Statsminister Per Albin Hansson (S).
Foto: Scanpix
Finns det något kvar att säga om svensk socialdemokrati? Partiet, dess hegemoni under stora delar av 1900-talet, hur rörelsen kommit att genomsyra det svenska samhället, idéutvecklingen – nog har detta politiska fenomen vänts och vridits på under årtionden. Därför är det spännande att ta del av ett nyutkommet arbete om socialdemokratin och dess ledarskap, ett förvånansvärt outforskat fält, skrivet av historikern Petra Pauli. Det är ett verk som ger fördjupade, nya och originella insikter om partiets ledande organ.
Partiets exceptionella framgångar har förklarats genom att, som bland andra Torsten Svensson, peka på dess strategiska innovativitet, systematiska och framåtsyftande klassallianser med såväl bönder, jordbruks- och skogsarbetare som den växande tjänstemannarörelsen under 50- och 60-tal. Utbyggnaden av välfärdsstaten gynnade socialdemokratin, har Hans Zetterberg hävdat, genom att den gett upphov till ständigt nya grupper av ”klienter” som fortsätter rösta för systemens bevarande.
Vad som också lyfts fram som väsentligt har varit oppositionens oförmåga att – fram till 2000-talets mitt – skapa en gemensam allians, och partiets under lång tid (fram till 90-talets början) intima samarbete med LO och kollektivanslutningen. Den amerikanska statsvetaren Sheri Berman har tagit sikte på idéernas bärkraft och hävdat att den unika idémässiga kombinationen av kapitalistiskt produktionssätt, demokrati och en stark stat utgjorde nyckeln till svensk socialdemokratis långa framgångssaga.
Jag skulle vilja hävda att Paulis nyutkomna avhandling Rörelsens ledare. Karriärvägar och ledarideal i den svenska arbetarrörelsen under 1900-talet (Avdelningen för historiska studier, Göteborgs universitet) ger ytterligare en nyckel till att förstå partiets framgång, och möjligen, men mindre säkert, dess problem. Paulis analys spänner över 1900-talet och in i 2000-talet, och är uppdelat i fem viktiga generationer (eller ”kohorter”). Rekryteringen till partiets innersta kärna, verkställande utskottet (VU) och Landsorganisationens (LO:s) arbetsutskott, är en av två aspekter som står i centrum. Den andra gäller ledarskapsidealen. De fem generationerna är de under Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme och Göran Persson. Dessa generationer skiljer sig inbördes åt, och utvecklingen går mot ett avsevärt mindre profilerat VU efter generation tre.
Paulis huvudsakliga slutsatser pekar på tiden för första världskriget som en brytpunkt i synnerhet i partiets ledarrekrytering, då rädslan för ett förborgligande driver fram en under generation två och tre – får man säga partiets ”guldålder”? – starkt arbetarklassdominerat VU. Med förborgligande menas såväl klassmässig bakgrund och att börja hämta ledare från andra grupper än den egna, som att omfatta livsstilsideal som förknippas med ”fienden”. Man kan förstå betydelsen av sådana farhågor, och vad en förflackning i dessa avseenden kunde leda till när det gäller trovärdighet inför medlemmar och väljare.
Medan risken för ledningens ”förborgligande” således hänger över partiet, blir det aldrig ett problem för fackföreningensrörelsen. För den fackliga grenen, som hämtade sina ledare ur arbetarnas led och vilka heller inte behöver frottera sig på samma sätt med ledare från andra samhällsklasser och skikt, var denna rädsla betydligt mindre.
Under de ”långa” andra och tredje generationerna kännetecknas VU av långtgående kontinuitet; genomsnittstiden för ledamöterna är 29 år (att jämföra med sex år i generation fem). I regeringsställning utgör VU således en stabiliserande kraft, och man kan ställa frågan om en del av reformframgångarna finns att söka i just denna kontinuitet. Klassmässig homogenitet, liten rotation och även könsmässig homogenitet (fram till 1975 består VU enbart av män), är den bild som framträder av VU under Hanssons och Erlanders generationer. Såväl före som efter är bilden en annan, mindre homogen och mindre stabil.
