Det är inte länge sedan det var otänkbart att en ny byggnad i Stockholm skulle tillåtas ha ett samtida uttryck. Stadens myndigheter tvingade byggherrar och arkitekter att klä nya hus i gammaldags dräkt och 20-talsklassicismen var rättesnöret. Idag försöker stadens politiker istället på alla sätt övertala stadens tämligen motvilliga byggherrar att bygga skyskrapor och Stureplanscentern har till och med gjort fler skyskrapor till en profilfråga inför valet i höst. Ett massivt hotell- och kontorskomplex, tillkommet på stadens eget initiativ, byggs mitt i den känsliga stadsfronten mot Riddarfjärden strax intill Stockholms stadshus. Vad är det som har hänt? Svaret är att manhattanismen har kommit till stan.
De män som såg till att skyskraporna började resa sig över Manhattan runt förra sekelskiftet brydde sig aldrig om teorier, och manhattanismen är inte så gammal som man skulle kunna tro, men den är knappast heller någon nyhet. Den formulerades 1978 av arkitekten Rem Koolhaas i ett retroaktivt manifest för Manhattan i boken ”Delirious New York: A Retroactive Manifesto for Manhattan”, och det har med andra ord tagit ett tredjedels sekel för den att nå Stockholm.
Rem Koolhaas började sin bana som journalist och manusförfattare till b-filmer hemma i Holland innan han 1968 började på den prestigefyllda arkitektskolan Architectural Association i London. Redan där blev han uppmärksammad av namnkunniga lärare som Peter Smithson, Cedric Price och Charles Jencks när han under den obligatoriska sommarkursen istället för att studera Palladios villor eller grekiska byar valde att studera ett byggnadsverk av ett helt annat slag: Berlinmuren.
I mitten av 70-talet, när han var forskarstudent i New York, hade den modernistiska arkitekturens ideal, en arkitekturens dröm om att förena etik och estetik slutgiltigt förlorat sin trovärdighet. Modernismens vision om en vacker, sann och funktionell arkitektur som ett verktyg för byggandet av en ny värld hade gått under i efterkrigstidens byggboom.
Istället för modernismens stadsbyggnadsideal lyfter Koolhaas i ”Delirious New York” fram moderniteten i sig, så som den manifesterat sig på Manhattan, som förebild. För modernismens arkitekter hade de existerande städerna alltid varit ett problem som skulle lösas, en ovärdig form för det moderna livet och ett ständigt föremål för radikala experiment. Koolhaas pekar istället på det faktiskt existerande Manhattan mellan 1890 och 1940 som förebild.
Koolhaas skriver att Manhattan ständigt inspirerat sina betraktare till extas över arkitekturen. Trots det – eller kanske just därför – har dess bedrifter och implikationer nonchalerats eller till och med förnekats av arkitektkåren. Istället för de rationella idealstäder som den modernistiska arkitekturen förde fram visar han hur det lätt surrealistiska stadsbyggandet på Manhattan och nöjesfältet Coney Island på alla sätt överträffar modernismen i modernitet. I ”Delirious New York” är modernismens genombrott i och med byggandet av FN-skrapan 1946 inledningen till Manhattans senilitet.
När Koolhaas skrev sin bok var New York en brötig och farlig stad på fallrepet. Staden var på väg att göra bankrutt och soporna låg i drivor på gatorna under de återkommande sopåkarstrejkerna. I juli 1977 var staden helt utan ström i ett dygn vilket ledde till omfattande plundringar.
