Min farfar var möbelsnickare. Det var också hans far, liksom hans son, min far. Farfar ritade och byggde sitt hus och sin verkstad. Han tillverkade sin egen, massiva arbetsbänk (fungerar ännu utmärkt). Han tillverkade också sina egna verktyg – sågar, hyvlar, rudbankar, stämjärn, hammare (fungerar likaså utmärkt). Järn och klingor från Millers Falls och Henry Disston & Sons hade han haft med sig från åren i Amerika. Så började han rita och tillverka möbler – sekretärer, byråar, stolar, soffor, ofta subtila och i ädla träslag. Någon affärsman var han inte och han måste dryga ut inkomsterna med ett fabriksarbete som redan under 30-talet var mekaniserat.
Många av farfars möbler finns kvar. De är uppenbara uttryck för auktoritet, erfarenhet, intuition. Tillkortakommanden fanns där också. Arbetets karaktär krävde engagemang och kontinuitet. Omvänt formade farfars arbete – konstruktion, material, verktyg och tillpassning i komplexa kombinationer och variationer – personlighet och livsföring.
Arbete, så skiftande dess beskaffenhet kan vara, är en av de viktigaste socialiserande institutionerna i det moderna samhället. Men hur ofta sammanfaller arbete och personlighet på ett harmoniskt eller självklart sätt? Denna fråga, kvalificerad som ett samtida fundamentalt dilemma, diskuteras i Shop Class as Soulcraft: An Inquiry into the Value of Work (Penguin, 256 s) av den amerikanske filosofen Matt hew B Crawford. Crawfords bok sällar sig till en omfattande litteratur om arbetets betydelse, vad vi gör med det och vad arbetet gör med oss – den fråga som var och en har in på själva livet i termer av karriär, nätverk, tillfredsställelse, konkurrens, tidsbrist, arbetslöshet. Därtill är motivet gammalt. Karl Marx förklarade att människans själva väsen var arbete. Detta väsen var under kapitalismen främmandegjort inför sina produkter, sitt arbete, sig självt.
Crawfords essä är skriven med lätt hand, utan omfattande empiriska underlag eller referenser. Men Crawford är en god betraktare. Helt avgörande är att essän diskuterar spörsmål som är fundamentala i en tid av global konkurrens, kroniska omorganisationer, outscourcing, ändlösa informationsströmmar, utbildningsraseri. Vad Crawford i sista hand och med arbetet som ställföreträdande problemställning diskuterar, är det oavvisliga motiv – antikt, evigt, samtida – som gäller: hur bör jag leva?
Crawfords utgångspunkt är frågan varför yrkesskolorna försvinner. Yrkesskolan var en gång svaret på den rationella, storskaliga produktionsordning vars sinnebild är det löpande bandet och som såg ungefär likadan ut i Detroit, i Stalins fabriker och i managementskolornas handböcker. Rutiniseringen och söndringen av arbetsprocessen innebar ensidighet. Det var en kognitiv och en moralisk fråga, men också en samhällelig. Stupidifieringen hotade runt hörnet – hotade allt fler, hotade kanske samhället, det samhälle som utvecklades till ett massamhälle.
Yrkesskolan ville förena vad taylorismen och fordismen söndrat, och sökte sig tillbaka till hantverkarens ideal. (De verkliga hantverkarna befann sig på vandring till fabrikerna.) Produktionen av ting, liksom reparationen av dem – sådana ting som produceras för att kunna repareras – borde kombinera reflexion och kreativitet med händers gestaltning av materiella verkligheter. Yrkesutbildningen byggde därtill på specialisering. Specialisering, skicklighet och kreativitet – intellektuell, manuell – förutsatte varandra, menade man.
Idag diskvalificeras yrkesutbildningen. Manuellt arbete exporteras, göms undan, förmodas vara dumt. Materiella ting över huvud göms undan bakom varumärken, som väcker beundran och erkännanden i en masskommunikativ, masskonsumistisk kultur.
