För några år sedan skrev jag en bok om reselitteratur (”Resa och skriva”). Det var ett arbete med många glädjeämnen men också med några frustrationer. En gällde den politiskt motiverade reselitteraturen. Jag hade bestämt mig för att den moderna reseberättelsens avgörande ögonblick bestod av den problematiske resenärens möte med det främmande. Mötet förutsätter att resenären har en beredskap för det oväntade, men den politiskt motiverade resenären känns inte vid något oväntat: han har på förhand bestämt sig för vad han skall se och hur det sedda skall förstås. Han vet och han påstår – istället för att ställa sig undrande och frågande.

Det frustrerande bestod i att jag därmed kom att kritisera några författare som jag annars respekterar och vars politiska mening jag ofta delar. Men nu har jag äntligen funnit en författare som både vet och påstår men som också undrar och frågar och som därmed demonstrerar reseberättelsens historiska och politiska kapacitet.

Jag tänker på den holländske författaren Geert Maks väldiga bok In Europa. Det holländska originalet, som kom ut 2004, är på 1200 sidor medan den tyska version, som jag har läst, av författaren har förkortats till närmare 1000 bastanta sidor och försetts med en epilog från 2007. ­Boken finns också på engelska och har renderat författaren ett välförtjänt pris för ”europeiskt närmande” på årets bokmässa i Leipzig.

Utgångspunkten är att journalisten och författaren Mak reser kors och tvärs i Europa hela året 1999, han reser med tåg, buss, någon gång flyg, ofta i en ”bo-bil”. Varje dag lämnar han en liten reserapport till sin tidning, NRC/Handelsblad, som publiceras längst ner till höger på tidningens förstasida. Avsikten var, som han skriver i sin prolog, att företa en ”avslutande inspektion” av fenomenet Europa under 1900-talet. Fyra år senare har han sammanfattat denna inspektion i en bok, där ambitionen helt enkelt är att berätta Europas 1900-talshistoria med utgångspunkt i de platser han besökte under sin resa: de stora städerna, förstås, men också de ofta glömda platser där det som utmärker den europeiska 1900-talshistorien – friktionen mellan civilisation och barbari – har gått i dagen: Ieper, Verdun, Dachau, Guernica, Chartwell, Auschwitz, Stalingrad, Kefalinia, Vichy, Oosterbeek, Lourdes, Tjernobyl, Novi Sad, Srebrenica och många fler.

Resenärens observationer på platsen förenas med journalistens förmåga att hitta och lyssna till rätt personer – och med historikerns sakkunskap. Resultatet: en saklig men ändå känslostark, detaljrik men ändå överväldigande berättelse om folkmordens och katastrofernas europeiska historia, en kritisk men ändå slående appell till det europeiska projektet och till den opolitiska vardag som bokens ende hjälte, Jean Monnet, kallade ”la solidarité des faits”: tingens och den konkreta verklighetens sammanhang och sammanhållning. Jag har nog inte läst någon resebok som så osökt förenar resans aktualitet med historiskt djup och politisk udd.

Maks kunskaper verkar solida – hans litteraturlista omfattar närmare 600 titlar – och han förser gärna sin framställning med statistik, till exempel över antalet fallna eller försvunna eller hungerdöda i någon katastrof. Siffrorna fungerar som bekräftelser på det intryck han redan byggt upp med en noggrann redovisning av den aktuella händelsens eller katastrofens bakgrund, aktörer, förlopp, inte minst de tillfälligheter som blandar sig i historien.

