Om kärleken till och kunskapen om den grekiska litteraturen någonsin dör i detta land, kommer de nog att kvävas ihjäl till följd av sina förfäktares flit. Så skrev den brittiske klassiske filologen E R Dodds för drygt 60 år sedan, och visst kan hans ironiska ord ses som något av en profetia.

Åtminstone V D Hanson och J Heath skulle instämma i detta. I sin jeremiad ”Who Killed Homer?” (2001) skrev de så här om klassiska studier i dag: ”Så många filosofie doktorer i klassiska språk men så få jobb! Så klen undervisning om grekerna, så mycket skrivande om dem för så få.

Så många nya infallsvinklar, så många nya teorier, så många påhittigt betitlade föredrag, böcker, artiklar, paneldiskussioner, och fortfarande nästan inga jobb - för det finns nästan inga studenter - för det finns väldigt lite intresse för de antika grekerna både i och utanför akademin.” Hanson och Heath menar att det är yrkesakademikerna själva som har dödat Homeros med för mycket teori och för lite förmedlande av den klassiska grekiska kulturens centrala begrepp. Kanske.

Men man får inte glömma dem som redan på 1800-talet var nära att ta kål på skalden.

Det var förstås andra tider då. Den homeriska frågan engagerade nästan hela den tidens intellektuella elit. William Gladstone - för att ta ett exempel - publicerade både ”Studies on Homer and the Homeric Age” och ”The Dominions of Odysseus, and the Island Group of the Odyssey” mittemellan ämbetstiderna som finans- och premiärminister i England.

Den forskningsriktning som dominerade under hela 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet brukar kallas den analytiska skolan. Denna sönderdelade de homeriska eposen i ”ursprungligare” mindre diktenheter. ”Odysséen” bestod till exempel av en ursprunglig kärna (Odysseus återkomst) och senare tillägg.

Föga överraskande sjönk Homeros litterära anseende i takt med att man analyserade bort hans verk. Dietrich Mülder (författaren till ”Die Ilias und ihre Quellen”, 1910) skrev: ”Det är synd att Odysséens skald försökte sig på en diktform han varken ägde skapartalangen eller uttrycksförmågan för.” Och den störste av alla, Ulrich von Wilamowitz-Moellendorf, beskrev Iliaden som ett eländigt mischmasch (”ein übles Flickwerk”).

En rad nya upptäckter och metoder skulle dock snart revolutionera Homerosstudierna. Den riktiga omsvängningen kom först på 1920-talet med Milman Parrys fältundersökningar av muntliga skaldtraditioner och den centrala tesen om de homeriska dikternas formelartade natur.

Senare kom den så kallade neoanalytiska skolans viktiga bidrag (Kakridis med flera). Som Dodds skrev: ”Den uppiggande insikten om att Europas bästa forskare i generationer råkat spela fel spel började plötsligt gå upp för allmänheten kort efter första världskriget.” Den homeriska frågan blev inte så mycket löst som förvandlad.

Det är i dag fullt möjligt för en ledande forskare som Richard Janko att med goda belägg och på fullaste allvar argumentera för att en enda skald tidigt på 700-talet skulle vara upphovsman till både ”Iliaden” och ”Odysséen”.

Forskningen i den muntliga traditionen och dess berättarteknik har visat på ett sätt att förena analytikernas och enhetsförfäktarnas teorier. Den har visat bland annat hur traditionella formler och teman som infogas i dikten kan behålla drag av tidigare generationers diktande.

Detta innebär i sin tur att de homeriska dikterna kanske bevarar minnen från förhistoriska tidsepoker. Studier kring muntligt diktande erbjuder en möjlig förklaring till hur de homeriska eposen från cirka 750 f Kr kan innehålla olika kronologiska lager - hänvisningar till seder och händelser såväl från mykensk tid som från århundraden senare.

Hur är det då med de arkeologiska bevisen? Vilken bild man än har av Heinrich Schliemann - briljant amatörarkeolog eller plundrare eller både och - så måste man hålla med om att hans utgrävningar mot slutet av 1800-talet fick den analytiska skolan att se mindre vetenskaplig ut än tidigare.

