Det handlar trots allt bara om en skvätt gin och en mindre skvätt vermouth, men blandningen har under namnet dry martini nått häpnadsväckande ryktbarhet. Den är också föremål för ändlösa diskussioner om ursprung, proportioner och tillredning. Konsensus råder endast kring att den ska serveras riktigt kall.
Ett basrecept är att fem till sju delar gin och en del torr vermouth röres med mycket is och silas i ett kylt glas på fot. En bit citronskal vrids över drinkens yta för att tillföra några droppar olja, varpå man garnerar med citronskal eller oliv.
Det är en dry martini.
James Bond må förknippas med drinken, men det är faktiskt inte dry martini han dricker i filmerna, och det beror inte på att han beställer den ”skakad, inte rörd”.
Dry martini har kallats ”en flytande motsvarighet till jazz” och ”den enda amerikanska uppfinningen lika perfekt som en sonett”. Den sägs också vara en aspekt av landets historia och kultur, ”en integrerad del av amerikanskt liv, av amerikansk föreställningsvärld, av bilden av Amerika i resten av världen”, som Lowell Edmunds skriver i boken ”Martini, Straight Up”.
Det triangelformade glaset har sedan 20-talet varit en del av drinkens identitet, dess kontur signalerar nattliv och lössläppthet. Men dry martini har också förekommit i allvarligare sammanhang, som till exempel vid Teherankonferensen 1943 då president Roosevelt bjöd Stalin på en ”draja”, i en tid som kom att karakteriseras som ”four Martinis and let’s have an agreement”-eran. Nikita Chrusjtjov kallade den ”USA:s mest dödliga vapen”, och Humphrey Bogarts sista ord lär ha varit ”I should never have switched from Scotch to Martinis”.
Ingen annan drink är så omskriven. Vid sidan av en plats i ett oöverskådligt antal samlingar med cocktailrecept, har den ägnats en ansenlig mängd specialvolymer. Förutom Lowell Edmunds bok finns exempelvis ”Martini” av David Taylor, ”The Martini – an Illustrated History of an American Classic” av Barnaby Conrad, ”Shaken Not Stirred” av Anistaba Miller och Jared M Brown, ”Stirred – Not shaken” av John Doxat, ”Martini” av Alexander B Struminger, ”The Martini Companion” av Gary Regan och Mardee Haidin Regan, och ”The Hour” från 1948 av författaren och historikern Bernard DeVoto, utgiven på nytt 2010. Han kallar drinken ”Amerikas främsta gåva till världskulturen”. Om det stämmer så säger det minst lika mycket om USA som om martinin.
Max Rudins essä ”There is something about a Maritini” i American Heritage Magazine är en hyggligt nykter martinihistorik, men annars är det här en genre som excellerar i alkoholromantik och snobberi. Alkoholens svarta sidor berörs på sin höjd med skämtsamheter om dagen efter kvällen före. Författaren Kingsley Amis föreslår exempelvis i ”Everyday Drinking” att eftersom martinin var John D Rockefellers favorit så kan man hänvisa till att oljemagnaten blev 98 år gammal om man kritiseras för överdrivet drickande. Själv blev Amis 73. Spriten dödar, men en av de få vars frånfälle direkt berodde på en dry martini är författaren Sherwood Anderson som ådrog sig bukhinneinflammation efter att ha råkat svälja tandpetaren med oliven.
En av de lätt räknade kvinnorna i martinihistorien är Dorothy Parker, medlem av Runda bordet av Algonquin Hotel i New York, som skrev ”I like to have a Martini, But only two at the most, After three I’m under the table, After four I’m under the host.”
Det är oftast män som dividerar om subtiliteterna och absurditeterna vad gäller dry martini. Den kan sägas vara en föregångare i den urbana medelklassens finsmakarkult som numera manifesteras i detaljkunskaper om olivolja, kaffe, choklad, balsamvinäger, maltwhisky, grappa och surdegsbröd. Det är statusmarkörer och räddningsplankor på parmiddagar som börjar trampa vatten. En bestämd uppfattning om hur en dry martini ska blandas är en tydlig social signal.
Ingen annan drink har heller märkts så mycket i film och litteratur som symbol för såväl förining som förfall. I tv-serien ”Mash” dracks stora drajor i över 250 avsnitt, i ”Sex and the City” är det en kavalkad av martinis i många varianter. Vad James Bonds inflytande är värt för spritfirmorna går knappast att mäta, men det finns otaliga andra exempel som bidragit till den romantiska aura som omger ginskvätten, allt ifrån gangsterfilmer till Jan Mårtensons deckare med den martinidrickande antikhandlaren Homan.
”Låt mig blanda dig en martini som är ren magi”, säger Frank Sinatra som den alkoholiserade före detta författaren Dave Hirsh i filmen ”Insats förlorad” från 1958. ”Den kanske inte gör att problemen i livet försvinner, men den kommer absolut att göra dem mindre.”
”Du, jag hade aldrig smakat martini innan jag mötte dig”, säger den unga Renata i Hemingways ”Över floden in bland träden”. ”Jag vet”, svarar Cantwell, ”men du dricker dem väldigt bra.”
”I must get out of these wet clothes and into a dry martini” är ett bevingat uttalande som har tillskrivits såväl Robert Benchley som Alexander Woolcott och Mae West, hon som tyckte att ”för mycket av det goda kan vara underbart”. Sådan är martinins historia – så full av oklarheter, hugskott och motsägelser att man får nöja sig med en någorlunda trovärdig redogörelse.
