De senaste åren har jag knappt kunnat öppna en bok eller läsa en tidningsartikel utan att stöta på samma historia om turingtestet. Det är som om det inte gick att skriva om någonting utan att hamna hos Alan Turing i Bletchley Park, på samma sätt som när en rullande kula alltid hamnar på botten av en skål. Det är inte konstigt att det har varit så: i vår tid förvandlas allt till informationsteknologi och skriver man om informationsteknologi löper trådarna förr eller senare tillbaka till Turing. Hans arbete framstår i efterhand som en av 1900-talets verkliga tyngdpunkter, fullt i klass med relativitetsteorin eller atombomben. Man skulle kunna säga att han var mannen som avskaffade medvetandet.

Alan Turing var en sällsynt begåvad brittisk matematiker. Han gjorde en ovärderlig insats som kodknäckare under andra världskriget (läs mer om detta, och om domen för homosexualitet som fick honom att ta sitt liv, i Annie Burmans understreckare 22/6). Turings verkliga intresse var dock inte kryptografi utan artificiell intelligens. Det som vi kallar turingtestet kallade han själv ”imitation game”. Han lade fram sin idé om testet i artikeln ”Computing machinery and intelligence”, publicerad i den brittiska psykologi- och filosofitidskriften Mind i oktober 1950. Turing beskriver först en situation där en försöksperson, C, ska avgöra vem av personerna A och B som är man respektive kvinna. Han får ställa vilka frågor han vill, men han får inte se dem. A och B måste kommunicera med maskinskrivna lappar, eller på något annat sätt som inte avslöjar något om dem. Därmed är läsaren förberedd för den fråga Turing har sett fram mot att få ställa: Vad skulle hända om A ersattes med en maskin?

Turing fastnar inte i teknikaliteter. Hur maskinen ska vara konstruerad är oväsentligt, han vill formulera de generella principerna för en sådan maskin – principer som är oberoende av om de realiseras med hjälp av kugghjul eller radiorör eller genom någon ännu okänd teknik. Men han specificerar en detalj: maskinen ska kunna ljuga. Den ska programmeras så att den avsiktligt svarar fel om den får en mattefråga – inte varje gång, men tillräckligt ofta för att göra försökspersonen osäker – annars skulle den avslöja sig själv. Om försökspersonen inte kan skilja maskinen från människan har maskinen vunnit.

Ingen förväntar sig väl att det kommer att sluta annorlunda, men vad innebär det? När maskinen vinner har Turing inte bevisat att den tänker eller att den har ett medvetande. Turingtestet är ett alexanderhugg som elegant löser alla besvärliga frågor om artificiell intelligens och om medvetandets natur genom att avfärda dem. Fråga inte vad som pågår inuti maskinen, om den har utvecklat ett medvetande eller om den har lika mycket inre liv som en spisplatta som värms upp när elektriciteten rinner genom den. Varje maskin som tillräckligt övertygande kan härma en människa vinner testet, och därmed blir vi tvungna att förhålla oss till den som om den hade ett medvetande, oavsett hur den kom fram till sina svar.

För att datorn ska kunna vinna över människan – eller åtminstone förklaras vara jämställd med henne – behöver Turing konstruera en situation där frågan om medvetande blir irrelevant. Hans test syftar inte till att säga något om datamaskiners tankeförmåga, utan till att utdefiniera begrepp som intelligens, medvetande och tänkande. Den diskussion som blir möjlig efter att man har accepterat hans premisser är en diskussion som handikappats genom att dessa begrepp är uteslutna. Därmed syns det att testet från början är upplagt för att ge ett visst utfall.

Turing inleder sin artikel med att säga att han ska ta upp frågan om huruvida maskiner kan tänka. Några sidor senare, efter att han har beskrivit testet, säger han själv att det inte är dit han vill komma. ”Den inledande frågan ’Kan maskiner tänka?’ anser jag vara för meningslös för att förtjäna diskussion”, skriver han. Men om vi bestämmer oss för att frågan om datorns medvetande är meningslös kommer det också att påverka den andra parten i testet, människan. Testet börjar med två möjliga medvetanden bakom en ridå, men när det är slut befinner sig inte en människa och en maskin bakom ridån, utan två maskiner. Människans eventuella inre liv har blivit lika irrelevant som maskinens. För försökspersonen C är den slutsats som ligger närmast till hands den slutsats som testet underförstått uppmanar till, att även hans mänskliga motpart är en frågebesvarande maskin, vars inre processer vi inte ska fråga efter.

Det påminner en hel del om Skinners behaviorism. Den som studerade människan skulle inte bry sig om medvetande, inre liv eller känslor, menade den amerikanske psykologen BF Skinner, eftersom det inte fanns några belägg för att sådana saker existerade. Man skulle bara tala om människan i termer av input och output: ett visst stimulus, till exempel ett nålstick, ger en viss, observerbar respons. Vad som sker inuti människan, mellan stimulus och respons, var inte värt att spekulera över. För Skinner fanns det inget ”inuti”. Har någon undersökt det eventuella sambandet mellan Skinners ”The behavior of organisms” och den första generationens informationsteknologer som Turing och cybernetikern Norbert Wiener? Skinners inflytelserika bok kom 1938, det vill säga ungefär tio år före Turings och Wieners viktigaste arbeten.

Tanken att medvetande är irrelevant är fundamentalt avgörande för vilket slags framtid man kommer att vilja skapa – eller kan acceptera att leva i. Den kommer att uppmuntra oss att utveckla en hel del teknik, men vilket slags teknik kommer den att hindra oss från att utveckla? Vilket slags samhälle kommer den att ge oss? Vilka orättvisa och förnedrande situationer kommer vi att få svårt att argumentera emot om vi accepterar idén att medvetande är irrelevant?

