Det kan kännas olustigt, men vi får nog vänja oss vid tanken på att Kinas totalitära kommunistparti inte bara överlever utan också ligger bakom framtida globala förskjutningar i världsekonomin. Som grannar till det forna sovjetiska imperiet, som européer som bevittnade östblockets sammanbrott och Berlinmurens fall, har vi lärt oss att se maktbärande kommunistiska partier som dömda till undergång i det långa loppet. Sovjetunionen och de östeuropeiska lydstaterna bevisade det socialistiska enpartisystemets omöjlighet. Men det kinesiska kommunistpartiet bevisar att ett sådant enpartisystem är möjligt och till och med välmående under nya förutsättningar.
Det är en slutsats man kan dra efter alla påminnelser och nya insikter om det kinesiska partiet som läsaren får i boken The party. The secret world of China’s communist rulers (Harper, 320 s) av Richard McGregor som var Kinakorrespondent för Financial Times i åtta år. Vi ser att partiet de senaste tre årtiondena har förstärkt sin leninistiska kärna, det vill säga den genomorganiserade kontrollen. Men vi ser också dess nya väloljade yttre uppenbarelse i globaliseringens tidevarv.
Kinesiska bolag går självsäkert ut och erövrar marknadsandelar och nischer över hela världen. Diskret i bakgrunden finns hela tiden kommunistpartiet. Skrapar man på ytan är det fortfarande partiet som har sista ordet i bolagens avgörande strategiska beslut, och det är ingen annan än partiet som utser alla de högsta cheferna.
Bolagen har stor hjälp av krediter från de statliga bankerna som sätter fart på en del av landets enorma valutareserv. De kan erbjuda kunder på nya marknader förmånliga villkor. De blir verktyg i kommunistpartiets strategi att stärka banden med andra utvecklingsländer och bygga upp en ny sfär av handel och investeringar som helt kringgår Europa och Nordamerika. Direktören för China Development Bank skryter med att han förestår den största biståndsbanken i utvecklingsländerna, större än Världsbanken.
Eftersom de flesta stora bolagen har börsnoterat sig utanför Kina i Hongkong, New York, London eller Singapore är partiets roll något som de talar tyst om i prospekten. Många bolag finns också på de inhemska börserna i Shanghai och Shenzhen.
Det handlar om storbolag som är högt upp på Fortunes lista över de 500 största företagen i världen som China Mobile och China Telecom, oljejättarna Sinopec och Petro China, Baosteel och Sinosteel, och storbankerna ICBC, Bank of China och China Construction Bank. Alla är statsägda, inget är styrt av styrelsen eller aktieägarna utan ytterst av kommunistpartiet.
Börsintroduktionerna kan ge ett intryck av att det pågår en sorts privatisering av statsföretagen, men i de allra flesta fall behåller den kinesiska staten 70–80 procent av aktierna och de ligger utanför börsen. Det är framför allt mindre och olönsamma statsföretag som har privatiserats.
Så visst har partiet kvar makten över företagen, även när dessa lyckas dra in extra rörelsekapital på den öppna aktiemarknaden från svenska fondsparare och andra.
Volvo Personvagnars nya ägare Zhejiang Geely Holding Group verkar oundvikligen inom detta partikontrollerade system, kanske mer än vi velat inse. Geelygruppen är visserligen privatägd och uppbyggd av entreprenören Li Shufu. Men en av Geelys långivare för köpet av Volvo är stadsdelsregeringen i distriktet Jiading i Shanghai, vilket är lika med kommunistpartiets lokala avdelning.
En annan av långivarna till Geely/Volvo är staden Daqing i nordöstra Kina. Daqing är en stad som byggts upp från grunden av armén sedan början av 1960-talet kring de stora och numera sinande oljefyndigheterna. Och naturligtvis är det även i Daqing så att det är partiets parallella maktstruktur som står bakom stadens myndigheter.
För Geely är det nu ”pay back time” till Jiading och Daqing. Det är tal om Volvofabriker på båda ställena. Daqing minns jag från ett besök på 1970-talet som slättland och sankmarker med mycket mygg och inte så mycket annat än borrtorn och bostadsbaracker. Där finns inte tillstymmelse till tradition inom biltillverkning annat än i viss mån i Harbin 16 mil bort. Men vem vet hur turerna går när Volvo ska rädda oljemetropolen?
De stora statsföretagen agerar på marknaden i och utanför Kina och har under det senaste årtiondet rustats till tänderna. Men när något bolag får en alltför stark eller självständig vd, tvekar inte partiet att ersätta honom – kvinnliga chefer är försvinnande få.
Partiet har mycket demonstrativt visat sin makt över bolagen vid framför allt två tillfällen, utan hänsyn eller information till de utomstående aktieägarna. Ena gången var när de stora teleoperatörerna styckades om och deras chefer flyttades runt. Andra gången var när cheferna för de tre största flygbolagen roterades – utan minsta förvarning till de inblandade.
Det är samma strategi som de kinesiska kejsarna tillämpade gentemot provinsguvernörerna och samma metod som även partiet systematiskt använder för guvernörerna och för de regionala militärbefälhavarna. Tydligare kan det inte sägas vem som har den yttersta makten över bolagen. Och det är alltså dessa företagsjättar som idag går ut och skaffar sig tillgångar och dotterbolag i alla världsdelar.
Richard McGregor talar om alla dessa ledande statsföretag – AB Kina – som ”en märklig ny best /…/ och precis som partiet beordrat är besten kommersiell och kommunistisk på en och samma gång”. Och inte lätt för omvärlden att hantera.
Styrkan i hans bok är hur han ställer samman relativt tillgänglig information som han samlat på sig under sina åtta år i landet. En tydligare bild av partiet träder fram. Det blir en nyttig återställare för den som tror att 30 år av marknadsekonomiska reformer håller på att mjuka upp enpartidiktaturen.