Med information är förhållandet det omvända. Allt kan kvalificeras som information. Kunskapen å sin sida är mer problematisk. Men informationsåldern, eller kunskapssamhället, utgör också ideal, utgör ideologier. Den högre utbildningen expanderar. Dess anpassning till tidens trender är inte mindre. Vem ställer sig utanför detta grandiosa spel? Annorlunda formulerat: vem vågar distansera sig från denna konformitet? Vem vill inte vara välutbildad?
Crawford ställer frågan vad slags arbete studenter kan förvänta sig. Hans diskussion kring arbetsmarknadens obeständighet är konventionell. Vi vet mycket lite om dess utveckling. Universitetens marknadsföring vilar på dubiösa grunder. Rent kontraproduktiva är deras formaliserade och detaljerade utbildningsplaner.
Crawfords verkligt intressanta iakttagelse är en annan. Den högutbildade arbetskraften – en otänkbar benämning för inte så länge sedan – genomgår ungefär den utveckling som den manuella genomled under förra århundradet, skriver han. Det postindustriella samhället befolkas således av kontinuerligt uppgraderade informationsadministratörer, symbolanalytiker, kommunikatörer, projektkoordinatorer och liknande. Först som sist är de emellertid funktionärer absorberade i abstrakta och abstraherande rutiner, processer och system, eller, så konkret det nu blir, i ett moras av koordineringar, planeringsmöten, uppföljningsmöten, kvalitetssäkringar, budgetprojekteringar.
Frågor om makt och ansvar är oklara; klart är däremot att de emanciperats från den nattståndna kategorin auktoritet. Oklart åter är vilka resultat som förväntas (evalueringen ersätter resultaten). Vars och ens obrutna tillgänglighet är självklar, alla är är bestyckade med smartphone och laptop. Allt är provisoriskt och allt gjort kan göras ogjort, ja görs ogjort och bör göras ogjort; det blir som förgjort. Också jag själv kan göras av med, och riktigt veta om jag är viktig eller oviktig, det kan jag inte. Kollegorna i kontorslandskapet kräver kommunikativ konformitet, men erbjuder ingen självklar lojalitet – de är nämligen också konkurrenter. Den som vill begå karriär måste vara smart och konform i framkant. Och naturligtvis: omorganisationen är permanent.
Kompatibilitet och potential är de centrala kompetenserna under ”virtualismens” regim, skriver Crawford – inte kunskap, inte kreativitet, om vi med detta menar självständigt omdöme, förmåga till kombination av adekvat information, optimala tillämpningar med hänsyn till mål och förutsättningar, syntesen av erfarenhet, reflexion och intuition. Den stora utbildade medelklassen, eller Richard Floridas frikostigt definierade ”kreativa klasser”, bedriver informationshantering och verkställanden, söndrat, osjälvständigt och utan att känna ursprung och mål. Marx hade inte känt sig främmande – virtualismens förrättare har sitt eget löpande band, utgör en stegrad variant av arbetarklassen.
Vilka är virtualismens karaktärologiska följder? En rätt otillfredsställd människa, är Crawfords svar. Människor vill, som sådana, varaktighet, orientering, konkretion. Inget av detta erbjuder virtualismen på ett självklart sätt. En människa formas som frigörs från det personliga ansvarets angenäma tyngd, från känslan och erfarenheten av att vara en omisskännlig del i ett arbete, i en produkt, i ett sammanhang. Det är en människa vars förhållande till arbete, ting och andra människor är abstrakt.
Abstrakt arbete är sin tur en källa till en av vår tids farsoter, nämligen utbränningen. Som arbetet idag mer än någonsin är ”nästan hela livet”, som Emile Durkheim skrev för hundra år sedan, förmerar sig det abstrakta förhållningssättet också till att gälla mänskligt umgänge i största allmänhet. Johan Asplund har skrivit om det öde landskap som “den abstrakta socialiteten” utgör. En annan sociolog, Richard Sennett, skriver om hur den flexibla kapitalismen frambringar människor med en “krackelerad karaktär”.
