De farligaste orden i alla språk är ”vi” och ”dem”. Med dessa ord som vallhundar delas folk in i en innanförgrupp och i en utanförgrupp. Det kan vara familjemedlemmarna och de utanför, de som talar samma dialekt och de som talar annorlunda, de som hejar på samma fotbollslag och de som stödjer motståndarna, svenskar och utlänningar eller de troende och de otrogna.

Faran med orden ligger inte i att de delar folk i två grupper utan i de moraliska attityder som följer med uppdelningen. Genom att använda ”vi” och ”dom” avgör man vem man skall uppträda moraliskt hyggligt mot och vem det inte är så noga med. Ett typiskt exempel är den gamla Västgötalagen där ett mord på en västgöte straffades med tjugoen marks böter medan ett mord på en dansk eller norrman bara betingade nio mark i böter. En sådan dubbelmoral tycks finnas i alla samhällen och i alla religioner, buddhismen undantagen. Det kristna budet ”älska din nästa såsom dig själv” har huvudsakligen tillämpats när nästan tillhör ”oss”. För en skicklig retoriker är skillnaden mellan ”vi” och dom” ett kraftfullt övertalningsverktyg. Det är ett tragiskt faktum att de två orden använts för att berättiga otaliga krig och folkmord.

Ett socialpsykologiskt experiment som belyser kraften hos ”vi” och ”dom” utfördes 1971 av professor Phillip Zimbardo vid Stanforduniversitetet. Han har just gett ut boken The Lucifer Effect–Understanding How Good People Turn Evil (Random House 2007, 576 s) där han försöker förklara effekterna av experimentet. Ett låtsasfängelse byggdes i källaren på den psykologiska institutionen. Tjugofyra manliga studenter som inte kände varandra delades slumpmässigt i två grupper, där den ena gruppen tog på sig rollen som fångar och den andra blev fångvaktare. ”Fångarna” samlades ihop, visiterades nakna, sprutades mot löss och försågs med kedjor runt anklarna. ”Vakterna” fick inga särskilda instruktioner om hur de skulle bete sig. Inom vissa gränser fick de göra vad de tyckte var nödvändigt för att upprätthålla ordningen och för att få respekt från fångarna. Vakterna använde exempelvis armhävningar som ett vanligt straff för ”respektlöst” beteende från fångarna. Fångarna och vakterna anpassade sig mycket snabbt till sina roller och de gick mycket längre än vad man hade förväntat. Detta ledde till farliga och psykologiskt skadliga incidenter. Ett uppror bröt ut bland fångarna redan på morgonen andra dagen. Vakterna bröt sig in i cellerna, klädde av fångarna nakna, tog bort deras sängar, förde ledarna av upproret till isoleringsceller och mobbade fångarna. Zimbardo säger att ”inom få dagar dominerade rollen personen. De blev vakter och fångar.” En tredjedel av vakterna bedömdes efteråt ha visat verkligt sadistiska tendenser. Många fångar fick trauman och två var tvungna att lämna experimentet på ett tidigt stadium. Zimbardo avslutade experimentet efter sex dagar i stället för de planerade fjorton då man kunde se från videoband som spelats in under nätterna att vakterna eskalerade sina grymheter mot fångarna när de trodde att de inte var observerade. Eftersom de var uttråkade ägnade vakterna sig åt allt mer pornografiskt och förnedrande beteende mot fångarna. Med ”lucifereffekten” menar Zimbardo fenomenet att vanliga, till synes välanpassade människor på kort tid kan förvandlas till grymma och ondskefulla varelser – och detta bara på grund av att men delar in människor i två grupper.

Distinktionen mellan ”vi” och ”dom” kan knytas till en grundläggande social strategi: Samarbeta med alla i innanförgruppen, men inte med dem i utanförgruppen. Denna princip kräver bara att du kan urskilja medlemmarna i innanförgruppen och är alltså lätt att tillämpa.

Vi är inte de enda varelser som skiljer mellan en innanförgrupp och en utanförgrupp. Tvärtom är detta ett mycket allmänt fenomen i djurriket. I naturen används ofta doftmarkörer för att skilja mellan olika grupper. Till exempel bemöter en bikupas invånare bin från en annan kupa aggressivt eftersom de doftar olika. Tar man ett bi från dess kupa och låter det vistas ett tag i en annan kupa och sen sätter tillbaka det i hemmiljön, kommer de forna fränderna att attackera biet eftersom det nu luktar på fel sätt.