Han ger också en del nya inblickar i det hemlighetsfulla systemet. En sådan är den röda telefonen som bara står på de allra mäktigaste partimedlemmarnas skrivbord. Det finns cirka 250 sådana sammankopplade i ett internt nät. 50 av ”de röda maskinerna” finns hos cheferna för de största bolagen. ”När den där ringer är det bäst att svara”, som en bankchef sade till McGregor.
Bolagens roll är ett exempel på den motsägelsefulla utvecklingen i Kina efter östblockets kollaps och efter proteströrelsen 1989 som utmynnade i massakern vid Himmelska fridens torg i Peking. Sedan dess har partiet å ena sidan organisatoriskt stärkt sin leninistiska sida, det vill säga återtagit en strikt, centraliserad kontroll över förvaltningen, armén, statsföretagen och media. Å andra sidan har partiet öppnat en större fri sfär för framför allt privatföretagen och för de enskilda medborgarna. Det är en ständig balansgång mellan kontroll och flexibilitet.
Richard McGregor hänvisar som många andra till det inofficiella samhällskontrakt som partiet upprättat med medborgarna: håll er i schack och utmana inte enpartiväldet så kan ni leva som ni vill och till och med bli rikare. Och fetare, kunde man tilllägga. En annan ny bok, Fat China. How expanding waistlines are changing a nation (Anthem Press, 224 s) av Paul French och Matthew Crabbe, beskriver problemen med nya vällevnadssjukdomar.
Partiets propaganda är antingen som en radio som står på i bakgrunden och som ingen lyssnar till längre – eller mer sofistikerad och anpassad till det moderna medielandskapet. Min egen forskning om internet i Kina de senaste åren visar hur partiledarna efter de första panikreaktionerna när internet exploderade framför deras fötter övergått till att använda nätet till att avläsa skiftningar i folkopinionen – med daglig avrapportering till de cirka 300 medlemmarna i partiets centralkommitté.
Partiet har alltså de senaste åren gått från ett huvudsakligen reaktivt förhållningssätt till internet till ett proaktivt. De styrande nöjer sig inte med att bara absorbera vad som publiceras på internet. Myndigheterna har till exempel mer eller mindre systematiskt börjat testa förslag till reformer genom att lägga ut dem på nätet. Regeringens internetbyrå fick i uppdrag att via nätet ta reda på vad folk tyckte om sjukvårdsreformen innan den klubbades för drygt ett år sedan. Partiet har samtidigt avdelat tusentals medarbetare som försöker påverka tendenserna på debattsajter och i kommentartrådar. Partibyråkraterna skickas på grundliga kurser i hur de ska agera på nätet – och inte bara reagera när det hettar till.
Internets främsta funktion i Kina är förströelse och distraktion. Men det har också blivit ett redskap för partiet att överblicka, manipulera och kontrollera den allmänna opinionen. I praktiken har partiet lyckats utnyttja internet för att förlänga sitt maktinnehav, samtidigt som nätet under andra förutsättningar kan bli ett redskap för en revolt mot partiet.
Därför kommer också partiets leninistiska impulser fram i hanteringen av den överväldigande trafiken på nätet. För att kunna släppa efter på tyglarna har Kina samtidigt infört den mest avancerade övervakningen av webben som finns någonstans. Typiskt är också att detta styrande parti med 75 miljoner medlemmar inte har en egen hemsida. Detta är helt i linje med den hemlighetsfulla inställning som gör att partiet inte heller finns registrerat som en organisation och inte ens har en postadress.
I strategin för internet ingår också att näpsa de mest envisa kritikerna. Fredspristagaren Liu Xiaobo var första namn bland undertecknarna av uppropet Charta 08 som spreds på internet för två år sedan. Han hör egentligen inte till de mest omstörtande dissidenterna, men han har varit extremt uthållig. Liu Xiaobo har snarare verkat i en lång tradition bland kinesiska intellektuella att framträda som ”lojala dissidenter”. Han har faktiskt inte pläderat för att avskaffa kommunistpartiets maktinnehav utan ”bara” gått in för att påtala olika missförhållanden. Men då och då behöver partiet statuera exempel och beordrade domstolen att ge honom ett ovanligt långt fängelsestraff.
Samma parti kan – för att framstå som coolt och med sin tid – engagera lokala myndigheter till att vara huvudsponsorer för en serie rockfestivaler. Där kan sångtexterna någon gång vara nog så samhällskritiska och visst händer det att någon säljer politiskt utmanande t-tröjor, men annars är fansen mest ute för att dricka öl och röja runt.
Blandningen av skärpt kontroll och ett nytt mått av flexibilitet har på tjugo år sedan massakern 1989 stärkt partiets ställning. Partiet har också framgångsrikt vädjat till den yngre generationens önskan att solidarisera sig med ett starkt Kina.
I botten ligger också det konfucianska arvet, som gör att människor rättar in sig i ledet och lämnar det som händer högt uppe på samhällstoppen åt andra att bry sig om. De tiotusentals lokala protester som blossar upp hanterar partiet pragmatiskt och isolerat med en blandning av hotelser och mutor.
McGregor påminner om att många talar om Kinas exceptionella ekonomiska utveckling som ett mirakel. Men han tillägger: ”Partiets förbluffande överlevnadsförmåga gör det mera till ett politiskt mirakel, fastän det bygger på ekonomisk tillväxt.” Han skriver också att Kinas uppgång och förmåga att stöpa om sektor efter sektor av världsekonomin är en verklig megatrend. ”Att den styrs av ett kommunistiskt parti gör det ännu mer stötande för västvärlden som för bara några år sedan firade historiens slut och den liberala demokratins triumf.”