Med sin bokstavstro på platsbeskrivningarna hos Homeros sökte Schliemann efter Troja och Mykene och fann dem. Så enkelt var det naturligtvis inte, såsom senare forskning har visat, och kontroverserna kring tolkningen av fynden fortsätter ända till våra dagar. Kvar står dock det faktum att amatören Schliemann genom att följa Homeros poetiska anvisningar och med osannolik tur gjorde några av de mest sensationella arkeologiska fynden någonsin.

Schliemanns tur räckte inte till för att lösa gåtan om Ithaka, Odysseus älskade hemland. Han identifierade det helt enkelt med dagens Ithaka men fann inga spår efter någon antik stad på ön. Många år efter Schliemanns död gjordes en viktig upptäckt på Ithaka.

Tolv bronstripoder från mykensk tid hittades i en grotta som tillhörde en viss herr Loizos, som troligen också haft en trettonde tripod i sin ägo men smält ner den. I ”Odysséens” trettonde sång läser man att kung Alkinoos skänker en tripod åt Odysseus. Tolv andra furstar ger honom också gåvor. Alla dessa göms i en grotta på Ithaka senare i samma sång. Loizos tretton tripoder är alltså ett ytterst intressant fynd i sammanhanget.

Men Schliemanns närmaste medarbetare, Wilhelm Dörpfeld, kunde aldrig acceptera att dagens Ithaka var Odysseus ö. Han trodde snarare att Lefkas var den riktiga ön och försökte förgäves finna belägg för detta. Varför tvivlade Dörpfeld på Ithaka?

Problemet ligger i Homeros egen beskrivning av ön. När Odysseus avslöjar sig för Alkinoos säger han så här: ”Jag är Odysseus, Laërtes” son, och bland mänskor på jorden / vida känd för min list - mitt rykte når ända till himlen. / Ithaka heter min ö, från långt håll synlig på havet, / krönt av Néritons berg med skälvande löv, och omkring den / ligger det öar i mängd, belägna helt nära varandra: / Zákynthos, tätt bevuxen med skog, Doulichion, Same. / Låglänt reser den sig, av alla ytterst i väster, / medan de andra är vända mot gryningsljuset och solen. / Väl är den stenig, med god fostrarinna av män, och för min del / vet jag ej av någon ljuvare syn än fädernejorden.” (Od. 9.19-26.)

Man läser också följande märkliga uppgifter i ”Iliaden”: ”För kefallenernas djärva
folk var konung Odysseus / ledaren - för alla dem från Ithaka, Neritons branter / med deras darrande löv, Aigílips” skrovliga klippor / och Krokyleia, men också dem från Zakynthos och Same / och dem som kom från fastlandets kust på motsatta sidan.” (Il. 2.631-5.)

Dagens Ithaka är knappast ”låglänt” (khthamalé). Ön är bergig. Den ligger framför allt inte längst västerut och de näraliggande öarna ligger inte mot öster. Dess geografiska läge är nästan motsatsen till beskrivingen ovan. Kefallenia är den största ön i ögruppen Joniska öarna och ligger tre mil väster om Ithaka.

Men varför kallas Odysseus folk ”kefallener” i ”Iliaden” (samt fyra gånger i ”Odysséen”) medan själva ön inte nämns? Och är det rimligt att anta att Odysseus härskade inte bara över Ithaka utan också över en del av ”fastlandets kust på motsatta sidan”? Vad menas med ”fastlandet” här? Och var ligger Same och Doulichion? Kan man få någon mening ur Homeros beskrivning alls eller är hans ofta mycket livfulla skildringar av Ithaka bara en fantasiprodukt? Frågor av detta slag har sysselsatt de lärda i århundraden.

Som en nutida Schliemann har den engelske ekonomen och amatörforskaren Robert Bittlestone antagit utmaningen att lösa gåtan. Han vill identifiera Odysseus ö med Paliki, den nordvästra halvön som hör till Kefallenia, Kefallenia med ”fastlandet” och Ithaka som Doulichion.

Han är inte den förste som valt Paliki som Ithaka - fast han kom på det oberoende av andra - men han är den förste som på ett systematiskt sätt försökt bevisa att Paliki redan under historisk tid bildat en egen ö som utmärkt skulle passa in i Homeros beskrivning av Ithaka. Bittlestone har redan vunnit tillräckligt mycket gehör i den akademiska världen för att kunna ge ut sin bok Odysseus Unbound: The Search for Homer”s Ithaca på Cambridge University Press (598 s).

