verktygsanvändning förmodligen är en miljontals år gammal företeelse. Anledningen är att verktyg i sig inte driver evolution. Inte ens intelligens driver evolution. Evolution kan inte drivas.
Biologisk utveckling sker när vissa får fler avkommor än andra, avkommor som själva når reproduktiv ålder. Intelligens ökar inte av sig själv hos en art, bara därför att den kan, och kanske skulle vara bra att ha för framtiden, utan för att den behövs i nuet. Så länge dumma apor placerar lika mycket gener i kommande generationer som de smarta gör så kommer variationen alltid att finnas där, snarare än att arten utkristalliserar en ny form av tänkande. (Faktum är att i den experimentella psykologin visar det sig mycket tydligt att det finns dumma och smarta apor.)
Australopitecinerna var tvåbenta föregångare till Homo som saknade verktyg och levde i miljoner år parallellt med både Homo habilis och Homo ergaster/erectus. I dag hävdar bland annat paleoantropologen Bernard Wood att habilis är en australopitecin och inte Homo. Den händiga människan riskerar att degraderas till den händiga apan. Ve och fasa!
Även om det skär i det teknologiromantiserande hjärtat så uppfattar man numera sällan stenverktyg i sig som den springande punkten i evolutionen, utan snarare ett uttryck för en mer generell förmåga hos Homo, den att lära sig av varandra.
I en stor sammanställning 1999 jämförde primatologen (apforskaren) Andrew Whiten tillsammans med kollegor från samtliga fältstationer i Afrika, inklusive Jane Goodall i Gombe, Tanzania, alla de beteendelistor som forskarna använde i sina observationer av schimpanser. Man fann 39 beteenden som varierade i förekomst eller utförande hos de olika populationerna. De var alltså lokala traditioner. Detta efter att man kontrollerat för ekologiska variabler, som till exempel att använda träbitar i stället för stenar som hammare på platser där nötterna är av en mjukare sort. Där är ”nöthårdhet” en sådan variabel som kan ge upphov till skillnader i beteenden mellan grupper men likheter inom, vilket ger sken av en tradition utan att vara det. Individerna har helt enkelt bara råkat lära sig samma sak. Traditioner till följd av imitation av tidigare generationer å andra sidan är vad vi brukar kalla kultur. Whiten kallar studien lite fyndigt för kulturpantropologi, efter Pan som är släktnamnet för schimpans.
Traditioner är inte ovanliga i djurvärlden. Vissa sångfåglar och valar har lokala dialekter, och svartråttor äter
tallkottar på mammas vis. Vad man tvistar om är hur traditionerna uppstår, och om mekanismerna är samma för råttor, schimpanser och människor. Vissa primatologer har länge hävdat att människoapor (med undantag för människan förstås) är oförmögna att imitera. De kan kopiera vissa aspekter av handlingar, men då de inte förstår att andra individer har specifika syften med sina handlingar så kopieras inte hela bilden och därmed blir kopian dålig. Andra hävdar att människoapor visst kan imitera, om än lite klumpigt. Det som utmärker människan däremot är att hon är bra på att imitera, menar man, och en god kopieringsförmåga är grundvalen för vad som är unikt för mänsklig kultur, att den är kumulativ.
Att schimpansers traditioner är kumulativa och effektiviseras över tid finns det ännu så länge föga stöd för, även om det inte är en omöjlighet. Nyligen har en av förespråkarna för apor-kan-inte-imitera-teorin, psykologen Michael Tomasello, medgett att de tidigare har varit för kategoriska i sin analys. Enligt nya rön förstår schimpanser nämligen visst vissa typer av syften och avsikter, men de tycks inte använda denna förståelse i samarbete med varandra. Det var först när experimentsituationer byttes ut mot versioner som byggde på konkurrens som Tomasello och hans kollegor kunde se detta.
Kultur och språk har varit honnörsord på listan över vad som kännetecknar Homo. Schimpanserna har nyligen lärt oss att rudimentär kultur kan fungera utan språk, och tillsammans med orangutanger och gorillor har de visat att de kan imitera, om än inte så detaljrikt alla gånger. Mycket forskning kvarstår innan vi kan reda ut kopplingarna mellan kultur, språk och samarbetets roll, samt förankra detta i ett trovärdigt evolutionärt scenario, men utan de andra människoapornas hjälp blir arbetet tufft. Alla de stora människoaporna, förutom vi, är hotade arter. Ett aktuellt skräckexempel är den östliga låglandsgorillan i Demokratiska republiken Kongo som sedan 1994 har minskat med 70 procent, till stor del som följd av den eskalerande jakten på coltan, ett mineral som används i kretsar i mobiltelefoner och datorer.
Djurparker är inte en hållbar lösning på problemet med utdöende arter, men djurparken har en viktig roll som intresseväckare. Även om den inte kan väcka intresset hos alla som besöker den, speciellt inte hos dem som saknar tålamod, så är mötet mellan apor på djurpark centralt för de vilda populationernas fortlevnad. Skulle vår antropocentriska världsbild stiga oss över huvudet om det inte fanns några kvar att påminna oss om att vi är ett specialfall av apa och inte en isolerad varelse? Skulle vi sluta ställa frågor om varifrån vi kommer? Vi skulle definitivt få svårare att besvara dem.