De små, torftiga och fattiga uppväxtförhållanden som många av VU-ledamöterna delar i generation två och tre, är ett centralt tema och avgörande för deras legitimitet. Ju värre, desto bättre förefaller det nästan när man läser utdragen från de memoarer som Pauli analyserar, och som då och då kan föra tankarna till Hasse och Tages klassiska sketch om ”Roger Mooore”: det gäller att vara värst, även när det gäller elände.
Framför allt blir med dessa ideal den fattiga och enkla bakgrunden en avgörande tillgång, något man skriver och talar om och alls inte skäms för. Det är de som saknar denna bakgrund som, visserligen indirekt men dock, får stå vid skampålen och göra social avbön. ”Som en konsekvens av rörelsens inneboende oro för förborgligandet har akademiker och ledare med borgligt ursprung betraktats med misstänksamhet”. Därför framhöll till exempel Tage Erlander i sina memoarer att fattigdomen inte låg långt tillbaka i hans släkt, fadern var minsann smedsson.
På så sätt fortsatte – genom socialdemokratins långa dominans och dess stränga vakthållning mot förborgligandets förbannelser – social bakgrund länge att utgöra en avgörande faktor för att avancera politiskt och nå inflytande. Där den rätta bakgrunden i det för-demokratiska Sverige innebar att komma från över – eller ämbetsmannaklass, vände socialdemokratin helt sonika på den sociala ordningen. Utan proletär bakgrund som inträdesbiljett var det svårt att nå den innersta politiska kärnan. Detta har för Sverige inneburit en enorm social omstöpning, och likaså en mental sådan, som satt sin prägel på förhållandet till akademiskt intellektuella och borgerliga värderingar under många decennier.
Den starka betoningen på att delad erfarenhet av arbetarklassens villkor mer eller mindre var nyckeln till partiets innersta kärna hindrade inte att intellektuella, också med borgerlig bakgrund, knöts till partiet i andra ledande ställningar; som statsråd, statssekreterare, i opinionsbildande ledande ställning. En av de mest fascinerande aspekterna av svensk socialdemokrati har varit partiets förmåga att attrahera intelligenta och intellektuella personer och att få dessa att samsas, samt att i ett alltmer dominerande och statsbärande parti länge skapa ett klimat för politik, visioner och kreativitet.
Historikern Kjell Östberg belyser i sitt kapitel om socialdemokratin och de intellektuella i en annan nyutkommen bok, antologin ”Efter guldåldern. Arbetarrörelsen och fordismens slut” (2012) på ett intresseväckande sätt rörelsens förändrade, och försämrade, förhållande till ”de intellektuella” efter 68-rörelsen. Om ”den innersta cirkeln” under flera decennier var homogen och icke-borgerlig, fanns det länge – som Östberg visar – grupperingar och personer kring kärnan som uppvisade annan profil. Men partiets förhållande till de intellektuella försämrades.
Till det mest intressanta i Paulis bok hör analysen av det andra benet av vakthållningen mot förborgligandet, de ledarskapsideal som burit fram rörelsen och som därmed också kommit att bli en del av svensk politisk kultur. Mer förr än nu har det i Sverige vilat ett slags ”bevisbörda” på den som kommer från välbärgade omständigheter. Den outsagda föreställning som getts spelrum har varit att välstånd indikerar ett utnyttjande av andra och något man helst ligger lågt med. Att däremot komma från enkla förhållanden har gett ett moraliskt försteg som svårligen låter sig ifrågasättas. I USA och, föreställer jag mig, i många europeiska länder, är det mer eller mindre motsatsen som gäller: enkel bakgrund och fattigdom är inget som ger pluspoäng och kan snarare betraktas som ett svaghetstecken.