Vad bör göras? Crawford pläderar för yrkesutbildningens återupprättande och generellt för hantverket som något som var och en bör grunna över.
Hantverk står för ett djupt mänskligt sätt att förhålla sig till material, till andra människor, till självet. Hantverkaren är en spirited man som förmår kombinera erfarenhet och försök, tanke och hand, ja tanke med tanke i en metareflexion. Häri, menar Crawford (liksom också Sennett i sin senaste bok, ”The Craftsman”) återfinns en grundbetingelse för att kunskap skall tillbli och utvecklas.
Problemlösning är en fråga om hur man ställer sig inför problemet, hur man prövar olika vägar och därvid lär och reflekterar kring vad man tänker och gör. Filosofiskt betraktat faller denna tes närmast tillbaka på pragmatismen. Dess empiriska underlag är urgammalt och obegränsat. Allmänt innebär hantverk att man hyser en önskan och en förmåga att göra något väl och väsentligen för dess egen skull. Hantverk är likaså att manifestera sig själv, sin förmåga i konkreta ting och situationer. I sista hand är hantverk därmed en mentalitet, en personlig disposition som står till förfogande för (hantverksmässig) utveckling. Hantverkaren är Crawfords svar, inte endast på hur man bör förhålla sig till arbete utan också på frågan hur man bör leva.
Hantverkaren måste inte vara en urmakare eller en möbelsnickare, också om Crawford mest uppehåller sig vid hantverkare, och närmare bestämt manliga hantverkare, som bearbetar handfasta material. (Crawford driver också en motorcykelverkstad, varifrån han hämtar många beskrivningar och exempel). Hantverk som psykologisk och social disposition handlar om konkretion och självständig tillämpning, och gör sig gällande lika gärna i immateriella sammanhang – i undervisning, i skrivande, i omsorgen om och bemötandet av människor, professionellt och vardagligt. Också de mest triviala saker kan man göra väl eller också inte. Struntar i dem – de kan vara betydelsefulla för andra – gör solipsisten.
Hantverkaren är möjlig överallt, således. För Crawford är hantverkaren också nödvändig. Hantverk medger distinkt individualitet, personlig tillfredsställelse, andras tillit. Hantverk är också en fråga om moral. Moralen består i uppmärksamhet – inför ett sakproblem, en medmänniskas dilemma. Uppmärksamhet är, skriver den norske författaren Jan Kjærstad, vår tids bristvara.
I förlängningen är hantverket också av central samhällelig betydelse. Demokrati, frihet, autonomi och andra ideal från upplysningen är beroende av självständiga, delaktiga individer som känner ansvar för sitt arbete, för andra, för de institutioner som går under om de inte upprätthålls, om de ersätts av konformitet och abstraktion i ett uppgraderat massamhälle.
Crawford har skrivit en eminent essä. Han romantiserar nog hantverket en smula. Uppenbara poänger har han genom att betona arbetets betydelse för samhälle och för personlighet. Bäst är boken i beskrivningarna av virtualismen. Det samtida arbetets processkaraktär, där moment avdelas och anpassas och helheten är en abstraktion, är inte förenlig med människans beskaffenhet. Människan, sitt väsen trogen, är konkret, självständig, social, variabel. Hon är liksom till sitt väsen en hantverkare.
När boken kom i somras tog den snabbt plats på bestsellerlistorna i USA. Man kan förmoda, att läsarskaran består av virtualismens funktionärer, sådana som längtar efter resultat och betydelse och som förundrat och med beundran ser på när murarmästaren lägger sista handen vid den nya eldstaden, urmakaren sätter samman ett diminutivt urverk med 400 delar eller skötaren ägnar all uppmärksamhet åt deras åldrade föräldrar.
Riktiga hantverkare behöver strängt taget inte läsa Matthew B. Crawford. De äger en historia, vet vad de kan, vad de är, utsträcker sig själva i material och situationer. I somliga fall frambringar de sina egna arbetsverktyg. De är inte en del av en arbetsprocess, utan de är hela processen.