Turing gör ingen hemlighet av att hans egna sympatier ligger hos maskinen. Han vet att det inte är någon populär ståndpunkt – åtminstone var den inte det 1950 – och tar upp ett antal motreaktioner och invändningar, som han sedan avfärdar i lätt nedlåtande ton. Ofta genom att tolka dem överdrivet bokstavligt, som om han låtsades att han inte förstod dem. Jag får intrycket att han skulle gilla att spela rollen som maskin i sitt eget test. Människan är kreativ, lyder en av de invändningar han tar upp, men kan en förprogrammerad maskin någonsin skapa något oväntat? Jodå, svarar Turing: när han kopplar ihop elektriska kretsar i sina experiment blir han ofta överraskad över resultatet. Varför är han så angelägen om att sudda ut skillnaden mellan människans kreativitet och en strömkrets som gör något oväntat för att experimentatorn har förbisett en eller annan detalj?

Den invändning han tar på störst allvar är, kuriöst nog, den som handlar om telepati. Fenomen som psykokinesi och telepati ”verkar trotsa alla våra vanliga vetenskapliga idéer”, skriver han. ”Hur gärna skulle vi inte vilja avfärda dem! Tyvärr är de statistiska indicierna överväldigande, åtminstone för telepati.” Om en telepat befinner sig bakom ridån tillsammans med datorn förskjuts oddsen i turingtestet. Ställer försökspersonen en fråga av typen ”Vilket spelkort tänker jag på?” kommer en telepatiskt begåvad människa att svara rätt oftare än maskinen, och därmed kan försökspersonen skilja dem åt. För att inte missgynna maskinen skulle testet behöva utföras i ett ”telepatisäkert rum”, konstaterar Turing.

Den som vill förstå maskinen på dess egna villkor har ingen nytta av Turings test. Testet är bara relevant för någon som önskar att maskinen ska börja uppföra sig som om den hade ett medvetande – eller någon som vill tvinga andra människor att förhålla sig till den som om den hade det. Det är en mycket mänsklig önskan. Vilka känslor och drivkrafter ligger bakom den?

Jag tror att man kan identifiera två. Visionen om artificiell intelligens är till att börja med en fantasi om makt. Jag, människan, kan få den döda materien att resa sig och uppföra sig som om den hade ett medvetande – hur stor måste jag inte vara då! Den är i lika hög grad en fantasi om underkastelse. I föreställningen om den artificiella intelligensen ingår tanken att vi inte har något val: vi är tvungna att utveckla artificiell intelligens. Vare sig vi gillar det eller inte kommer vi snart att leva med intelligenta maskiner, så det är bäst att vi vänjer oss redan nu. Vi anstränger oss att förverkliga en teknik som är till för att vi i efterhand ska kunna säga ”Titta, nu finns det inga alternativ!” som om det var en liten triumf för vår fria vilja.

Till underkastelsen hör också föreställningen att de intelligenta maskinerna kommer att bli oändligt överlägsna oss. De kommer att bli så överlägsna att människans intellekt och känsloliv förlorar all mening. Vad är det som driver oss att utveckla en teknologi som gör oss meningslösa för oss själva? Svaret, tror jag, är att vi vill förverkliga en meningslöshet som vi redan anat att tekniken kan leda till – som vi har anat med sådan fascinerande tydlighet att vi inte kan släppa tanken på den. Så mycket av människans teknologiska strävan handlar om att resa sig ur en ursprunglig maktlöshet, att kompensera sig för den – och lika mycket om att återvända till den, att återskapa den i nya former. Makten och maktlösheten är lika lockande för människan, vilket är värt att komma ihåg när man diskuterar visioner om framtida teknik.

Ber man en människa kommunicera med en maskin blir det snart oväsentligt om maskinen är vid medvetande eller inte. Människan kommer att bli tvungen att behandla maskinen som om den var vid medvetande på grund av sin natur, inte maskinens. Människan är gjord för att interagera med tänkande och inlevelsefulla varelser som har ett medvetande av samma slag som hennes eget. Vi vill ha dialog till vilket pris som helst, och vi kommer att suggerera fram en dialog när den inte finns där. För den sortens suggestioner behövs ingen avancerad teknologi. Är situationen tillräckligt desperat kommer volleybollen som den skeppsbrutne Tom Hanks pratar med i filmen ”Cast away” att vinna turingtestet.

Turing inser detta. Han förutser att det vi menar med intelligens kommer att förskjutas, så att det omfattar vad ett människohärmande dataprogram gör. ”Jag tror att ordens användning och den allmänna opinionen kommer att ha förändrats så mycket vid slutet av detta århundrade att man kommer att kunna tala om maskiner som tänker utan att förvänta sig att bli motsagd”, skriver han. Samma sak förutser cyberkritikern Jaron Lanier i boken ”You are not a gadget” (2010), fast han uppfattar det inte som ett framsteg: ”Turingtestet slår åt båda hållen. Man kan inte avgöra om det är maskinen som har blivit smartare eller om man själv just har sänkt sin egen definition av intelligens till en nivå där maskinen framstår som smart.” Om någon tycker sig föra ett samtal med en datasimulerad person vill Lanier ställa frågan: Hur mycket har du kompromissat med din känsla för vad som utgör en personlighet för att illusionen ska fungera?

En värld full av medvetslösa människor och medvetslösa maskiner har börjat framstå som så oundviklig att vi lydigt anpassar oss till den innan den blivit verklighet. Vi borde begära lite mer av vår teknologi – och av oss själva. Framtiden är inte artificiell intelligens, framtiden är alla de riktningar vi ännu inte har börjat föreställa oss.