År 1967 kunde man i en svensk tidskrift läsa ”Nattklubb med strip-tease drar”. Det är kanske inte så förvånande. Sex har alltid lockat, men nu handla- de det inte om Kiviks marknad eller något annat jippo. Nej, anledningen var en ny satsning på strippor som några av landets statligt ägda restaurangbolag lanserat, och artikeln fanns att läsa i restaurangbolagens egen tidning. Fullsatta lokaler och ringlande köer – det var ett ljus på himlen för en bransch som på många håll var i kris.

Och fantasirikedomen fortsatte. På Restaurang Fredman i Solna utanför Stockholm lockade ägarna vid samma tid med barbröstade värdinnor som serverade drinkar och sålde cigaretter. Enligt den samtida fackpressen var satsningarna på naket en succé. Nu var det emellertid inte vilka restauranger som helst som det handlade om utan etablissemang drivna av statliga restaurangbolag. Hur var detta möjligt? Och varför drev staten krogar?

Svaret på den senare frågan är enkel, den förra kräver lite mer utredning. Sedan 1900-talets början hade många kämpat för att få bort privatintresset från alkoholförsäljningen. En del av detta var de i dag välkända systembolagen, en annan strikta förhållningsregler kring utskänkningen, vilket så småningom ledde till att det stora flertalet enklare restauranger i Sverige drevs av bolag där staten var huvudägare. Under motbokstiden var reglerna för hur privata restaurangidkare kunde ta ut vinst på alkoholförsäljning dessutom utformade så att det inte skulle locka någon till branschen. Det mesta gick helt enkelt tillbaka till staten genom olika skatter och vinstbegränsningar.

Denna stora statliga restaurangnäring har nu avhandlats av ekonomhistorikern Eva Hasselgren i hennes doktorsavhandling Två vita och en brun, La Paloma och notan. En studie av svensk alkoholpolitik och statliga restaurangföretag, cirka 1920 – 1974 (Gothenburg Studies in Economic History 4, 211 s). Detta är nu inte en helt okänd historia. Många känner igen uttrycket två vita och en brun, som anspelar på antalet snapsar respektive glas konjak som fick beställas. Att det fanns ett måltidstvång och så kallade bongrätter – maträtter som bars in och ut från köket utan att röras – är likaså välkänt. Men det är få studier som gjorts av själva restaurangnäringen. Inte heller har själva det faktum att det var staten som drev restaurangerna avhandlats. Förrän nu.

Att krogarna måste stävjas och kontrolleras var en självklarhet för de nykterhetskämpar som för hundra år sedan analyserade sin tids alkoholproblem. Detta hade dessutom ett namn: krogeländet. De första åtgärderna handlade därför dels om att föra över vinsterna från det privata till det allmänna, vilket gjordes genom att lokala systembolag ansvarade för utskänkningen. Dels handlade det också om att driva restaurangerna på ett ansvarsfullt sätt där fylleriet stoppades och nykterheten främjades.

Krogarna för den enklaste befolkningen beskrevs ofta i svarta termer. Fylleriet var utbrett. Vanlig var den så kallade disksupningen. Vid en disk inne i lokalen flockades de törstiga gästerna (ofta redan på morgonen). Där, vid den centrala disken, fylldes glasen med brännvin ur stora literkannor, och för att spara tid diskades glasen sällan, utan torkades bara ur och ställdes fram igen. Till suparna förekom att det serverades brödbitar som gästerna själva fick förse sig med, men maten stod inte i centrum.

Disksupningen var bland det första som förbjöds när de olika systembolagen tog över utskänkningen. Det infördes till exempel skilda typer av måltidstvång för att tvinga på folket en sundare dryckeskultur – men som med så många andra tvång var resultaten av skiftande karaktär. Uppfinningsrikedomen för att komma runt olika typer av förbud var, som alla gissar, stor.

Men nog om det. I Stockholm förbjöds disksupningen till många krogbesökares besvikelse 1907. Hasselgren berättar om hur gästerna redan vid sjutiden om morgonen irriterade sig över att supen lät vänta på sig när personalen tvingades servera vid bord, och dessutom bära runt mat (som ingen var intresserad av) till gästerna.

I takt med att lokala systembolag tog över privata utskänkningstillstånd minskade antalet tillstånd. I hela Sverige sjönk tillstånden för att få servera sprit på restauranger drastiskt: från 1870-talet då det fanns 1033 stycken till 1910 då bara 585 fanns kvar. Detta var naturligtvis en medveten strategi eftersom målet för många nykterhetskämpar var ett alkoholförbud. De lokala systembolagen förnyade inte heller alla tillstånd de kommit över. Om man ansåg att det inte behövdes fler serveringar underlät man helt enkelt att ansöka. Och inte ens för de krogar som systembolagen ansökte om tillstånd för, var det säkert att länsstyrelsen beviljade utskänkning. Länsstyrelsen skulle dessutom höra kommunfullmäktige som bestämde exakt hur många spritserveringar det fick finnas inom kommunen. Kommunfullmäktige bestämde hur länge servering av alkohol fick ske, vilka drycker som fick säljas och så vidare.

Trots det minskade antalet tillstånd fanns det en god marknad för de restauranger, så kallade folkrestauranger, som fick tillstånd att servera alkohol för den enklare befolkningen. Folkrestaurangerna som drevs av de lokala restaurangbolagen fick så småningom monopol på enklare servering med alkohol, och de var motbokserans stora vinnare, konstaterar Hasselgren. Motboken understödde således – hur konstigt det än kan låta – en ganska utbredd krogkultur. Det rörde sig visserligen om krogar där spriten snarare än maten stod i centrum. Tore Wretman har i sina matminnen utförligt beskrivit den torftiga matkultur som frodades när det enda som gästerna ville åt var just spriten. Samma burk ärter kunde bäras in flera gånger, bara för att tillfredställa de många och snåriga reglerna om vad som kunde räknas som en måltid. Men eftersom det var svårt att köpa ut på systembolagen, och begränsningarna fanns också för skötsamma medborgare, så var det inte konstigt att törstiga medborgare flockades kring folkrestaurangerna.

