Majoritetsbefolkningars rädsla för minoriteters politiska krav har, enligt en del politiska kommentatorer, stegrats under senare år. Ett talande exempel på en sådan rädsla har nyligen givit sig till känna i samband med arbetet kring FN:s urfolksdeklaration (”Declaration on the Rights of Indigenous Peoples”).

Deklarationen, som innehåller krav på landrättigheter, kulturstöd och ett ökat självbestämmande för urbefolkningarna, stoppades av bland annat Kanada, Australien, Nya Zeeland, Namibia och Botswana strax innan den skulle upp till omröstning i FN:s generalförsamling under hösten 2006. Att just Kanada och Nya Zeeland var bland dem som inte ville acceptera deklarationen fick många människor att höja på ögonbrynen, inte minst med tanke på att dessa båda länder haft ett relativt gott renommé i världssamfundet under senare tid när det gäller minoritetspolitik och beaktandet av urbefolkningarnas rättigheter. I synnerhet Kanada har framstått som ett mönsterland beträffande hanterandet av det mångkulturella samhällets utmaningar, men även Nya Zeeland har framstått i betydligt mer positiv dager än sin stora granne Australien.

Ett kritiskt argument mot den nya deklarationen har i Nya Zeeland varit att den gemensamma medborgarskapsidentiteten riskerar att undermineras om det införs särrättigheter för urbefolkningar. För Namibia har frågan om vilka grupper som egentligen kan kallas för urbefolkningar framstått som avgörande. (Botswanas regering har gått så långt att man ifrågasatt det meningsfulla i att över huvud taget använda sig av begreppet urbefolkning i Afrika då man menar att de flesta av dess invånare kan beskrivas som ”urbefolkningar”.) Genom att värdefulla nyttigheter knyts till urbefolkningskategorin växer också farhågan att allt fler inhemska minoriteter vill beskriva sig själva som urbefolkningar. Flera av dessa argument har dock bemötts med en stor skepsis från de grupper som kämpat för att deklarationen skulle accepteras av FN. Motståndet mot deklarationen har i stället antagits ha sin grund i att den kan ge urbefolkningarna större möjligheter att begränsa majoritetsbefolkningarnas utvinnande av naturtillgångar.
Ett accepterande av deklarationstexten i dess nuvarande utformning har även antagits kunna kringskära den lukrativa turistnäringen. Att Kanada för närvarande har en konservativ regim som står det privata näringslivet nära har också antagits vara starkt bidragande till att just detta land reagerat så kraftigt mot urfolksdeklarationen.

Ovanstående orsaker till varför olika majoriteter uppvisat en rädsla inför små urbefolkningar kan sägas vara utpräglat ekonomiska/materiella till sin karaktär genom att de berör själva innehavet och kontrollen av olika landområden. Det går däremot att tänka sig kompletterande förklaringar som även kan gälla helt andra grupper än urbefolkningar. Som exempel kan nämnas rädslan hos vissa nationalistiska eller främlingsfientliga grupper, att invandrade minoriteter utmanar traditionella sedvänjor, vilket på längre sikt kan undergräva den nationella identiteten. Mer nyanlända minoriteter kan även bli bemötta med rädsla för att de antas försvåra läget på arbetsmarknaden för majoritetsbefolkningens medlemmar. Att betrakta vissa minoriteters invandring och stegrade födelsetal som ett hot mot den nationella identiteten har också varit en vanligt förekommande föreställning hos politiker och författare som ställt sig kritiska inför en mer öppen invandringspolitik. I den amerikanske statsvetaren Samuel Huntingtons bok ”Who Are We: The Challenges to America‘s National Identity” framförs den kontroversiella tesen att den växande central- och sydamerikanska invandringen till USA utgör ett hot mot den protestantiska, anglosaxiska majoritetskulturens framtida ställning i det amerikanska samhället.

