Två av mina favoritessäister, Jolo och Per Erik Wahlund, har på sina respektive håll funderat över den märkliga och mycket brittiska fascinationen inför det makabra och i synnerhet inför gräsliga mord. Det rör sig emellertid inte om vilka tarvliga mördare som helst, utan om sådana som fått ett slags bisarr ”klassikerstatus”, sådana som dr Crippen, Jack the Ripper, syramördaren Haigh och många andra, men fascinationen har också utsträckts till andra legendariska brottslingar, förfalskare, stråtrövare, likplundrare och fingerfärdiga tjuvar. Jag tror inte att denna fascination är blott en skröna, det vet ju den som besökt till exempel Madame Tussauds skräckkällare.
Vad kan den bero på? Det är ett svåranalyserat kulturfenomen. Forna tiders brittiska brottslingar var ett slags paradoxala folkhjältar som besjöngs i skillingtryck och mytologiserades i masspridda små pamfletter och fick en märklig offentlig status (dessutom såldes brottslingarnas egna ”självbiografier”, nästan alla fantasirikt påhittade). Till denna och till fascinationen bidrog naturligtvis också det slut som de oftast fick - brittiska avrättningar var offentliga folknöjen av närmast gigantiska mått, en blandning av happening och karneval som i dag givetvis är svår att förstå. År 1868 var det dock slut på karnevalen efter det att de folkliga excesserna vid det som blev den sista offentliga hängningen urartat till den grad att myndigheterna fick nog. Slut på hundratals år av ofattbar grymhet, således, och de populära folkhjältarna bödlarna blev en smula mer anonyma, litet mer av statstjänstemän.
Jag erinrar mig denna makabritetens brittiska historia när jag läser P D James nya Dalglieshroman I mördarens rum (”The Murder Room”, övers Ulla Danielsson, W&W, 399 s). Den utspelar sig till större delen i ett privatägt museum i Hampstead Heath, The Dupayne Museum, vars grundare Max Dupayne var närmast besatt av mellankrigstidens historia och kultur. Här finns konst, litteratur, tidningar, bruksföremål och annat som vittnar om tiden - men också ett spektakulärt mördarrum, ägnat 20- och 30-talens mest, för att göra en liten direktöversättning, ”notoriska” mördare och mordfall som upprörde och, frestas jag att skriva, förtjuste samtiden. Här finns memorabilia från bland annat Thompson-Bywatersfallet, Wallacefallet och Rousefallet. Knappast bekanta i Sverige, men ack så kända i Storbritannien. Edith Thompson dömdes till döden för att ha tubbat sin unge älskare till att mörda hennes make (vilket hon sannolikt inte hade gjort), Wallace frikändes så småningom för att ha slagit ihjäl sin hustru (unikt nog upphävdes ett jurybeslut) och Rouse hängdes för att ha mördat och eldat upp en luffare i sin bil i akt och mening att sudda ut sin egen solkiga identitet och börja om under nytt namn. Särskilt Thompsons öde upprörde känslorna; gräsligheterna kring hennes hängning 1922 anses vara ett första steg till dödsstraffets avskaffande.
Vår käre intendent (Commander), Adam Dalgliesh, övertalas av sin lätt excentriske vän Ackroyd att ge honom skjuts dit och han, polisen, som dagligen lever med mord får nu uppleva dem som myt och kulturhistoria, ty vännen har en teori om att mord och mordmetoder speglar sin tid och är en sorts socialhistoria, där kulturella, sociala och politiska fenomen så att säga går igen i mördandet. Den viktorianska eran hade sin prägel, mellankrigstiden sin. Och nog är det nästan komiskt signifikativt, apropå ”klockarkärleken” till det makabra och till mordets enkla konst (för att tala med Raymond Chandler) när Ackroyd säger: ”Du borde läsa detektivromaner, Adam. Verkliga mord i dag är, förutom att de är banala och - ursäkta mig - en smula vulgära, också totalt fantasilösa.”
Kan dessa ord möjligen spegla P D James egna åsikter? Jag tror nog det. Självfallet måste hon som deckarförfattare ha ett gott öga till det makabra (givetvis utan att för den sakens skull rättfärdiga mord). Men det ligger också något annat i botten, djupare än Ackroyds lilla mordsnobberi. P D James är starkt religiös och är en konservativ av det gammaldags slaget, det vill säga omfattar en konservatism som innesluter ett socialt engagemang, präglat också av hennes mångåriga arbete som statstjänsteman inom sjukvårdsadministration, på inrikesdepartementets avdelning för polisiära frågor och rättsmedicin (en källa att ösa ur, förstås); hon har dessutom arbetat med frågor om ungdomsbrottslighet och ungdomsdomstolar. Från denna verksamhet pensionerades den nu 84-åriga P D James inte förrän 1979.