I begynnelsen var i alla fall genever (av franskans genévrier för enbuske), en sädessprit med smak av bland annat enbär, som började tillverkas som läkemedel i Holland på 1500-talet. I slutet av 1600-talet slog drycken igenom i England under kortformen gin med ett groteskt supande som följd. London blev ett fylleinferno, skildrat av konstnären William Hogarth i ”Gin Lane”. Tillverkningen reglerades, drycken blev torrare, i en ”London distilled dry gin” ska även kryddorna – vid sidan av enbär också exempelvis citrus, korianderfrö, lakritsrot och bergamott – vara destillerade och inte essenser. Gin steg från rännsten till salong.
Cocktailens roll i Amerika förändrades under åren före första världskriget när britternas five o’clock tea blev the cocktail hour. Men det stora genombrottet kom med den 13 år långa förbudstiden som inleddes 1920 och betydde ett uppsving för maffian, smugglare och lönnkrogar, så kallade speak-easies, där kvinnor och män kunde dricka tillsammans. Martinin blev urban, sofistikerad och sexig.
I brist på smuggelsprit tillverkades massor av ”badkars-gin”, som var lättare att förfalska än whisky. Dess svåruthärdliga smak doldes med tillsatser, och när alkoholförbudet upphävdes blev cocktailkulturen en amerikansk exportartikel. Nu hade amerikanen också börjat blanda drinkar i hemmet, ”the age of the middle-class martini ritual had begun”, som Max Rudin skriver. Martinin gick från olaglig och avant garde till mainstream och konservativ. Men den var ”essensen av amerikansk modernism i drickbar form, det moderna Amerika som cocktail”.
Kring dry martinins upphov finns en rad historier. Den vanligaste är att det var Martini di Arma di Taggia på Knickerbocker Hotel i New York i 1900-talets början (då ingick också orange bitter i receptet) som blandade den första. Eller var det bartendern Jerry Thomas i San Francisco som serverade en specialdrink till en guldgrävare på väg till staden Martinez? I Martinez hävdade man att drinkens fader var en lokal bartender. Kanske fick drinken sitt namn när italienska Martini & Rossi började sälja sin vermouth Martini Dry i Förenta staterna?
Valet av ginmärke anses vara av vikt. Vid sidan av enbärsstinn Plymouth är nästan all gin av Londontyp, oavsett var den tillverkas. Smaksättningarna varierar, men prisskillnaderna beror mer på buteljform och prestige än på sädesspritens kvalitet. Vermouthen är ofta den ljusa italienska, men många föredrar den franska Noilly Prat. Konnässören kräver säkert ovanligare märken.
Med tiden förändrades martinins karaktär framför allt vad gäller torrheten, det vill säga proportionerna gin/vermouth. Från ett 1/1-förhållande och med diverse andra ingredienser, har andelen gin succesivt ökat. Att drinkarens status ökar i proportion till önskad torrhet är föremål för en manlig, tramsig mytologi. Medan vissa anser att isen bara ska sköljas med en skvätt vermouth innan ginen röres, förordar andra endast symbolisk användning. Både fältmarskalk Montgomery och Ernest Hemingways martini hade proportionerna 15:1, medan Winston Churchill sades anse att det räckte att titta på vermouthflaskan när man blandade sin drink. De ortodoxa ser det som helgerån att blanda till en större mängd dry martini. Enligt Bernard DeVoto är den sublima föreningen mellan gin och vermouth inte mer hållbar än en kyss.
Oliv eller citronskal är också en fråga som ältas. Somliga anser att oliven förstör drinkens smak, andra vill tillsätta lite olivspad och får därmed en dirty martini. Skakad eller rörd är egentligen inget problem: en dry martini bör röras, skakad riskerar den att förlora sin aptitliga klarhet. W Somerset Maughams försvar för den rörda varianten var att molekylerna då hamnar ”sensuellt ovanpå varandra”. Efter drygt 20 sekunders omrörning är kylan optimal, men längre tid ger en utspädning som vissa anser rundar av smaken på ett önskvärt sätt.
James Bonds drink var ursprungligen en vesper, döpt efter den kvinnliga dubbelagenten Vesper Lynd (en ordlek med West Berlin) i Ian Flemings första 007-roman ”Casino Royale”. Den innehöll gin, vodka och det franska starkvinet Kina Lillet. Drinken blev mycket populär och ”shaken and not stirred” en standardfras. I filmerna dricker Bond vodka martini, sannolikt med vodka och gin, och sedan 70-talet står framförallt i USA begreppet martini för en vodka martini, det vill säga en vodkatini. Men det är alltså inte en dry martini.
Martinins popularitet har gått i cykler. Efter andra världskriget hotades den av så kallade Tiki-barer med exotiska drinkar, och från 60-talet med dess samhällsomvälvningar och åtskilliga år framåt var det också blekt för martinin och vad den stod för. Den hörde gårdagen till, och de som ville berusa sig hade annat att välja på. I hälsotrenderna fanns inte plats för starksprit.
Men 80-talets yuppie-era väckte den till liv, och nu upplever den klassiska cocktailen en renässans som inte minst märks i USA med nya speak-easies av 20-talssnitt. Kanske är det ett utslag av nostalgi i en tid av oro och snabba förändringar, men Fredrik Lindfors, chef för Cadierbaren på Grand Hôtel i Stockholm, säger att dry martinin aldrig blir omodern och att den är en ständig favorit under cocktailtimmen.
Och var man dricker sin dry martini har förstås betydelse för om man kan suggerera fram något slags magi kring en skvätt gin och en mindre skvätt vermouth. Men om man exempelvis har turen att en stjärnklar natt få stå vid utomhusbaren Sirocco på 63:e våningen ovanpå State Tower i Bangkok, när vinden är ljum och staden nedanför är en glimmande galax, då är kylan, klarheten och skärpan hos en martini förförisk.
Anders Mathlein är frilansskribent och författare.