Man kan dock tänka sig förklaringar som strävar efter att ge ett mer generellt och grundläggande svar på frågan varför en majoritetsbefolkning (eller delar av den) uppvisar en så påtaglig rädsla för ”de fåtaliga”. Författaren och Nobelpristagaren Elias Canetti som skrivit insiktsfullt om massans psykologi i boken ”Massa och makt” menar att ett av de mest påfallande dragen i massans liv är en känsla av att vara förföljd, förorättad och sårbar. Utifrån ett sådant perspektiv måste en majoritet ständigt vara på sin vakt gentemot aktuella och potentiella fiender som kan hota gruppens status och existens.

Själva bilden av att vara en majoritet i förhållande till olika minoriteter aktualiserar således en konstant strävan hos majoritetens medlemmar att inte förlora sin majoritetsställning samtidigt som majoriteten också präglas av en stark frustration över att gruppen just utgör en majoritet i förhållande till olika minoriteter – och att den inte i stället ”omsluter allt”. Det sistnämnda påpekandet används flitigt i den indiske antropologen och samhällsvetaren Arjun Appadurais nyutkomna bok Vredens geografi. Rädslan för de fåtaliga (övers: Daniel Berg, Tankekraft förlag, 183 s). I Appadurais förklaringsmodell representerar fåtalet (eller minoriteten) det enda lilla hinder som skiljer majoriteten från att uppnå en totalitet eller ”en total renhet” vilket kan förklara den rädsla och vrede som kännetecknar många nationella och etniska majoriteters relationer till olika minoritetsgrupper. Rädslan över att man som majoritet kommer att reduceras till en minoritet finns nämligen ständigt och jämt närvarande medan vreden inriktar sig på faktumet att det nationella livet inte är totalt genomsyrat av den egna kulturen. Denna vrede hos majoriteten stegras alltmer ju mindre minoriteten är; majoriteten blir särskilt förödmjukad av att en liten grupp kan förhindra ens totala dominans i samhällslivet.

I denna föreställning ligger också fröet till etniska rensningar och folkmord, menar Appadurai, eftersom majoritetens latenta och ofta återkommande längtan efter en exklusiv dominans kan anta destruktiva uttrycksformer i prekära lägen. Av denna anledning har etablerandet av rättssamhällen och mänskliga rättigheter blivit en särskilt viktig uppgift för världssamfundet just för att förhindra att majoritetsbefolkningarna utnyttjar demokratiska system till att förtrycka minoriteter. För Appadurai spelar också gräsrotsglobaliseringen i form av Greenpeace och Läkare utan gränser en betydelsefull roll i motverkandet av dessa destruktiva krafter. Grupper som dessa har, enligt Appadurai, varit framgångsrika i att kräva större transparens hos enskilda stater. Organisationerna har nämligen kunnat sprida information om kommande politiska beslut och de har därigenom lyckats mobilisera protester över nationsgränserna.

Arjun Appadurai som är verksam som professor vid New School i New York blev känd för en bredare allmänhet för några år sedan genom sin bok ”Modernity at Large: Cultural Dimensions of Globalization”. Han har i olika sammanhang velat belysa den ekonomiska och kulturella globaliseringens konsekvenser för dagens samhällen, inte minst när det gäller kulturutbyte och identitetsskapande. I sin nya bok fördjupar Appadurai diskussionen kring globaliseringens mer problematiska effekter – speciellt då i samband med dess inverkan på minoritets- och majoritetsförhållanden i skilda länder. En naturlig utgångspunkt i Appadurais framställning är frågan varför århundradets sista decennium kunde inbegripa folkmord, etniska rensningar och diskrimineringar av sårbara minoritetsgrupper runt om i världen, särskilt med tanke på att detta årtionde även präglades av ekonomisk globalisering, en demokratisering av de forna öststaterna, apartheidsystemets försvinnande och en ökad spridning av idéer om mänskliga rättigheter. Här framtonar händelseutvecklingen på Balkan och i Rwanda i särskilt skarp relief. Med utgångspunkt i 1990-talets erfarenheter kan även den mer generella frågan ställas, om varför så många etniska och religiösa minoritetsgrupper synbarligen blivit föremål för en stegrad rädsla från olika majoriteters sida under efterkrigstiden. Detta förhållande ter sig som anmärkningsvärt, särskilt där majoritetsbefolkningarna också haft den politiska, kulturella och ekonomiska makten.