Hennes erfarenheter har lett till många reflexioner över våldsspiralen och en stark oro. P D James har sagt, trogen sin religiösa övertygelse, att de flesta bra deckare och deras brott grundar sig på någon av de sju dödssynderna. Det innebär att motivet är igenkännbart. Men dagens brottslighet, alltså den verkliga, även om det finns dödssyndsmotiv nu också, har blivit alltmer slumpartad, nyckfull, psykopatiskt obegriplig, ja, vad man nu vill. P D James ser detta som ett samhälleligt förfallssymptom, orsakat inte minst av sekulariseringen och av värde- och normförstöringen.
Ackroyds något skämtsamma kommentar har därför en djupare innebörd.
Det är dessutom inte första gången som P D James för oss in i ett makabert mördarrum. Så sker också i ”Skallen under huden” (1982) där det i slottet där handlingen utspelar sig finns en skräckkammare. Slottets ägare Ambrose är lika uppslukad av den viktorianska epoken som Max Dupayne är av mellankrigstiden. Skräckkammaren är naturligt nog ägnad viktorianska mördare. Drottning Victorias tid betraktas av kännare och fantaster som det makabra mordets veritabla guldålder. Ambroses gedigna samling ”souvenirer” från mördarna och deras offer ger sannerligen syn för sägen - här finns bland annat en bit av det rep som giftmördaren Cream hängdes i 1892. Bödlarna ägnade sig faktiskt ibland åt att sälja sådana repstumpar, även om en stor del av dem väl får hänföras till samma kategori som flisor från Kristi kors eller plåtbitar från James Deans Porsche.
Den kusliga samlingen är givetvis påhittad, men P D James älskar sådana autenticitetslekar, inte minst när det gäller arkitektur, ett av hennes stora intressen. I romanerna vimlar det av påhittade byggnader, ritadade av verkliga engelska och klassiska arkitekter. Huset där Dupaynesamlingen inryms är en icke-existerande kopia av en byggnad ritad av den store Inigo Jones. Fast det säger onekligen en del om britters bristande intresse för världen utanför ön, att när svenska arkitekter i ett par av böckerna bidrar med fejkade hus, så är de ritade av ”svenska arkitekter” utan namn. Kunde hon inte ha dragit till med Asplund eller Boberg? Och för att avsluta detta med P D James och det makabra: i ”Onaturlig död” förekommer en morbid ”Kadaverklubb” vars medlemmars intressen inte är svåra att gissa.
P D James har uppställt några kriterier för att skriva en bra deckare: mystiskt dödsfall, begränsat antal misstänkta med trovärdigt motiv och möjlighet att mörda, tillgång till mordvapnet och upplösning genom logisk slutledning. Det är kriterier som hon varit trogen i alla sina böcker, så också nu.
Dupaynemuseets hyreskontrakt skall förnyas och samlingarnas framtid diskuteras av den beslutande stiftelsen som består av Max Dupaynes tre barn, som enligt hans testamentesförordnande måste vara enig. Vilket den inte är - broder Neville är trött på fastlåsningen vid det förflutna och vill stänga museet och sälja föremålen, vilket syskonen motsätter sig. Strax är Neville mördad på ett sätt som närmast förfaller vara en kopia av Rousefallet - död genom eld alltså, och dessutom har husfrun Tally vid tiden för mordet blivit påkörd av en mystisk man som säger, ”någon har tänt en brasa”, just som Rouse en gång ropade. En copycat i farten alltså? Ja, det är inte det sista mordet och det följande våldet tycks bekräfta tesen. Som nästan alltid låter P D James oss strax förstå att alla inblandade har motiv att mörda, främst för att de på var sitt håll har skäl till att museet förblir öppet - från de anställda, via de de frivilliga medarbetarna till de överlevande två syskonen.
