Under senare år har frågan om religionernas plats i det offentliga livet varit starkt omdebatterad i flera europeiska länder. Minaretförbudet i Schweiz och förbuden i Frankrike, Belgien och Italien mot att bära burka i offentliga sammanhang är exempel på politiska beslut som väckt starka reaktioner i samhällsdebatterna. I det senaste franska presidentvalet uttryckte dessutom den franska premiärministern att ”religiös slakt” hos judar och muslimer (kosher och halal) är ålderdomliga sedvänjor som bör motarbetas. I Sverige har det under senare tid också pågått en animerad debatt kring manlig omskärelse – en sedvänja som praktiseras av både judar och muslimer.

Det är intressant att notera att liknande debatter om religiösa sedvänjor ofta lyser med sin frånvaro i USA. Många personer som har besökt New York och andra amerikanska storstäder slås omedelbart av den stora religiösa mångfalden, vilken bland annat tar sig uttryck i invånarnas skilda klädesplagg, kyrkor, religiösa ceremonier och matseder. Kort sagt verkar det som om det amerikanska samhället under en lång tid har kunnat leva med stora religiösa skillnader utan några allvarliga kontroverser – åtminstone om vi fokuserar på den moderna historien (under 1800-talet utsattes till exempel katolska invandrare för utbredd diskriminering.)

Ett undantag under senare år har dock varit den animerade debatten kring byggnationen och placeringen av Park 51, som är ett muslimskt center några kvarter från Ground Zero. I denna laddade fråga splittrades den amerikanska opinionen på ett påtagligt sätt. Debattdeltagarna har framför allt bestått av två grupper: de som anser att byggnationen är klart olämpligt på grund av den emotionella laddning som Ground Zero har för hela den amerikanska nationen, och de som anser att byggnationen kan ses som önskvärd eller åtminstone tillåten för att betona USA:s historia av religiös öppenhet och en religionsfrihet för alla. I den sistnämnda gruppen har New Yorks borgmästare Michael Bloomberg ingått jämte en majoritet av Manhattans invånare – detta till skillnad från invånarna i det övriga USA där en majoritet varit negativt inställda mot Park 51.

Ett tongivande argument för Park 51 har varit att alla muslimer inte kan dras över en kam. De flesta av dem har nämligen inte sympatiserat med militanta grupper som al-Qaida utan tagit starkt avstånd från terroristgruppens attacker. Flera muslimer dog dessutom när World Trade Center angreps. Det muslimska centret syftar även till att befrämja goda relationer mellan religiösa grupper i New York och har som ambition att tillhandahålla tjänster, utbildning och fritidsaktiviteter till besökarna. Placeringen av centret är för all del inte exakt vid Ground Zero. Det är intressant att notera att knappast någon etablerad politiker i USA har ifrågasatt muslimers konstitutionella rätt att få praktisera sin religion och bygga liknande center.

Debatten kring Park 51 är en av utgångspunkterna i den amerikanska filosofen Martha Nussbaums nya bok The new religious intolerance: Overcoming the politics of fear in an anxious age (Belknap, 285 s). Nussbaum, som är verksam som professor i rättsetik vid University of Chicago, är känd för en bredare allmänhet som författare till en rad böcker om mänskliga rättigheter, sekularism och religiös pluralism. Hon har bland annat skrivit flera insiktsfulla böcker om Indiens religiösa och sociala förhållanden.

I sin nya bok uppehåller sig Nussbaum framför allt vid det som hon menar vara en stegrad religiös intolerans i flera västländer. Den aktuella diskrimineringen mot muslimer i Europa påminner, enligt Nussbaum, om den långvariga antisemitismen och diskrimineringen mot de judiska invånarna genom historien. I båda fallen har avvikande klädes- och matseder blivit föremål för angrepp från främst den kristna majoritetens sida. Tillika har lojaliteten mot ”de nya hemländerna” ifrågasatts. Den ödesdigra kombinationen av rädsla, förakt och okunskap har, enligt Nussbaum, varit en jordmån för exkluderingar av nyanlända religiösa minoriteter, och då särskilt muslimer. Genom att religioner i flera fall har en speciell sprängkraft genom att de religiösa frågorna är samvetsfrågor – och att troende har föreställningar om gudomliga straff och belöningar – säger det sig själv att situationen blivit allvarlig.

Även om situationen för religiösa minoriteter varit betydligt bättre i USA än i flera europeiska länder är Nussbaum ändå orolig för att kontroverserna kring Park 51 kan ses som tecken på en stegrad intolerans för den muslimska närvaron i det amerikanska samhället. Den bild som tonar fram efter läsningen av Nussbaums bok är dock att USA har helt andra förutsättningar än Europa för att möta alla de utmaningar som ett religiöst diversifierat samhälle reser just genom landets traditionellt starka försvar av religionsfriheten.

En stor del av ”The new religious intolerance” handlar om varför religionsfriheten är fastare förankrad i USA än i de flesta europeiska länder, en frihet som kan befrämjas ytterligare genom en större inlevelse och etisk reflektion. Nussbaum betonar att lika religionsfrihet för alla är en idé som tog lång tid att få spridning i den europeiska kontexten. Mot bakgrund av dagens religiösa intolerans kämpar också idén om religiös frihet fortfarande för att få ett reellt genomslag.

De så kallade religionskrigen i Europa, som egentligen inte var några religionskrig utan krig inom kristenheten, fick till följd att vissa länder blev protestantiska medan andra blev katolska. Den vägledande principen var cuius regio, eius religio – härskaren bestämmer trostillhörigheten hos sina undersåtar. Det var således inte fråga om någon religionsfrihet utan medborgarna tvingades ansluta sig till den kyrka som regenten tillhörde. Den religiösa toleransen inom länderna blev också begränsad och hierarkisk, och gällde bara vissa religiösa grupper så länge regenterna var vänligt inställda till dem.