Ett närliggande exempel handlar om en växande flock schimpanser i Gombe­reservatet i Tanzania som kom att delas i en nordlig och en sydlig grupp. När väl flocken hade splittrats kom de två grupperna att behandla varandra som utanförgrupper och de blev fiender. Schimpanserna i de två grupperna som tidigare hade putsat varandra och lekt tillsammans kom snart att slåss på blodigt allvar. Detta ledde dystert nog till att medlemmarna av den ena gruppen systematiskt mördades av den andra och efter ett par år var den utrotad.

Eftersom uppdelningen i innanför- och utanförgrupper är så allmän i djurvärlden kan man fråga sig vilka biologiska mekanismer som ligger bakom. En trolig teori är att det evolutionära ursprunget till distinktionen är det som kallas släktskapsselektion. Detta betyder att en individ har en tendens att uppoffra sig på ett sätt som minskar individens chanser att reproducera sig, men som ökar de nära släktingarnas möjligheter. Om släktens vinster är tillräckligt stora, kan en sådan tendens ge en evolutionär fördel åt den uppoffrande individen eftersom dess gener kommer att föröka sig via släktingarna. Dawkins förklarar elegant denna typ av släktskapsselektion i boken Den själviska genen. Släktskapsgrupper kan fungera som kärnor från vilka större samarbetande innanförgrupper kan utvecklas, ungefär som kristaller i en mättad lösning. I allmänhet behöver innanförgruppen någon form av markör, om så bara fysisk närhet, som särskiljer innanförgruppen.

Ett annat sätt att skapa en sammanhållen grupp är att man identifierar en gemensam fiende. Detta har visats tydligt i nyligen utförda experiment, ledda av Stuart West vid universitetet i Edinburgh. Försökspersonerna delades in i små grupper och fick delta i ett spel där de kunde välja mellan att samarbeta inom gruppen för långsiktiga vinster eller att vara egoistiska och få större kortsiktiga vinster. Det visade sig att samarbetet ökade inom en grupp när de tävlade om vinsterna med andra grupper. Den negativa sidan av denna gruppmekanism är att det som gagnar samarbete inom en grupp kommer också att gynna fientlighet mot andra grupper.

Ytterligare ett färskt experiment som stödjer samma slutsats har utförts av Helen Bernhard och hennes kollegor vid universitetet i Zürich. De gjorde en antropologisk studie av två stammar i Papua Nya Guinea. I de spel som ingick i experimentet deltog medlemmar från båda stammarna. Spelen var upplagda så att en ”opartisk” deltagare kunde ekonomiskt straffa de deltagare som inte följde samarbetsnormerna. Kanske inte förvånande blev resultatet att de som delade ut straffen skyddade medlemmar av den egna stammen mer än missgynnade medlemmar från den andra stammen. Och de deltagare som bröt mot normerna förväntade sig att straffare från den egna stammen skulle vara mildare än från den andra. Forskarna kallar detta ”församlingsbeteende”. Experimentet bekräftar att vi alla tycks favorisera medlemmar av vår egen etniska, språkliga eller religiösa grupp.

Ett extremt sätt att markera en utanförgrupp är att avhumanisera ”dom”. Det verkar som att en sådan avhumanisering ökar vår beredskap att döda utanförgruppens medlemmar. Mundurucufolket i Amazonas, som anses ha en aggressiv kultur, talar exempelvis om sina fiender med samma ord som de använder för djur de dödar för att äta. Det är tyvärr alltför lätt att finna exempel från moderna civilisationer på hur olika grupper har avhumaniserats. Språket förstorar biologiska tendenser och gör gruppdödande socialt acceptabelt.

Kort sagt gör delningen mellan ”vi” och ”dom” att innanförgruppen blir bättre på att samarbeta, men på bekostnad på utanförgruppens välfärd. Det verkar således som att de evolutionära processer som har lett till ökat samarbete hos sociala arter också gett upphov till någon form av medfödd fientlighet mot utanförgruppen. Det faktum att detta slags inomgruppsmekanismer är så vanliga och så kraftfulla hos människor och djur gör det troligt att det finns en genetisk grund för mekanismerna. Det faktum att detta slags inomgrupps­mekanismer är så vanliga och så kraftfulla hos människor och djur gör det troligt att det finns en genetisk grund för mekanismerna.

