Uppsala blev på 1600-talet akademiskt centrum för den fornnordiska forskningen. Det var där isländska sagor första gången gavs ut i tryck och ivrigt studerades av ”götiska” nationalister och lärdomsgiganter som Olof Verelius och Olof Rudbeck. Göticismen kom dock i vanrykte, och under det senaste århundradet har sagastudiet haft en starkare ställning på andra håll i världen. Nu i sommar har Uppsalas sagaforskare dock åter hamnat i centrum, sedan de med pompa och ståt arrangerat den fjortonde internationella sagakonferensen. Det blev en lyckad konferens som också innebar en renässans för den norröna filologin. I samband härmed finns det skäl att se tillbaka på sagakonferensernas historia, som på flera sätt speglar textvetenskapens allmänna utveckling.
Den första sagakonferensen ägde rum 1971 i den skotska staden Edinburgh, där ett par hundra forskare infunnit sig på inbjudan av en idérik och mycket originell islänning, Hermann Pálsson, anställd som lärare i nordiska språk vid stadens universitet. Bland tongivande äldre medeltidsfilologer uppfattades Hermann – numera död sedan flera år – som en något kufisk herre med udda idéer, men bland studenter och yngre forskare var han älskad för sin engagerande litteraturundervisning och inte minst för sina briljanta översättningar av isländska sagor till engelska i Penguin-serien.
Vad Hermann ville med sin inbjudan var att etablera ett nytt internationellt forum för diskussion om sitt hemlands berömda sagor som världslitteratur, ett forum som inte var helt dominerat av traditionell nordisk filologi utan också gav plats för litterärt och estetiskt studium av texterna från moderna utgångspunkter. Resultatet av hans bemödanden blev de internationella sagakonferenserna, första gången med temat ”The Sagas and Western Literary Tradition.”
Ett sådant konferenstema hade tidigare aldrig förekommit, och detta av flera skäl. För det första därför att forskning om fornnordiska och speciellt fornisländska texter vid denna tid ännu präglades av nationalistiska ideal och därför var inriktad på det specifikt nordiska eller ”germanska”, inte på västerländsk litteraturtradition. För det andra därför att dåtidens tongivande experter ansåg att forskningen främst borde handla om pergamentshandskrifter, runor, språkhistoria och annat som räknades till nordistikens kärnområde. Eventuellt kunde man också syssla med så kallad ”realfilologi” och studera hur jordbruksredskap, stridsyxor, vikingaskepp, ölbryggning eller gamla nordiska folkseder beskrevs i sagorna. Men att syssla med litteraturteori, analysera litterära strukturer eller jämföra sagorna med icke-germansk diktning ansågs på den tiden ännu en smula suspekt och föga meriterande för seriösa forskare.
Genom sagakonferenserna blev det nu annat ljud i skällan. Under 70-talet och 80-talet övertog litteraturvetarna alltmer det fornnordiska textstudiet på filologernas bekostnad. Sagorna jämfördes med fransk, latinsk och engelsk medeltidsdiktning. Marxistiska, strukturalistiska och poststrukturalistiska textläsningar introducerades, liksom i många andra humanistiska ämnen vid samma tid. Språkhistorien och handskriftsfilologin trängdes åt sidan, och den nordiska nationalism som kännetecknat många äldre sagastudier kom i vanrykte. Förändringen innebar samtidigt att nordbor och tyskar förlorade sin dominans över forskningen, som i stor utsträckning övertogs av forskare från andra länder, inte minst USA. Där hade det på 60-talet blossat upp ett väldigt intresse för sagalitteraturen bland yngre forskare som inspirerats av nyare litteraturteori men saknade intresse för traditionell filologi.
Till en början kämpade filologerna emot denna utveckling. Några av dem försökte rentav stoppa sagakonferenserna eller, när detta inte gick, flytta kontrollen över dem från Hermann Pálsson och dennes anhängare till ett fåtal väletablerade äldre filologer i Norden. Dock misslyckades dessa försök, eftersom litteraturvetarna var i majoritet och gynnades av den allmänna upprorsvåg som drog genom västeuropeiska och amerikanska universitet på 60- och 70-talet. Sagakonferensen i Edinburgh följdes av nya och alltmer talrika konferenser i Reykjavik, Oslo, München, Helsingör, Toulon, Spoleto, Göteborg, Akureyri, Trondheim, Bonn, Sydney och Durham. Så småningom började också litteraturvetare från Ryssland och öststaterna medverka. De litterära tolkningarna blomstrade allt friare och djärvare, medan däremot handskriftsfilologi och språkliga projekt fick allt mindre utrymme.
Inom ämnet nordiska språk ersattes efterhand fornisländskan och språkhistorien av modern lingvistik och studiet av nutidsspråken, vilket gjorde det svårare för medeltidsfilologerna att försvara sina revir och positioner. Sagakonferenserna blev till slut det enda forum som återstod för dem, och där dominerade litteraturvetarna så eftertryckligt att filologerna knappast märktes. Det internationella forskaretablissemanget inom fornnordisk forskning består i dag i huvudsak av litteraturvetare, bland vilka några av stjärnorna – som Theodore Andersson, Carol Clover, Margaret Clunies Ross, Elena Gurevich, John Lindow, Torfi Tullinius – fått sin utbildning utanför Norden vid lärosäten som Harvard, Yale, Berkeley, Sorbonne, Oxford, Moskva eller University of Sydney.