Trots att många europeiska länder har gemensamma etiska traditioner med det amerikanska samhället – framför allt i form av det upplysningsfilosofiska arvet, liberalismen och den kristna humanismen – utvecklades det aldrig på samma sätt som i USA ett konstitutionellt förankrat rättighetsskydd för individuell religionsfrihet gentemot lagstiftande majoriteter. Under många år har också ett flertal europeiska länder ansett att religionsfrihet är förenligt med statskyrkor, något som står i bjärt kontrast med amerikanska uppfattningar.

Varför har då historien kring religionsfrihet varit så annorlunda i USA i jämförelse med Europa? En vanlig förklaring är att USA:s immigrationshistoria har haft en avgörande roll för religionsfrihetens starka ställning. Många invandrargrupper från Europa hade nämligen religiösa skäl för sin utvandring. De hade tidigare utsatts för förföljelse på grund av sin religiösa tro och betraktade den nya världen som en religiös fristad. Med den amerikanske 1600-talsteologen och kolonigrundaren Roger Williams ord kunde många amerikanska invandrare betraktas som religiösa sökare vilka inte bara ville bryta ny mark geografiskt utan även andligt religiöst.

De grupper som anlände var också religiöst olika och de tvingades att samarbeta för att kunna överleva i det nya landet. Ganska omgående fick också de amerikanska invandrarna hantera olika religiösa särdrag och sedvänjor i det offentliga rummet. Många kväkare ville exempelvis inte ta av sig hatten när de trädde in i domstolar, vilket övriga medborgare efter hand brydde sig allt mindre om. Denna öppna och tillåtande attityd har varit mer eller mindre återkommande i USA:s historia och kan förklara varför USA inte har haft någon slöjdebatt på samma sätt som i Frankrike.

Ledande amerikanska politikerna under 1700-talet tvingades också på ett tidigt stadium reflektera över vad som kan krävas i religionsfrihetens namn och hur staten skall förhålla sig till samhällets alla religioner och kyrkor. Kontrasten med den gamla världen och dess religiösa förtryck blev viktig för dessa politikers visioner om hur det nya landet skulle organiseras. Illustrativt i sammanhanget är George Washingtons yttrande 1790 till den judiska befolkningen i Newport om att deras religionsfrihet inte skulle ses som någon tillfällig förmån, utan snarare ses som en oförytterlig naturlig rättighet. Att grundlagsfäderna Thomas Jefferson, George Mason och James Madison själva hade ett så stort intresse för religionsfriheten garanterade också att denna rättighet fick en framträdande plats i konstitutionen och författningstilläggen.

Det är symptomatiskt att religionsfriheten förekommer i det första författningstillägget, att jämföra med Europakonventionen där religionsfriheten finns i artikel 9 samt FN:s allmänna förklaring där religionsfriheten återkommer i artikel 18. I det första författningstillägget betonas det också att staten inte får stödja någon speciell religion eller hindra den fria religionsutövningen. Enligt Madison var det viktigt att staten inte favoriserade någon speciell kyrka. En sådan viktig rättighet som religionsfriheten måste nämligen vara jämlik. Varje statlig inblandning i kyrkornas interna verksamheter riskerar också att byråkratisera och förstelna det religiösa livet. Om en kyrka blir officiell kan detta bidra till en passiviserande självbelåtenhet hos dess representanter. En stat kan inte heller bidra till att skapa genuina religiösa övertygelser hos sina medborgare. Medlemmar av andra kyrkor än den officiella kan dessutom uppfatta sig själva som andra klassens medborgare, speciellt om en viss religiös tillhörighet blir nödvändig för att erhålla en statlig tjänst.

Vad som varit unikt med den amerikanska religionsfriheten, och som skapat en så vidsträckt öppenhet, är påbudet att staten ska hålla sig borta från religionen och att kyrkorna ska hålla sig borta från staten. Successivt fick också tankarna i det första författningstillägget ett allt större genomslag i USA. Vid 1830-talets början hade så gott som alla stater ett förbud mot att göra en kyrka officiell. Rädslan för att kränka religiösa gruppers integritet har med andra ord varit ständigt närvarande hos den amerikanska statsmakten. Vissa religiösa organisationer som haft klara svårigheter att bli accepterade i europeiska länder, som scientologerna, har inte heller haft liknande problem i USA. Samtidigt har det första författningstillägget gett upphov till en vidsträckt yttrandefrihet som kan användas för att kritisera problematiska religiösa och ideologiska inslag i det amerikanska samhället.

Nussbaum menar att en viktig anledning till religionsfrihetens starka ställning i det amerikanska samhället är frånvaron av en nationalism med religiösa och etniska förtecken, en nationalism som varit vanligt förekommande i flera europeiska länder. Den amerikanska identiteten är i stället centrerad kring politiska idéer om frihet och självförverkligande vilka i princip är förenliga med många religioner och kyrkor. Religionsfriheten har också bara kunnat begränsas utifrån tvingande samhällsintressen såsom fred och nationell säkerhet, till skillnad från i Europa där respekten för olika länders kulturella och politiska traditioner kunnat definiera religionsfrihetens gränser. Vad man kan hoppas på inför framtiden är att det amerikanska första författningstillägget kan göra ett ytterligare segertåg utanför landets gränser. När det gäller religionsfriheten har nämligen den gamla världen mycket att lära från den nya.