Bokens viktigaste bidrag hittills är en fascinerande hypotes om ett problemställe hos den antike geografen Strabon. I sin beskrivning av Kefallenia nämner Strabon att där ön är som smalast bildar den ett näs som ligger så lågt att det ofta översvämmas från hav till hav.

Beskrivningen förbryllar. Det finns inget ställe på Kefallenia som verkar passa. Den låga dalen mellan Paliki och resten av Kefallenia ligger ändå 180 meter över havsytan. Det kan väl aldrig ha funnits en naturlig kanal där i historisk tid. Eller? Bittlestone försöker sig på en geologisk förklaring: de joniska öarna ligger i en av de mest tektoniskt aktiva regionerna i världen, där den afrikanska kontinentalplattan pressas in mot Eurasien.

En mil väster om Kefallenia sjunker havsbotten ner från 300 meter till 3 km. Nästan varje månad skälver marken och ungefär vart tredje decennium äger en större jordbävning rum (senast i augusti 1953).

Men kan jordbävningar och eventuellt en större tsunami (en sådan ingår i teorin) så radikalt ändra läget på en hel ö? John Underhill, geolog och författare till ett vetenskapligt appendix i boken, har gjort en preliminär undersökning - med hjälp av bland andra Per Wikström från det svenska företaget Radarteam - och kommit fram till att detta mycket väl kan ha inträffat.

Bittlestone utnyttjar alla tänkbara internetresurser, vilket är nog för att få en och annan akademisk forskare att höja ögonbrynen. Men han är också tydligen en man som aktivt söker experternas hjälp. James Diggle, professor i klassisk filologi i Oxford, har skrivit ett värdefullt appendix där han noga går igenom de relevanta textställena.

Det är svårt att inte ryckas med när Bittlestone beskriver hur Diggle en dag betraktar Atherasviken i norra Paliki och plötsligt inser att Homeros mycket väl kan ha tänkt på just denna vik när han skrev: ”Ithaka äger en hamn som är helgad den gamle i havet, Forkys, och skyddad av två på utsidan höga och branta armar som inåt sänker sig mjukt mot den hägnade bukten” (Od. 13.96-98).

Cambridgeprofessorn Anthony Snodgrass lät sig också övertalas att besöka Paliki med Bittlestone. Tillsammans finkammade de marken där de föreslår att Odysseus palats kan ha stått och upptäckte mycket riktigt lerskärvor från mykensk tid.

Boken ”Odysseus Unbound” erbjuder fängslande och stundom mycket rolig läsning samt en originell teori som behöver utforskas vidare. Det ska bli spännande att följa utvecklingen - förutsatt att det nybildade forskningsteamet får tillräcklig finansiering för att genomdriva fler geologiska och arkeologiska studier.

Man hade dock velat få Bittlestones teori i en mer destillerad form. Större delen av boken går ut på att följa upp alla möjliga slags topografiska ledtrådar hos Homeros. Det blir en del misstag och rentav skrattretande misstolkningar. Författarens fantasi rinner ofta iväg och hamnar bland lotofagerna i drömlandet.

Det är i själva verket uppseendeväckande att han fick så fria tyglar av Cambridge University Press. I USA har boken lanserats på Harvards ansedda Center for Hellenic Studies. Kanske är det Schliemanns förtjänst. Den akademiska världen vill säkert inte synda mot amatörarkeologin en andra gång. Men det kan också hänga ihop med dagens dystra läge för klassiska studier.

Det kan finnas en känsla av att sensationella nyheter behövs för att hålla kärleken till den grekiska litteraturen vid liv. ”Den allra nyaste sången är den som människor lovordar högst och alla vill höra”, säger unge Telemachos till Penelope (Od. 1.351-2).

Amatören Bittlestone är själv en produkt av den gamla klassiska engelska utbildningstraditionen. Han läste både classics och ekonomi vid universitetet. Så länge de som lär ut den klassiska litteraturen lyckas förmedla en kärlek till Homeros med den sortens entusiasm som Bittlestone brinner av behöver vi inte oroa oss för att den klassiska bildningen försvinner. Det behövs fler sådana amatörer - ordet betyder ju ”älskare”. Var det inte Andrew Lang som sade: ”Att ha lärt sig älska Homeros - det är att vara en bildad människa”?