I juli 1816 anlände det brittiska sändebudet Lord Amherst till Kina. Resan hade tagit honom fem månader. Den kinesiska kejsaren skickade ett par mandariner att möta Amherst, men denne tyckte att mandarinerna hade för låg rang och vägrade ta emot dem. Det blev hans sekreterares uppgift. Kejsaren däremot vägrade betrakta Amhersts presenter från prinsregenten som gåvor. De betecknades istället som ”tribut”, eftersom all världens övriga härskare bara var kejsarens vasaller. Dessutom krävde denne att Amherst skulle göra kowtow, det vill säga vidröra golvet med pannan nio gånger i kejsarens närvaro. Amherst ansåg att det skulle räcka med att buga nio gånger. När det väl blev dags att träffa kejsaren, sjukanmälde sig Amherst. När kinesiska hovet bad honom skicka några andra, sjukanmälde sig de också. Till slut utvisades hela ambassaden från Kina och brevet från prinsregenten till kejsaren öppnades aldrig. Det hade fått resa förgäves över världshaven.
Detta något pajasartade intermezzo återges i professor Jeremy Blacks nyskrivna bok A history of diplomacy (Reaktion Books, 316 s). Låt oss från början konstatera att det är ett underredigerat och knappast välskrivet verk, som nog driver historierelativismen i längsta laget. Man letar länge efter någon bestämd åsikt hos Black och han späckar också sin bok med så många exempel på dels det ena och dels det andra, att läsaren ibland har svårt att komma ihåg vad som skulle bevisas. Här finns även ett plottrande med detaljer, som delvis skymmer sikten. Men det må så vara. Man hittar en del väl underbyggda slutsatser. Här följer några.
I den diplomatiska historien har till exempel alltid westfaliska freden setts som en skiljepunkt. Inte bara inom diplomatin, utan också för nationalstatssystemets slutliga genombrott. En av orsakerna till detta är fördragets accepterande av de tyska furstarnas rätt att driva självständig utrikespolitik. Detta har setts som dödsstöten för drömmen om en kristen enhetsstat. Efter westfaliska freden låg det tysk-romerska riket tynande, har det sagts. Jeremy Black tvivlar på den teorin, liksom på så många andra. Han tvivlar över huvud taget på ”historiska vändpunkter”.
De tyska furstarna hade redan tidigare fått en betydande autonomi genom reformationen. Furstarna med stora länder alltså. Sedan hade vi de små tyska staterna som inte hade makt att föra någon särskild, självständig utrikespolitik. Alltså försvagades inte det habsburgska kejsardömet så mycket som man tror genom westfaliska freden. Visst fick småfurstarna enligt de sigillbehängda fredsfördragen ingå allianser med vem man ville, men diplomaternas förutsättningar var begränsade, Habsburg var fortfarande för starkt.
Det var vad som hände senare under 1600-talet som enligt Black började förändra diplomatins villkor på allvar. Främst var det Frankrikes framflyttade positioner under Ludvig XIV som nödvändiggjorde uppbyggandet av allianssystem mellan mäktiga stater. Om westfaliska freden kan sägas ha gett upphov till en av de första fredskongresserna, så började den multinationella diplomatin att göra sig gällande under hotet från Ludvig XIV:s aggressiva politik. Det var nu de stora nationerna började hålla permanenta ambassader vid utländska hov. En effekt av Ludvig XIV:s politik var att franska blev diplomatspråk. Viktigare än så var att tanken om diplomatin som ett redskap för en internationell säkerhetspolitik nu uppstod. Diplomaterna – kreatörer av maktbalans, av fredlig status quo.
En annan viktig händelse i diplomatins historia, om vi får tro Jeremy Black, var franska revolutionen. Dess följder för internationell utrikespolitik var inte bara de sedvanligt spektakulära med revolutionskrig och Napoleon, utan även ett nytt sätt att se på nationer. De sågs som en kraft i sig själva, med individuella drag. Man kan säga att nationalismen slog igenom inom nationerna. De fick en identitet, istället för att vara ett landområde som förvaltades av en furste. Naturligtvis ledde detta också till en motvilja mot utlänningar. Xenofobin i större skala är också en av franska revolutionens effekter.
Och Wienkongressen 1815 innebar också det slutliga genombrottet för tankarna på en maktbalans. Man brukar betrakta denna kongress som en tillfällig triumf för reaktionen, men det är också ett gärna påpekat faktum att den utgjorde grunden för ett, inte på något sätt federalt men ändå förhållandevis fungerande, all-Europa. Och frågan är om detta Europa egentligen i första hand baserade sig på maktbalans. Det är enligt Black mera så att man tvärtom accepterade de olika intressen som fanns, men för nära 100 år framåt faktiskt relativt väl lyckades tygla dessa inom ramarna för kongressens slutdokument. Den västerländska diplomatin hade alltså uppnått ett legalistiskt stadium.
När Jeremy Black vänder sig österut, ser han på exemplet opiumkriget mellan Storbritannien och Kina. Bortsett från att detta krig väl får betraktas som ett av den västerländska imperialismens värsta skurkstreck, så fick det också stora strukturella följder. Inte bara för Kina, utan för diplomatin i stort.