Jag undrar om inte Pauli är något på spåren när det gäller att förklara denna – på flera sätt – ganska märkliga svenska mentalitet där man, för att uttrycka det drastiskt, länge bett om ursäkt för en borgerlig bakgrund, medan det eftersträvansvärda varit det enkla och icke-privilegierade. Med hjälp av den förhållandevis rika memoarlitteratur som står som ett monument över svensk arbetarrörelse, analyserar hon socialdemokratins ledarskapsideal och hur de artikulerats, och skiljer ut klassmedvetande, idealism och lojalitet som de tre huvudsakliga elementen.
Intressantast av de tre idealen är klassmedvetenheten, som direkt knyter an till temat om förborgligande. Klassmedvetenheten tar sig två uttryck; dels i egen erfarenhet (det vill säga arbetarklassbakgrund) dels i värderings- och livsstilmönster. Det högsta är givetvis att både ha ”rätt” bakgrund och i sin livsstil (även när man beroende på de politiska uppdragens natur måste umgås i de fina salongerna) aktivt upprätthålla det enkla, arbetarklassdygderna. Många av ledarna i generation två och tre uppvisar detta optimala klassmedvetande, och uttrycker också detta i sina memoarer.
En borgerlig bakgrund kan aldrig riktigt uppvägas, men den kan kompenseras genom att accentuera enkelhet i livsstil och intensiv anslutning till arbetarklassdygder. Tydliga exempel på detta är de båda partiledarna Tage Erlander och Olof Palme, Erlander från en folkskollärarfamilj i Värmland, Palme från en högborgerlig släkt i Stockholm (med rötter också i balttysk adel), som beskriver sig och beskrivs i termer av enkel livsstil, enkelt boende, ”vanliga”, som folk är mest. Att däremot ha borgerlig bakgrund och därutöver inte iaktta vederbörlig uppmärksamhet när det gäller livsstilsförborgligande var en dödssynd. ”Den som i stället hade en far som var industriarbetare slapp all den kritik som en intellektuell socialdemokrat med borgerlig bakgrund fick utstå”, konstaterade enligt Pauli Carl Lidbom (som enligt rykten ägnade sig åt att då och då dekapitera champagneflaskor med värja).
Delad erfarenhet som den främsta vägen till engagemang och insikt om arbetarklassens intressen var alltså länge kungsvägen. Intressant nog översattes detta inte förrän sent i könsmässiga termer. För att företräda kvinnors intressen behövdes ingen delad erfarenhet, det räckte att vara man. Socialdemokratin har således i hög grad varit ett manligt projekt, och ”Tages pojkar”, ”Palmes pojkar” och senare ”Feldts grabbar” talar sitt tydliga språk, betecknande de ofta intellektuellt orienterade kretsarna runt ministrarna.
Den första kvinnan tar plats i VU 1975 och breddningen av den socialdemokratiska blicken till att också omfatta könsorienterade maktstrukturer sker successivt under de följande decennierna. Den endimensionalitet som därmed kan sägas känneteckna socialdemokratin kan givetvis i dag förefalla politiskt naiv och politiskt inkorrekt, men måste ses på både gott och ont. På gott därför att klassidentifikationen varit så tydlig, på ett sätt nästan fundamentalistiskt motsägelsefri. På ont därför att partiet i den övergång från industriellt till postindustriellt samhälle inte (som tidigare i dess historia) varit tillräckligt strategiskt berett och kunnat integrera feminismen på ett trovärdigt sätt.
Verkställande utskottets homogenitet och kontinuitet har numera förbytts i mer av social heterogenitet och rotation. Utmaningen för den innersta kretsen är således att politiskt och socialt hålla samman på grundval av annat än delad erfarenhet, social bakgrund och gemensamma normer. Frågan är om ett sådant kitt föreligger i dag?