 Enligt Appadurai har ”globaliseringens logik” inneburit en allt större ovisshet och frustration hos olika majoritetsbefolkningar, inte minst hos de majoriteter som identifierat sig med en nationalstatstanke där credot varit en stat, ett folk, ett språk och ett entydigt avgränsat territorium. Osäkerheten är dock mer spridd än så. Den kan även hemsöka majoritetsbefolkningar som lever i moderna liberala statsbildningar vilka har definierat begrepp som samhällstillhörighet, medborgarskap och minoritet utifrån konstitutionella principer, nationell statistik och folkräkningar. I en globaliserad värld som alltmer kommit att domineras av några få megastater, oreglerade ekonomiska flöden och fluktuerande migrationsströmmar har många majoritetsbefolkningar uppfattat sig som mer och mer kringskurna och marginaliserade. När denna sociala ovisshet också blivit sammankopplad med andra farhågor, som oron inför växande ekonomiska klyftor, stegras behovet hos majoriteten att finna konkreta syndabockar. I ett sådant samhällsklimat kan oron och frustrationen lätt riktas mot ländernas ­minoritetsgrupper eftersom globaliseringens krafter i sig själva är så diffusa och svårgripbara. Rädslan inför de fåtaliga framalstras således på grund av att minoriteter antas utmana majoritetens identitet och kulturella gränsdragningar, och inte minst genom att minoriteterna antas vara sammanlänkade i transnationella nätverk. I ljuset av de förbättrade globala kommunikationsnäten har ett större transnationellt samarbete kunnat utvecklas mellan skilda minoritetsgrupper, vilket inneburit ett mer koordinerat och kraftfullt agerande gentemot olika majoriteters politiska inflytande. Att mänskliga rättighetsdeklarationer fått en stegrad global betydelse har även medfört att suveräniteten hos nationalstaten blivit alltmer ifrågasatt, något som illustreras av FN:s större beredvillighet att överväga och utföra humanitära interventioner.

Appadurai visar ett särskilt intresse för den hinduiska majoritetens relation till de muslimska grupperna i Indien. Han kritiserar de mer konservativa krafterna i denna majoritetsbefolkning och menar att de försöker kompromettera den muslimska befolkningen i landet. Den militanta hinduiska nationalismen har nämligen i åtskilliga fall utmålat de muslimska minoriteterna som femtekolonnare. Det har i synnerhet påståtts att de muslimska grupperna går Pakistans ärenden och att vissa av dem främst identifierar sig med den världsomspännande muslimska trosgemenskapen, till förfång för den indiska nationella identiteten. Till detta skall fogas att många hinduer hyser en rädsla för att de muslimska grupperna utgör hemvister för militanta islamister i al-Qaidas fotspår. Rädslan för muslimerna har slutligen underblåsts av de ekonomiska och politiska eliterna inom den hinduiska befolkningen. Dessa eliter har haft allt att vinna på att det sociala missnöjet riktas ”utåt” i stället för ”inåt”, det vill säga mot muslimerna i stället för mot interna missförhållanden såsom det diskriminerande kastväsendet. Mer generellt kan man säga att minoriteter som är majoriteter i grannländer (och som tidigare haft en maktställning i landet) ofta utsätts för en stor misstänksamhet av majoriteten. Det är något som kan exemplifieras av de rysktalande gruppernas situation i Estland och Lettland (se Erik Noreens understreckare 4/7 2007).
Appadurai har skrivit en tankeväckande bok som väcker många intressanta frågor kring globalisering, nationalism, religion och etniska konflikter. Med hjälp av konkreta exempel ger han tydliga illustrationer av sin övergripande tes om ”majoritetens rädsla inför de fåtaliga”. En tänkbar aspekt som Appadurai dock knappt berör i sin text är rädslan hos majoriteten att bli en fastkedjad Gulliver i ett ”lilleputtland” eller (som den kanadensiske sociologen Joe Galbo uttryckt det) en Goliat i förhållande till en djärv, flexibel och snabb David. Här bottnar inte majoritetens rädsla i problemet att man är ”för liten”, utan snarare i att man är ”för stor”.