Så här kan han bygga upp ett kapitel: Resenären kommer till Berlin, meddelar sina omedelbara intryck av den ryska ambassaden, ”ett hundra meter brett Stalin-block” från tidigt 50-tal, en ”granitstövel nerstampad i den tyska marken”. Associerar vidare till Lenin 1918, som utsåg Berlin till världsrevolutionens huvudstad och därför gav ambassaden högsta prioritet. Vidare till en utförlig beskrivning av den kaotiska situationen i Tyskland efter 1918 – revolution, inbördeskrig, reaktion, frikårer, Weimarrepublik, Ludendorffs och Hitlers kuppförsök 1923. Mak hyllar en av sina föregångare, Joseph Roth, som mästerligt kondenserat situationen i romanen ”Spindelnätet” från 1923. Och han avslutar sitt kapitel med en talande historisk ”detalj”: ett snabbporträtt av industrimannen, författaren och politikern Walther Rathenau, som mördades av tre antisemitiska ynglingar 1922, snart hyllade som martyrer av nazisterna.

Mak kan inte låta bli att ställa den obesvarbara frågan: hur hade historien sett ut om den konstruktive humanisten och fredsmannen Rathenau, med sin tidiga vision om en mellaneuropeisk union, hade fått leva? Medan exempelvis Hitler hade strukit med i det anfall med senapsgas som han utsattes för 1918 (då han blev blind för en stund)? Eller om Churchill dött när han blev påkörd av en taxi i New York 1931? Mak avslutar kapitlet med att gå i Joseph Roths fotspår och besöka attentatsplatsen och Rathenaus villa, Koenigsallee 65. ”Här tycks ingen känna till detta. Bilarna dundrar förbi, vårens första fåglar sjunger. Så arbetar glömskan.”

Mak börjar och slutar sina kapitel som resenär, i nuet. Däremellan är han historiker och i sin historiska berättelse flikar han in journalistens intervjuer. I det refererade kapitlet är det Joseph Roth som blir ett slags intervjuat vittne, annars demonstrerar Mak en enastående förmåga att leta fram ännu levande veteraner och vardagliga observatörer. Han kommer gärna i samspråk med folk han stöter på och han lyssnar och registrerar alla vittnesmål med samma respekt. Hans bok innehåller en kör av vittnen från 1900-talets många utsatta platser och katastrofala händelser. I några fall ger han ordet till ett viktigt tidsvittne – en politiker, en ämbetsman, en militär, en vardagshjälte – som i jag-form får berätta sin historia över flera sidor, utan frågor eller kommentarer.

Ett tema som antyddes i citatet ovan handlar om den historiska glömskan – och därmed om Maks egen verksamhet som ett motverkande minnesarbete. Det faller sig så att säga naturligt att detta blir ett viktigt ämne: Mak besöker platserna för den europeiska historiens katastrofer och viktiga händelser men i de allra flesta fall tvingas han registrera nuets bestämda önskan att stryka ett streck över det som varit. När han kommer till Barcelona konstaterar han en påfallande frånvaro av historiska spår. Barcelona var trots allt platsen för omfattande gatustrider under inbördeskriget, men till skillnad från i gamla Östberlin går det inte att hitta några skotthål. Han söker upp en viktig stridsplats men hittar bara kontor och ett kafé och en mobilaffär. Inga skotthål, ingen minnesplakett. ”På ingen plats jag känner till har så mycket krig polerats bort så grundligt.” ­Guernica säger något liknande: där finns en minnessten med texten ”Till offrens ära”. Det var den enda text som ”alla kunde enas om”, eftersom spanjoren i gemen betraktar bombningen som Francos skurkstreck, den baskiske nationalisten ser det som ett attentat från Madrid och den gamle Franco-anhängaren förnekar att anfallet alls ägt rum. Bara Tyskland erkänner tysk skuld medan den spanska regeringen inte förmått sig till att ta avstånd från Franco-varianten. ”Låt gräset gro: sådant är här det motto som bestämmer umgänget med det förgångna.”