Dalgliesh och hans specialenhet, vars främsta uppgift är att ta hand om politiskt särskilt känsliga fall (sådana där med döda parlamentsledamöter i raffset och med äpple i munnen på kinkybordell) kallas något förvånande in. Det visar sig dock att museets intendent har en känslig bakgrund med anknytning till säkerhetstjänsten och till delikata ärenden i Mellersta Östern. Så för intendent Dalgliesh och hans gäng är det bara att sätta igång.
Vi känner igen ingredienserna från P D James andra deckare och det är naturligtvis mysrysigt i traditionen från den så kallade ”guldåldern” med Sayers, Christie, Allingham och de andra damerna. Till skillnad från dem har emellertid P D James ett bredare socialt spektrum och är inte alls lika fascinerad av själva pusslet, även om en och annan hävdat att hon skriver ”överklassdeckare”. Vi som inte är så förtjusta i alla dessa svenska sova-på-soffan-magsårs-alkoholiserade-frånskilda svenska kriminalkommissarier eller problem-med-hämta-på-dagis-problemlösarjournalister ser det väl snarare som en komplimang. Men det stämmer således inte. I snart sagt alla sina böcker tecknar P D James ett brett spektrum av det engelska samhället, från slott till slum. Tag Dalglieshs medarbetare, kriminalinspektör Kate Miskin som aldrig befriat sig från klassamhällets stigmata, även om hon gjort sin klassresa (ännu mer stigmatiserad och obefriad är självfallet Elizabeth Georges Barbara Havers). När Miskin konfronterats med en arrogant överklasskvinna tänker hon: ”Och eftersom Kate i grunden var mycket ärlig insåg hon till sin skam vad det var: förbittring över klassskillnaderna [...] Varför kände hon sig då så arg? Hon hade ägnat många år och mycket kraft åt att lägga sitt förflutna bakom sig: det faktum att hon var illegitim och att hon aldrig skulle få reda på sin fars namn, livet i en hyreskasern tillsammans med en ständigt missnöjd mormor, lukten, bullret och den hopplöshet som genomsyrade allting.” Hon konstaterar att hon lämnat allt, bytt uttal och vänner, bytt bostadsområde, bytt klass - men en grundläggande solidaritet med de nedersta har hon behållit. Här märker man spåren av P D James socialt ansvarsfyllda konservatism. Hennes politiska ideologi, om hon nu har någon, torde vara fjärran från såväl Thatchers som Blairs. Kate kan ännu känna klassföraktet in i märgen.
Det är inte bara det breda sociala spektrumet och de lysande detektivhistorierna som gör P D James till en så underbar författare. Tag bara hennes sense of place, förmågan att levandegöra landskap av alla de slag eller att skapa Londonstämningar som är oöverträffade, eller den oftast subtila psykologin i ständigt skiftande perspektiv som guldålderns klassiker aldrig riktigt kunde uppnå. Den eleganta stilen bär fram allt detta.
Och så har vi givetvis Adam Dalgliesh, den melankoliske änklingen som redan i den första romanen, ”Slut hennes ögon”, som P D James utgav 1962 vid 42 års ålder, har förlorat sin hustru och sitt nyfödda barn. Allt sedan dess har alla vi som starkt känner för denne sorgsne poet och polis önskat honom Den Stora Kärleken. Och se! I den förra romanen, ”Yttersta domen”, blev Dalgliesh äntligen kär, i litteraturlektorn i Cambridge, Emma Lavenham. Och så går boken och slutar!
Till yttermera visso hotade då Phyllis Dorothy James, adlad - pär med säte och stämma i överhuset - baroness James of Holland Park (hon ska tilltalas lady White, vilket är hennes namn som gift), med att detta var den sista romanen hon skulle skriva. Det gick en rysning genom alla Dalglieshvänner. När han nu äntligen blivit kär, så måste vi ju få veta hur det kommer att gå! P D James föll således till föga för ramaskriet och skrev ”I mördarens rum”. Det är som oftast i deckare en kärlek med komplikationer och bokstavliga förhinder (en riktigt gammal och ständigt återbrukad kliché), men jag kan inte hålla mig, ty det är ju inte mördarens namn jag avslöjar: det slutar lyckligt för de båda och med tårar i läsarens ögon.
Så var detta nu den sista boken om Adam Dalgliesh? Man kan naturligtvis inte begära hur mycket som helst av en 84-årig författarinna - men nu när Adam limmat ihop det med Emma, så måste vi ju i hela fridens namn få veta ur det går med det gemensamma liv som de är på väg att anträda. Så, snälla, snälla, lady White, bara en till, bara en!
