Mångkultur är något eftersträvansvärt, har vi fått lära oss. I det mångkulturella samhället, tänker vi, kompletteras den ensidiga folkkulturen av brokiga etniska kulturuttryck. Vi måste alltså bygga broar mellan olika kulturer, öppna dörrarna för dialog mellan representanter för olika etniska grupper i samhället, annars riskerar samhället att splittras och falla sönder. I liknande ordalag motiverades till exempel regeringens satsning på mångkulturåret 2006.

Men är detta ett odelat positivt sätt att uttrycka sig? Aleksander Motturi, den svenska filosofen som är verksam vid Göteborgsbaserade kulturnätverket Bwana Club, fokuserar på denna fråga i sin senaste bok, Etnotism. En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening (Glänta produktion, 119 s). Rasismen förutsätter skillnadstänkande, en skarp skiljelinje mellan oss och de andra, men Motturi poängterar att vårt avståndstagande från rasism paradoxalt nog tar sig uttryck i termer som ytterligare förstärker dessa skillnader: exempelvis begreppet ”mångkultur” som det så ofta hänvisas till i samtida kulturpolitik. I stället för att försöka skapa samma förutsättningar för kulturarbetare oavsett identitet, poängterar man den etniska tillhörigheten, hur andra kulturella uttryck ska ges plats inom det svenska kulturlivet. Här ställer man det svenska i motsättning till det andra, invandrarnas och minoriteternas kultur: ”Denna diskurs återskapar inte bara myten att det svenska samhället före de senaste vågorna av invandring i sig var homogent, utan ger också skillnadstänkandet en ny form i termer av etnicitet och mångfald”, skriver Motturi.

Det finns alltså dubbla problem här: dels tanken att den svenska kulturen är homogen, att vi inte stöter på problem i förståelse av andra svenskar, deras ideal och värderingar eftersom vi tillhör samma grupp, vi delar samma ”folksjäl” för att tala i nationalromantiska termer. (Man behöver inte tänka så långt som till morden i Knutby och våld bland fotbollssupportrar för att märka att det finns problem med denna karaktärisering, det räcker med mer vardagliga exempel som generationsklyftor och klasskillnader.) Andra sidan av myntet är idén att vi har att göra med en grupp människor som är kategoriskt skiljda från oss: invandrare. På så sätt placerar man en grupp människor på lämpligt avstånd och bestämmer för dem hur de ska tala (med brytning) och tänka (om hur det är i förorten). Observera att detta sker i bästa välmening: för att man tycker att det är bra att de ”bidrar” till det svenska. Följden för flera begåvade kulturarbetare är att de aldrig kan bli annat än ”invandrarförfattare”, ”invandrarkonstnärer” etcetera, och att de aldrig tas på allvar som individer med egna specifika erfarenheter att förmedla.

Motturi menar alltså att idén om mångkulturalism förstärker de motsättningar som den försöker upplösa. Den förutsätter redan en tanke om skilda enheter som ska sammanblandas, om kulturer som öar mellan vilka vi mödosamt försöker bygga broar. Dessa kategoriseringar tillåter en så kallad svensk-svensk att upprätthålla illusionen om tillhörighet till en klart avgränsad grupp människor, samtidigt som man påminner de andra om deras roll som avvikande: roller som man sedan, i ett andra steg, kan försöka överkomma. Detta tänkande förstärker en uppfattning om kulturer som autonoma och homogena enheter, mellan vilka det finns djupa klyftor som måste överbryggas med hjälp av experter i form av kulturtolkar och mångkulturkonsulenter. Detta skillnadstänkande utnyttjas sedan såväl av statliga institutioner som av en ”etnomaffia” som varufierar annanhet och som underhåller en produktionsapparat där det skapas en efterfrågan efter allt det de andra förmodas stå för. Mångkulturalismens språk bygger alltså på att vi inskärper skillnaderna om invandrare och riktiga svenskar, där det är invandrarna som får stå för det första ledet i ordet mångkultur.

Vem delar egentligen vår kultur? Antropologen och filosofen Claude Lévi-Strauss ­påpekade på 1950-­talet (en tid då man ännu talade om ”primitiva kulturer” som ansågs ligga på ett tidigare stadium i utvecklingen) att alla kulturer är resultatet av lån och blandningar som pågått i varierande grad sedan tidernas begynnelse. Han menade att olikheterna mellan grupper egentligen uppstår ur det de delar, att variationer är en funktion av de band som förenar två grupper, snarare än ett resultat av isolering. ”Många seder uppstår inte av något inre behov eller gynnsamma sammanträffanden, utan av blotta viljan att slippa stå i skuld till en granngrupp”, som han skriver i ”Ras och historia”. Identitetsskapandet kräver en motpol, en kontrast: liksom att identifiera sig som ”skåning” bara är meningsfullt i kontrast till någon annan grupp svenskar, så är ”svensk” en meningsfull kategori i kontrast till andra nationaliteter – finnar, norrmän, engelsmän. Vad ”vi” är bestäms av vad vi anser oss inte vara. Men denna identitet uppstår inte ur en ”essens” som alla ”vi” delar, utan vad vår identitet är beror just på vad det är vi för tillfället har orsak att ta avstånd ifrån, den uppstår ur ett möte. Som Lévi-Strauss säger: det som skiljer oss åt uppstår ur det gemensamma. I dag då det talas om terrorhoten i termer av en ”clash of ­cilivizations” har vi igen använt oss av en flexibel kategorisering för att skissera en gemensam västerländsk kultur, där plötsligt skillnader mellan finnar och svenskar, eller svenskar och amerikaner, inte räknas, samtidigt som man vill peka på något mera substantiellt för att förklara denna kategorisering, till exempel i form av ”gemensamma moraliska principer” som vi delar med de andra ”västerlänningarna” och som skiljer oss radikalt från den ”muslimska världen”.