Samarbete kan göras mer effektivt med god kommunikation. Homo sapiens är den enda djurart som har ett symboliskt språk. Språket gör det möjligt att explicit säga ”vi” och ”dom” och på sätt skapa nya sätt att identifiera en innanförgrupp och en utanförgrupp. För några år sedan presenterade psykologen Robin Dunbar en ny förklaring av språkets ursprung. Han hävdar att språket inte i första hand är avsett för att informera, utan för att stärka de sociala banden mellan medlemmarna i en grupp. Enligt Dunbar är den främsta motorn bakom språket att när storleken på förmänniskornas grupper ökade, så krävdes nya medel för att hålla grupperna samman. Apor etablerar och upprätthåller sociala band genom att putsa varandra. Språket är helt enkelt mer effektivt för sammanhållning än putsning.

Ett genomgående problem i ett samhälle är att kunna hindra snyltare som vill utnyttja de förmåner som olika samarbetsformer ger upphov till. En säker metod är att bara bilda allianser med individer som man litar på. Blod är tjockare än vatten; det visar sig att även bland andra aparter är det vanligare att man ingår allianser med släktingar än med andra. När de sociala grupperna under förmänniskornas evolution växer så att de omfattar många fler än släktingarna, måste man kunna avgöra om någon tillhör gruppen eller ej för att förhindra bedragare att släppas in. Skvallret är naturligtvis en effektiv metod att blockera snyltare, men det räcker inte i stora samhällen. Dunbar hävdar att dialekter utvecklas som gruppmarkörer. Det är mycket svårt att felfritt lära sig en ny dialekt i vuxen ålder och den är alltså ett gott tecken på att man tillhör gruppen och därför är en pålitlig samarbetspartner.

Nationalismen, som blev en stark kraft bara för ett par hundra år sedan, har stärkt idéerna om ”nationalspråk”. Ett språk är ofta mer eller mindre en politisk konstruktion – en dialekt med en armé. Det finns inte heller några ”rena” språk – de är alla blandningar från flera källor (isländska är ett delvis konstgjort motexempel). Men nationalspråk har likväl använts flitigt som markörer för en innanförgrupp.

Numera flyttar människor över mycket större avstånd än man gjorde förr. Vårt samhälle är inte längre uppbyggt kring den stam- eller bygemenskap som varit förhärskande under årtusenden. Vi lever i allt mindre grad i närheten av våra släktingar. De gamla villkoren för samarbete inom gruppen har därmed förändrats radikalt. Våra nedärvda språkfunktioner gör tyvärr att vi fortfarande har svårare att lita på en person som talar en främmande dialekt eller, ännu värre, ett främmande språk. Möjligheterna att skapa nya trygga samarbetsformer i det moderna samhället begränsas alltså av de beteendemönster som rotats av evolutionen.

Så kan våra böjelser för främlingsfientlighet vara en ursäkt för att behandla en utanförgrupp annorlunda? Självklart inte. Förutom släktskapsband finns det inga genetiskt betingade innanför- och utanförgrupper. De flesta sätten att dela in människor bygger på historia, politik eller religion. Det finns därför inget skäl för en individ att behandla en annan individ annorlunda på grund av hennes eller hans nationalitet eller religion (för att inte tala om ras – det är ytterst tveksamt att detta begrepp är meningsfullt när det gäller människor). Dessvärre kan kulturella, nationalistiska eller religiösa traditioner, via till synes oskyldiga indelningar i ”vi” och ”dom”, skapa en kollektiv illusion bland innanförgruppen att delningen motiverar att utanförgruppen kan behandlas annorlunda. Vad finns det för motmedel? Genom att ständigt vara på vakt när någon gör en distinktion mellan ”vi” och ”dom”, kan vi förhoppningsvis lära oss att höra en varningsklocka mot de moralistiska mekanismer som triggas av dessa ord. Man skall bli extra misstänksam när någon vill tillämpa en moralisk princip som är beroende av en indelning i vi som är med, och dom som står utanför.