Denna lite överraskande sida av alkoholpolitiken hade också en del oanade följder. När motboken gick i stöpet, bredde nämligen en krogdöd som få förutsett ut sig i de större städerna. I Stockholms stadsfullmäktige diskuterade ledamöterna under 50-talet vilket ansvar stadens ledning hade för den privata krognäringen och för att det fanns ett utbud av krogar som höll internationell nivå. De ledande politikerna konstaterade krasst att det inte var stadens sak att hålla en döende krognäring under armarna. Däremot var det viktigt att kunna erbjuda turister en fullgod service både i form av restauranger och öppettider. Således tilläts – i direkt motsättning till de gängse reglerna och de ursprungliga tankarna om nykterhet – längre öppettider på fina turistrestauranger.

Restaurangnäringen var dock i kris i hela landet och utökade öppettider hjälpte föga. Hasselgren skriver att i Göteborg minskade folkrestaurangernas kunder med 75 procent. Till och med de statliga restaurangbolagens centralorganisations (SCRA) vd Anders Wadell togs på sängen av den minskade omsättningen, som gått ner med nästan 40 procent.

För att locka till sig kunderna som nu drack billig sprit hemma försökte restaurangbolagen bland annat att påverka utskänkningspolitiken. Vinsterna som restaurangerna kunde göra på alkoholutskänkning var ju, i och med tanken att ingen skulle tjäna pengar på alkoholen, starkt begränsade. Sakta men säkert ändrades dock skatterna för utskänkt alkohol – bland annat blev vin helt fritt från utskänkningsskatt 1957. Utskänkningsskatten hade hela tiden förflyttat eventuella vinster från privata ägare till staten. Men 1963 slopades all utskänkningsskatt på sprit och restauratörer fick själva sätta priserna på alkohol och behålla hela vinsten – så länge starkare sprit var dyrare än svagare. Bestämmelserna gjorde det nu återigen attraktivt att söka tillstånd för att servera sprit, och de ökade således under hela 60-talet. Från 60-talets slut växte dessutom de enskilda restauratörernas andel av utskänkningsmarknaden.

Samtidigt drevs både statliga och privata krögare till en allt hårdare marknadsanpassning. Trenderna kom snabbt och de statliga restaurangbolagen hoppade på. Självserveringar och grillrestauranger var ett sätt – tanken var att de skulle erbjuda ett billigt alternativ till den stressade stadsbefolkningen, men flera av restaurangerna som inte serverade alkohol gick så dåligt att Sara (det lokala stockholmska restaurangbolaget) ansökte om rättigheter för att bredda kundunderlaget. Det fick man också. Det nyktra mål som en gång varit förutsättningen för statliga restaurangbolag var svårt att nå utan alkohol.

Snart provade man också andra trender för att locka till sig de allt mer svårflirtade kunderna. Bierstuben, pubar och cocktailbarer öppnades av de statliga restaurangbolagen från 50-talet och framåt. På cocktailbarerna gjordes dessutom de första försöken med att återigen tillåta spritservering utan mat. Måltidstvånget avskaffades faktiskt inte förrän 1978, även om försöksverksamheten med måltidsfri sprit då spritt sig till tre fjärdedelar av Sveriges spritrestauranger.

I samband med att politiken lades om 1955 blev det dessutom lättare att servera alkohol tillsammans med dans eller andra nöjen, vilket tidigare setts som högst olämpligt både ur nykterhets- och sedlighetssynpunkt. Också den liberaliseringen utnyttjades av den krisanstuckna branschen. Endast instrumentalmusik hade varit tillåten på krogar som serverade alkohol – såvida inte länsstyrelsen gett dispens för något annat. När dansförbudet lättade så öppnade en lång rad dansrestauranger, så småningom också en hel del diskotek. Vara (restaurangbolaget i Göteborg) öppnade det första diskoteket Go Go Club 1965 och fler skulle det bli.

I diskotekens efterföljd slogs dörrarna också upp för rena nattklubbar – också de drivna av statliga aktörer, trots att nattklubbar rimligen inte kunde ses som nykterhetsivrande. Och det var här som det så småningom också erbjöds stripshower. Men då var det gamla statliga nykterhetsivrande restaurangbolaget nära graven. De privata utskänkningstillstånden var redan många fler än de statliga. Nysatsningarna hade inte gett den utdelning man hoppats och i stället för vanliga restauranger började man satsa på personalrestauranger – från mitten av 1970-talet hade bolaget bara ett tiotal vanliga restauranger i sitt hägn och i övrigt bara institutionsrestauranger, skriver Hasselgren.

1974 förändrades dessutom restaurangbolaget. Det nya restaurangföretaget Sara hade inte längre någon koppling till alkoholpolitiken, det var visserligen statligt ägt, men i övrigt var det som vilket företag som helst. Ambitionen att vara ett föredöme och att begränsa vinsterna från alkoholförsäljning fanns inte längre kvar. I stället skulle restaurangbolaget som andra statsföretag vara lönsamt och ”öka den statliga företagssektorns effektivitet och konkurrenskraft”.

Så gick det alltså till när staten satsade på striptease. De nykterhetssträvanden som en gång låg bakom de statligt ägda restaurangbolagen försvann snabbare än själva bolagen. Långt efter att motboken försvunnit – och därmed också behovet av en statligt ägd restaurangbransch – fanns bolagen kvar som en påminnelse om Sveriges nyktra parentes.