Men bostäder och lokaler var billiga, och staden var en grogrund för en sällsynt vital skaparkraft och nya sätt att se på världen. Gaykulturen fick sitt genombrott sedan transorna och bögarna för första gången slog tillbaka mot polisen vid en raid mot bögklubben the Stonewall sommaren 1969. På the Mercer Arts center spelade New York Dolls och på alkisarnas gata the Bowery öppnade CBGB’s där Ramones, Television och Blondie gjorde sina första legendariska spelningar och skapade den punk som en klädhandlare vid namn Malcolm McLaren tog med sig hem till London och gjorde till ett internationellt fenomen. Svarta och puertoricaner i New York lade grunden för discon som fick sin klimax på Studio 54 som öppnade 1977. Efter plundringarna vid strömavbrottet samma år fanns dessutom gott om stulen dj-utrustning i Bronx och Queens där pionjärer som Kool Herc och Grandmaster Flash lade grunden till hiphop innan den nådde världens öron genom Sugarhill Gangs ”Rappers Delight” (1979), medan det bristande underhållet på tunnelbanan lade grunden för graffitikonsten. Det är i detta New York som Woody Allens klassiska filmer ”Annie Hall” (1977) och ”Manhattan” (1979) utspelas, liksom Martin Scorseses klassiska ”Taxi Driver” (1976). Det är ingen överdrift att säga att den populärkultur som präglar vår värld huvudsakligen har sina rötter i 70-talets nedgångna New York.
Men det var inte i skyskraporna den uppstod. Den utvecklades i billiga loft och lägenheter i den ålderstigna bebyggelsen på södra Manhattan, i Lower East Side, Soho och West Village. En viktig del av äran för att denna bebyggelse stod kvar och var tillgänglig för de som stod för vitaliteten tillfaller skribenten, aktivisten och författaren Jane Jacobs.
Jane Jacobs kom till Manhattan 1934 och var redan från början fascinerad av hur staden fungerade. Hon började sin bana som journalist och skildrade stadens pälsdistrikt, juvelerare eller blomsterhandlare i Vogue och andra tidningar och tidskrifter. När hon 1952 började på tidningen The Architectural Forum fick hon anledning att intressera sig för den katastrofala inverkan som samhällsplaneringen hade på städer som New York och Philadelphia där levande stadsdelar revs och ersattes med höghus och modernistiska bostadsområden utan folkliv. 1961 skrev Jane Jacobs boken ”The Death and Life of Great American Cities”. Det är en klassiker inom sitt område, fortfarande oöverträffad som beskrivning av hur städer fungerar och ständigt aktuell i sin analys av den teknokratiska samhällsplaneringens faror.
Den ledande teknokraten i New York var Robert Moses. Han hade börjat sin bana i New York som expert och organisatör under progressiva borgmästare och guvernörer på 20-talet. På 30-talet blev han chef för New Yorks parkförvaltning och började med en närmast ofattbar effektivitet bygga parker, simbassänger och friluftsanläggningar. Efter hand utökade han sitt revir och skapade sig en maktbas i den organisation som tog upp tullar på Manhattans broar och tunnlar. Snart hade Robert Moses skaffat sig en maktposition som ingen, varken borgmästare, guvernörer eller ens USA:s president, kunde rubba och han var allestädes närvarande i genomdrivandet av motorvägar, broar och tunnlar. Men när han i slutet av 50-talet försökte dra en motorled genom Washington Square Park i Greenwich Village stötte han på oväntat motstånd.
Jane Jacobs var inte bara skribent utan också en aktivist som skickligt organiserade och lade upp strategin för motståndet mot motorvägen genom parken. Med metoder som förebådade studentvänsterns aktioner under sextiotalet, lyckade hon väcka pressens uppmärksamhet och 1958 tvingades Robert Moses överge planerna.
Hennes insatser som aktivist i motståndet mot rivningarna beskriver Anthony Flint i sin bok ”Wrestling with Moses” (Random House). Slaget om Washington Square Park var inte enda gången Jane Jacobs gick i spetsen för protesterna mot en planerad skövling av Manhattan. I början av 60-talet ledde hon protesterna mot planerna på att riva 14 kvarter i West Village. I kampen mot the Lower Manhattan Expressway, en motorväg genom Lower East Side och Soho, var hon en förgrundsfigur och blev till och med gripen, anklagad för upplopp, uppvigling och hindrande av myndighetsutövning. Det var brott som kunde ge upp till ett års fängelse, men som under opinionens tryck omvandlades till 150 dollar i böter.