Själv hör jag till de forskare som från början välkomnat denna utveckling och även aktivt medverkat till den, särskilt under mina år i USA på 60- och 70-talet. När jag i min ungdom på 50-talet började studera ”Eddan” och den isländska sagalitteraturen vid Uppsala universitet hade jag upplevt filologernas välde över den norröna forskningen som alltför begränsande och konservativt. För mig liksom för Hermann Pálsson framstod det som uppenbart att litterära mästerverk som ”Njals saga” måste betraktas i ett allmäneuropeiskt och internationellt perspektiv. Och även om jag insåg betydelsen av att också studera de äldsta handskrifterna för att fastställa textens ursprungliga ordalydelse, hade jag svårt att acceptera att detta studium skulle lägga beslag på så stor del av forskarmödan, att det litterära studiet försummades.
Allt eftersom åren gick och de gamla filologiska ryttmästarna gick i graven, tvingades jag och mina meningsfränder dock att ändra inställning till filologin. Sagakonferenserna medförde visserligen ett livgivande och välbehövligt inflöde av nya tolkningar men också stolligheter med dålig förankring i fornisländskan och i källskrifternas verklighet. Vi insåg efterhand att ett litterärt studium av de norröna texterna inte kunde fungera utan filologernas hjälp och stöd. Det hade också växt fram en ny generation filologer som var lättare att samarbeta med än den gamla, eftersom de lagt den nordiska nationalismen på hyllan och accepterat att inte ensidigt studera texterna ur ett isländskt, nordiskt eller germanskt perspektiv utan också se dem mot bakgrund av medeltidskristen, europeisk och icke-nordisk litteratur. Bland annat hade man nu på allvar börjat intressera sig för de fornisländska översättningarna från franska och latin, ett område som visat sig fruktbart för förståelsen av den inhemska sagalitteraturen.
Några av dessa forskare var så kallade ”nyfilologer” med en radikalt annorlunda inställning till de medeltida handskrifterna än de gamla ryttmästarna. För nyfilologerna gällde det inte längre att till varje pris rekonstruera den ”ursprungliga” texten genom att jämföra samtliga handskrifter och utmönstra allt vad senare skrivare bidragit med – ett mödosamt, tidskrävande och ofta nog fruktlöst arbete – utan att läsa och förstå varje handskrift på dess egna villkor. Därmed flyttades fokus från textens konception till dess reception, från ”upphovsmannen” – en svåråtkomlig figur när det gäller anonyma norröna texter – till mottagarna, användarna och förmedlarna. Förändringen innebär att det skapats nya möjligheter också för litteraturforskarna. Deras tolkningar behöver inte längre bygga på mer eller mindre lösa spekulationer om ”författarens” förmodade avsikter utan kan förankras i en konkret handskrift och dess användning i en specifik social miljö.
Vid årets sagakonferens i Uppsala hade alltså filologerna kommit tillbaka och förmådde åter hävda sig starkt i konkurrensen om uppmärksamheten, även om litteraturvetarna också denna gång var i majoritet. Ett av konferensens mest bejublade plenumföredrag hölls av den isländska filologen Svanhildur Óskarsdóttir som lovsjöng handskriftsstudiet i glödande ordalag och påstod att detta studium var ”det mest lustfyllda man kan ägna sig åt med kläderna på.”
I flera föredrag presenterades också ett nytt forskningsprojekt kring den så kallade ”Uppsala-Eddan”, en tidig medeltida handskrift av Snorre Sturlassons berömda verk om skaldekonst och gudamyter. Handskriften förvaras sedan 1600-talet på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva och skiljer sig på många punkter radikalt från andra versioner av samma verk, men den är fortfarande otillräckligt undersökt. Projektet har samlat uppsaliensiska filologer och litteraturvetare med modern inriktning till gemensamma forskningsmödor för att utröna vad denna handskrift har att säga om traditionen från Snorre och dess förvaltning på medeltidens Island.
Ett ännu mer storstilat projekt, som ofta diskuterades under Uppsalakonferensen, är den nya textkritiska utgåvan av norrön skaldedikt, som bygger på filologiska handskriftsstudier i kombination med litterär analys (se härom min understreckare 8/4 2008). Här samverkar forskare från många länder under ledning av professorerna Margaret Clunies Ross (Australien), Kari Gade (USA), Guðrún Nordal (Island), Edith Marold (Tyskland) och Diana Whaley (England). De första resultaten av deras arbete har nu blivit klara i form av flera tjocka och välmatade volymer där dikterna presenteras i alla handskriftsvarianter och med ingående analyser av deras litterära verkningsmedel, historiska förutsättningar och sociala kontext.
Vad sagakonferensen i Uppsala visade är alltså att dessa konferenser, som från början startade som en litteraturvetenskaplig ungdomsrevolt mot den filologiska dominansen inom norrön forskning, numera har utvecklats till en väletablerad och allmänt respekterad institution, där filologer och litteraturvetare samarbetar på ett långt bättre sätt än man gjorde för några decennier sedan. Samtidigt är det tydligt att konferensarrangörerna i Uppsala – forskare som Agneta Ney, Heimir Pálsson, Daniel Sävborg och Henrik Williams – håller på att återupprätta forskningen om ”Eddan” och sagorna vid sitt universitet, där sådan forskning alltför länge varit frånvarande. Olof Rudbeck, Olof Verelius och andra götiska urgubbar från 1600-talets Uppsala blickar förhoppningsvis med välbehag ner från sitt Valhall på sina sentida efterföljare i lärdomsstaden vid Fyrisån. Numera måste urgubbarna dock acceptera att den norröna forskningen inte längre präglas av den götiska nationalismens ideal utan av kärlek till världslitteraturens klassiska texter.
Det är bara att tacka och gratulera till framgången.