Just hanteringen av det förgångna kan få den annars så diskret tillbakadragne Mak att höja rösten till ironi eller kritik: ”Efter andra världskriget har några länder framgångsrikt polerat på sin offentliga bild. Österrikarna har lyckats förvandla sig från entusiastiska medbrottslingar till med-offer. De försiktiga holländarna blev genast aktiva motståndshjältar, som alla gömde en Anne Frank på vinden. Men det som fransmännen åstadkom gränsar till det otroliga. När man i Frankrike tar upp kriget så är det enbart i termer av ära och triumf, som om nederlag, kaos, hunger, modlöshet och kollaboration aldrig hade existerat.” Också den jämförelsevis blygsamma franska krigsinsatsen har man förvandlat genom att presentera sig som jämställda ”segrare” med amerikaner, britter och ryssar.

Den franska krigsregeringen i Vichy kallade sitt samarbete med tyskarna för collaboration. Mak påminner om att ordet på den tiden hade en positiv klang för många fransmän och att man fantiserade om en collaboration internationale, som under tysk regim och med fransk medverkan skulle göra Europa till en enhet. Därmed installerar Mak ett annat viktigt tema i sin bok: den europeiska enhetstanken – och inte minst dess motsägelser och maktpolitiska laddningar. Mak spårar tanken till den outtröttlige Jean Monnet, som redan som ung man under första världskriget åstadkom en Transport Pool mellan England och Frankrike. Under andra världskriget arbetade han på en fusion mellan samma länder som motvikt mot rådande collaboration mellan det officiella Frankrike och Tyskland. Monnets vidare arbete för det som skulle bli Kol- och stålgemenskapen, Romtraktaten och till slut EU, presenteras solidariskt i ett utförligt vittnesmål från en av hans medarbetare, med tonvikt på hans idealism: ”Han ville ha en världsordning som gjorde det möjligt att utnyttja alla resurser så gott som möjligt och fördela dem lika i mänsklig­heten, så att fred och lycka på detta sätt skapades i hela världen.” Mak är en mer skeptisk observatör som inte bara konstaterar att Vichy-regeringen umgicks med liknande planer utan att faktiskt också ­Stalin var en viktig bidragsgivare, i den meningen att anti-kommunismen var den enda ideologiska länken mellan det för­enade Europas fäder.

Mak instämmer i Jacques Delors karakteristik av projektet Europa som ett ”upo” – Unidentified Political Object – men hela hans bok, med dess väldiga dokumentation av Europas 1900-talshistoria som en historia av konflikt och katastrof, är förstås en vältalig appell för det europeiska projektet som ett freds- och samarbetsprojekt. Som sådant har det ju lyckats: det har nu gått 63 år sedan det var krig i Mellaneuropa och det är en freds­period som är historiskt unik. Det finns också en europeisk människorättsdomstol i Strasbourg, som måste kallas en lyckad europeisk institution. Det finns juridiskt och ekonomiskt samarbete, men Maks bok demonstrerar att det inte finns och aldrig har funnits någon europeisk identitet. ­Redan hans boktitel markerar ju något exo­tiskt för en svensk: vi reser väl fortfarande till Europa i stället för i Europa.

I sin nyskrivna epilog tar Mak bladet från munnen och slår fast att det euro­peiska projektet är dömt att misslyckas ”om det inte snabbt uppstår ett gemensamt kulturellt, politiskt och framför allt demokratiskt rum”. Detta fromma önskemål strider mot allt han visat med så stor effekt i sin bok, nämligen att fenomenet Europa består av konflikter och motsättningar och dessutom befinner sig under ständig förändring.

Mig övertygar han mer när han tidigare i boken ställer sig frågan om inte ”euro­peisk identitet” är ett meningslöst begrepp som strider mot den europeiska historien och den civilisation som utmärks av mångfald. Mak har övertygat mig om att mångfalden, hur konfliktskapande den än kan vara, ändå är bättre än drömmen om renhet och enhetlighet – en fantasi som är oroande stark i dagens nationalismer och som senast visade vad den går för i Srebrenica. Samtidigt har Mak övertygat mig om att reseberättelsen är ett alldeles utmärkt redskap för att göra den mångfaldiga historien tydlig.