Planerna på en motorväg genom Soho stoppades slutgiltigt i juli 1969, bara två veckor efter Stonewallupproret som förvandlade de kvarter i West Village som Jane Jacobs slagits för till centrum för gaykulturen i New York. De loft i Soho som hon bidragit till att rädda undan rivning blev legendariska hemvisten för New Yorks konstscen under 70- och 80-talen. Det var inte skyskraporna som gav New York dess vitalitet. Det var tillgången på billiga lokaler i de gamla hus som Jane Jacobs och andra aktivister lyckades rädda undan grävskoporna.
”The Death and Life of Great American Cities” har sedan dess kommit att användas som slagträ av dem som har småstaden som ideal, exempelvis New Urbanismrörelsen. Men hennes bok handlar inte om småstaden, och hennes kritik av trädgårdsstadsrörelsen är hård och träffsäker. I ”The Death and Life of Great American Cities” skriver hon syrligt att trädgårdsstäderna var väldigt trevliga småstäder för dem som var lydiga och utan egna planer och inte hade något emot att tillbringa tiden tillsammans med andra som inte heller hade några egna idéer. Hennes bok handlar om det Manhattan som låg utanför hennes fönster på 555 Hudson Street, och om andra miljonstäder som Philadelphia och Boston.
På samma sätt har ”Delirious New York” blivit utgångspunkt för många som i Robert Moses efterföljd velat påtvinga städer sina vidlyftiga planer. Men ”Delirious New York” visar tydligt att Manhattans hemlighet, nyckeln till dess vitalitet, paradoxalt nog inte är storskalighet utan småskalighet.
Den rutnätsplan som sedan 1811 styrt bebyggelsen norr om 14:e gatan utgick från att staden skulle bebyggas på samma sätt som de äldre stadsdelarna på södra Manhattan. Hela ön delades in i 2000 kvarter med måtten 60 gånger 250 meter. Kvarteren skildes åt av tolv 30 meter breda gator i nordsydlig och 155 arton meter breda gator i östvästlig riktning. Kvarteren delades i sin tur i 7,60 breda och 30 meter djupa tomter.
Det var dessa begränsade mått som tvingade fram skyskraporna. Det gick helt enkelt inte att komma över tillräckligt många tomter för att låta husen breda ut sig, och även om tomterna slogs samman gav kvarterens storlek en absolut övre gräns. Manhattans stränga plan med raka gator och likadana kvarter med regelbundna tomter gav utrymme för anarki på höjden. Den småskaliga strukturen gav Manhattan dess typiska blandning gamla och nya, mycket låga och mycket höga hus.
Skyskrapor är bara symboler. Och frågan är om Manhattan ens är så vitalt längre. De stigande hyrorna och borgmästare Giulianis hårda nypor har sedan åtminstone ett decennium drivit hipsters och kreatörer över Williamsburgbron till två- och trevåningsbebyggelsen i Brooklyn. Det neurotiska och självupptagna intellekt Woody Allen skildrade i ”Annie Hall” tycks vara ersatt av den ängsliga och mondäna men lika neurotiska värld som skildras i ”Sex and the City”.
Naturligtvis är det omöjligt att inte älska Manhattan ändå. Och den utslätade och banala manhattanism som Stockholms politiker driver har egentligen inget alls med Manhattan att göra. Deras naiva politik inordnar sig istället i den teknokratiska tradition Robert Moses representerar, en tradition som är det vitala stadslivets värsta fiende.
Den som vill veta något om hur den energi som präglat Manhattan uppstått bör istället gå till källorna. Både ”Delirious New York” och ”The Death and Life of Great American Cities” är de bästa handböcker i den svåra konsten att skapa vitala storstäder som går att hitta.