Det finns en vilja att ty sig till en idé om kulturell essens som förklarar vårt handlande, och som förklarar dels vår gemenskap med vissa människor och dels de svårigheter vi stöter på i samband med andra. Men den kulturella skillnaden i sig förklarar ingenting, det är bara en iakttagelse vi gjort: att finnen är tyst och norrmannen hurtig är en kulturell skillnad, den kulturella skillnaden är inte något ytterligare som förklarar varför det är så. Att säga att vi kan ha svårt att förstå någon för att de kommer från en annan kultur är att uttrycka en sorts tautologi: vi kunde lika gärna säga att vi anser att någon hör till en annan kultur när vi har svårt att förstå dem. Och när vi säger att den gemenskap vi känner med andra förklaras av vår gemensamma kulturella bakgrund, kunde vi lika väl säga att det att vi känner en gemenskap får oss att tala i termer av en gemensam kultur: när jag talar med en spanjor kan jag i ena ögonblicket uppleva att vi tillhör samma västerländska kultur, och i nästa ögonblick tycka att det finns en oerhörd skillnad mellan den skandinaviska och den sydeuropeiska kulturen. Vad som räknas som en annan kultur är inte hugget i sten, och beror på om vi talar om den västerländska, den skandinaviska, den svenska, den norrländska, den finlandssvenska kulturen. Eller om hiphopkultur, gaykultur, gängkultur och så vidare.

”Frågan är”, skriver Motturi, ”inte vad som behövs för att överbrygga den kulturella skillnaden, utan hur man upplöser den och befriar vår tid från dess besatthet vid idén om folkets ursprungliga enhet.” Detta skillnadstänkande kallar Motturi etnotism, och han påpekar att det inte är ett enkelt problemområde eller komplex av argument som vi kan tillbakavisa, utan ett grundläggande element i vårt tänkande som tar sig uttryck i de ord vi använder och de associationer vi får. Etnotismen är alltså något annat och mer grundläggande än kulturrasism, eller det exotiserande av det andra (som är arvtagare till 1600-talsmyten om ”den ädle vilden”) som vi så ofta stöter på. Det Motturi kallar etnotism är ett sorts skillnadstänkande som är latent i språket, och att befria oss från det är ingen lätt uppgift som filosofen kan lösa med en teori liksom läkaren skriver ut ett recept till sin patient. Vi måste uppsöka nya strategier: ”Vi måste föra en inomspråklig kamp mot de murar som finns i språket redan innan de finns på plats rent konkret”, och med hänvisning till Ludwig Wittgensteins anmärkning att filosofi är ett arbete med en själv, föreslår Motturi att vi riktar vår granskande blick inåt mot oss själva, mot vårt tänkande och vårt språk. Han manar till en kritik av språket, det språk som förhindrar oss att se hur vurmen för det annorlunda är förknippat med det pågående förintandet av de andra som inte passar in i vår bild, och som förhindrar oss att se den mångfald av berättelser, det myller av röster vars riktningar vi inte på förhand kan utstaka. Det är en kamp mot en metafysik som upprätthåller vår idé om tillhörighet och identitet som en fråga om etnicitet ­eller nationalitet – där vissa är mer sven­ska än andra oberoende av medborgarskap, och där individen inte tillåts utrymme att själv hitta sin identitet.

Men hur för man en sådan kamp? Motturis förslag till lösning är av ett oväntat slag: genom tystnad. När det antirasistiska motståndet visat sig lönlöst och själva språket är infekterat kan vi välja tystnaden som verktyg. Detta är en protest som består i att vägra artikulera sig i termer som man vill ta avstånd ifrån, att istället för att kasta sig in i en våldsam demonstration lugnt se kravallpolisen i ögonen och avstå från aktion. Men även om det är frågan om en kraftfull tystnad, en strategi, kan jag inte hjälpa att fråga mig: hur kan tystnaden vara en lösning? Är inte tystnad alltid en form av resignation?

Jag känner en viss ambivalens inför den slutsats som presenteras i boken, den lämnar läsaren otillfreds. Tills jag begrundar att det är just det som hänvisningen till Wittgenstein antyder: vi måste arbeta med oss själva, varken Motturi eller någon annan kan för oss lösa de svårigheter som vi står inför. Otillfredsställelsen är berättigad för att det inte finns en enkel lösning, utan lösningen är något som var och en av oss måste arbeta oss fram till. Kritiken är på så vis inte bara en kritik av språket, utan av hur vi har för vana att tänka: hur vi ser oss själva, hur vi möter andra människor. Det innebär ett bearbetande av våra rädslor och fördomar. Tystnaden är då inte enbart en protest, en vägran att delta i ett spel med osunda regler, utan ett led i en nyartikulering, en början på ett nytänkande. Motturis bok är fylld av belysande ­exempel, inte minst ur svenskt kulturliv, och den ger många tankeställare om vårt förhållande till kulturell identitet. Dessa exempel tjänar som en påminnelse om att något är fel, att något bör rättas till, och ­eftersom problemet ligger i var och en av oss är det inåt vi måste blicka: genom att var och en av oss tar vårt personliga ­ansvar inför vårt förhållande till våra medmänniskor.

Att tala i termer av kulturella skillnader eller mångkultur är inte själva problemet – det kan vi fortsätta med så länge vi minns att ingen kultur är enhetlig, och så länge vi värnar om varje individs rätt att själv forma sin identitet. Vi måste akta oss för fallgropar i form av generaliseringar och förenklingar, men detta är en pågående process, inte något som vi kan göra en gång för alla och sedan gå vidare tanklöst i livet, och i språket.