Vad kriget utmynnade i var inte bara att Storbritannien kunde fortsätta bedriva knarklangning i stor skala, utan att brittiska handelsmän över huvud taget fritt fick bedriva handel på Kina. Det var fredsdiplomatins kortsiktiga seger i detta fall, men viktigare var att man genom detta drag ändå indirekt förde handelspolitiken in under brittisk statlig kontroll. Den tid då de ostindiska kompanierna kunnat agera ungefär som självständiga stater var därmed över. Staten hade, tack vare diplomatin, återtagit den auktoritet man utrikespolitiskt förlorat till de stora handelsföretagen under de ultraliberala experiment man tidigare tillåtit.
En av orsakerna till första världskrigets utbrott, om man förstår Jeremy Black rätt, var att den nya form av nationalism som uppstått med franska revolutionen, och kan anses ha stadfästs av Wienkongressen, nu hade fått utvecklas alltför långt inom olika stora länder. Det har sagts mycket om den con sensus, som skall ha varit rådande inom de västerländska eliterna under större delen av 1800- talet, även om ett par större krig förvisso förekommit. Men där fanns också mot 1800-talets slut stora skillnader mellan republiker som USA och Frankrike å ena sidan, och betydligt mer auktoritära stater som Tyskland, Ryssland och Japan å den andra. Det var också skillnad mellan stater som USA och Storbritannien, vilka var ointresserade av storkrig, och Tyskland och Japan som såg kriget som en naturlig del av sin utrikespolitik. De eliter som utgjorde den diplomatiska kåren hade gemensamma referensramar socialt och kulturellt, men knappast storpolitiskt. Det fredliga, aristokratiska och samtidigt småborgerliga och nationalistiska europeiska samhälle Wienkongressen 1815 hade försökt skapa, fanns det till slut inga förutsättningar för 1914. Diplomatin misslyckades för att den saknade förutsättningar, och kriget bröt ut.
En annan fråga som Jeremy Black tar upp är den diskreditering av diplomatin som har ägt rum under 1900-talet. Det är inte i första hand en fråga om att diplomaterna i stor utsträckning rekryterats ur överklassen, vilket möjligen fortfarande är fallet, utan om att diplomaternas traditionella uppgifter vad gäller informationsinsamling och påverkan övergått till, så att säga, utomdiplomatiska grupperingar. Det handlar framför allt om underrättelsetjänster. Inte bara under kalla kriget, utan också under de något oklara storpolitiska förhållanden vi lever under nu och lär fortsätta leva under ett tag.
Men det handlar också om andra grupper, som spelar ett spel, jämbördigt med diplomatin. Det rör sig om storföretag, men också om miljörörelser och olika religiösa grupperingar som rör sig över gränser och besitter auktoritet inom svårgripbara geografiska och maktpolitiska områden. Det var länge sedan två diplomater som en självklarhet var obestridda representanter för en viss regim i sina respektive länder. Vad gäller ”traditionella” stater är det givetvis fortfarande så, men som helhet betraktad besvaras frågan om vad som är relevant diplomati på högst oklara vis. Naturligtvis bidrar tillkomsten av bland annat FN och EU också till detta.
Jeremy Black tycks också anse att det i diplomatiskt hänseende egentligen handlade om mer av globalisering under den första dryga hälften av 1900-talet. Världen var problemet då, sedan blev problemet snarare de många nya självständiga stater som därefter uppstod. Världskrigen var tämligen globala, fredssluten också, men därefter har det ibland visat sig vara betydligt svårare att finna forum för lösning av konflikter mellan till exempel mindre stater, regioner och religiösa grupperingar. Man kan väl själv konstatera att Nürnbergrättegångarna innebar snabba, effektiva och rättssäkra processer, medan krigsförbrytarprocesserna i Haag dragit ut åtskilligt på tiden.
Detta är bara några exempel på nedslag som Black gör i diplomatins historia, och det bästa som kan sägas om denna bok är att han gör allt för att med en mångfald argument ifrågasätta åtskilliga rön från diplomatins historiografi. Han gör det dock utan att sätta särskilt mycket annat istället. Naturligtvis ger detta den intresserade läsaren möjlighet att dra en mängd egna slutsatser, efter att Black blandad leken och så att säga delat ut korten på nytt.
Detta är inte bara diplomatins, utan också diplomaternas historia. Det är knappast överraskande att de under epokerna rekryterats ur samhällets översta skikt. Det är heller ingen överraskning att deras beroende i det dagliga arbetet av statschefer och regeringar varit avhängiga praktiska detaljer, som att det till exempel under det senare 1700-talet tog över en månad för en depesch att nå Paris från Konstantinopel landvägen, och över två månader sjövägen. När den franska ambassadören hos sultanen, greve Choiseul-Gouffier, sent omsider i juni 1792 kallades hem av revolutionsregeringen, hade han till sin stora förstämning faktiskt nåtts av nyheten om avrättningen av Ludvig XVI och septembermorden. Choiseul-Gouffier vägrade återvända till Paris och överlät istället på eget bevåg Frankrikes angelägenheter till den turkiska regeringen. Sådant var fullt möjligt i det långsamma, men inte nödvändigtvis ineffektiva, diplomatiska samhälle vi höll oss med på denna tid och lång tid därefter.
”A history of diplomacy” har en hel del sådana exempel, som indikerar en historisk teori och sedan, via Jeremy Blacks försorg, ofta motsäger den. Blacks historieskildring är också högst eurocentrisk, naturligtvis, även om han gör ett seriöst försök att dra slutsatser kring framför allt Kinas roll i den diplomatiska världen och världen i övrigt. Men man längtar, hädiskt nog, efter fler tvärsäkra uttalanden.
