Två paradoxer inleder en av förra årets vackraste monografier i arkitekturhistoria. Den handlar om Adolf Loos (1870–1933), österrikaren som gjorde upp med kejsardömets aristokratiska ideal i byggnadskonst och inredning: ”Jag tycker inte om att man kallar mig arkitekt” och ”Interiörer ska man inte fotografera.” Ralf Bocks bok om honom bevisar motsatsen. Adolf Loos. Leben und Werke 1870–1933 (304 s) ingår i Deutsche Verlags-Anstalts magnifika arkitekturserie, som inte bara listar monografier i sin utgivning utan också en rad specialområden inom byggnadskonsten. Om Loos har det skrivits en del förut men först denna utsökta dokumentation lyfter fram sinnligheten i framför allt interiörerna. Bokens fotograf, Philippe Ruault, en av de helt stora på området, har inte låtit sig avskräckas av Loos skepsis till fotografiet, vars möjligheter att återge rum naturligtvis var begränsade på 1920-talet när den första systematiska inventeringen av den renommerade Wienarkitektens skapelser företogs. I den nya boken kommer vår tids förmåga att återge materialkänsla och rumslig atmosfär till sin fulla rätt. Alla foton är tagna med långa exponeringstider utan konstgjord belysning och blixt.
Här presenteras de 29 verk av Loos som fortfarande är intakta, i Wien och på andra platser. Mest är det villor för burgna uppdragsgivare som lät Loos skapa allt, inifrån och ut. Samtliga planskisser är nya och bygger på noggranna uppmätningar. Också dessa bidrar till bokens skönhet.
Till historien hör att Loos i sin besvikelse över motgångarna efter första världskriget brände upp samtliga originalskisser innan han stängde sitt kontor och flyttade över verksamheten till Paris. Men även där brast illusionerna när det visade sig svårt att få uppdrag. Kvar som ett minnesmärke över experimentet står den fastighet han lät bygga åt dadaisten Tristan Tzara på Avenue Junot 15. Det är ett mycket speciellt hus med sina fem våningar och åtta våningsplan.
Loos blev, inte minst genom sina skrifter, banbrytande för funktionalismen, samtidigt som hans kulturpolitiska åsikter var rätt elitära. Staten skulle inte ta konstnären, som alltid är före sin tid, till folket utan folket till konstnären. Ingen bra tradition skulle slängas över bord för principens skull, det var det bara uppkomlingar som gjorde. Han revolterade våldsamt mot akademismen och de etablerade lärorna men vände sig också mot den så kallade secessionen i sekelskiftets Wien och hade kritiska synpunkter på Wiener Werkstättes program. Berömd eller snarare beryktad blev han för sin kamp mot ornamentet i byggnadskonsten. Skriften ”Ornament och brott” (Verbrechen) väckte rabalder långt innan den hann tryckas. Att utsmycka, att dölja materialets sanna natur och rena yta, var ”brottsligt”, menade Loos. Detta var 1908. Så tillspetsat hade ännu ingen formulerat sig.
Loos engagerade sig starkt för ett socialt bostadsbyggande i tiden efter första världskriget då misären var som störst i Wien. Han anlitades av den nya socialistregeringen efter kejsarrikets fall och samarbetade i åratal med myndigheterna för att möjliggöra ett värdigt boende för medel- och arbetarklassen. Men av hans fina planer för Siedlungen, egna hem med små trädgårdar, blev inget. För att tillmötesgå behovet av moderna bostäder för en växande befolkning valde staden Wien att bygga gigantiska palatsliknande hyres- kaserner.
Samtida pionjärer inom funktionalismen som Otto Wagner, Josef Hoffmann, Le Corbusier och Walter Gropius erkände Loos geni men var inte alltid hans vänner. Mest rörde han sig i kretsarna kring Peter Altenberg och Karl Kraus. Till dem hörde Oscar Kokoschka, Bruno Taut, Josef Frank, Wassily Kandinsky och Arnold Schönberg. För Loos hade utgångspunkten varit den store Gottfried Semper i Dresden, vars tvåbandsverk om stilen i byggnadskonsten (1860 och 1863) kom att forma hans grundsyn. Nästan samtidigt kom han att hämta inspiration från ett helt annat håll, nämligen Amerika och England. Det var där han som ung man lärde sig se, inte minst vad som var fel därhemma. Dubbelmonarki och dubbelmoral blev nu två sidor av samma mynt. Vilka var människornas sanna behov? Loos hade sina teorier. I sin förmåga till genomträngande analys är han samma andes barn som två andra wienare: Siegmund Freud, psykoanalysens fader, och Arthur Schnitzler, dramatikern.
En tvist med modern om familjeföretaget efter faderns tidiga död ledde till att Adolf Loos sattes under förmyndarskap. Det utestängde honom i princip från den akademiska banan. Någon formell kompetens (examen) skaffade han sig inte men hans naturliga lust för att lära och lära ut öppnade andra fora för honom. Han blev en mycket uppskattad föreläsare. Både före och efter världskriget startade han egna institut. De varade ett par år, sen sinade pengarna.
Ett äventyr i ungdomen kom starkt att prägla Loos bana som arkitekt.
1893 tog han sig utan familjens bistånd till Amerika för att hälsa på en farbror som emigrerat och blivit jordbrukare i Philadelphia. Ett annat mål var världsutställningen i Chicago. Där retade sig den unge Loos på alla de odekorerade föremålen i utställningshallarna. Under året som lantarbetare fascinerades han av den chosefria amerikanska livsstilen. Han flyttade till New York där han levde på tillfälliga arbeten tills han lyckades få jobb som ritare på ett stort arkitektkontor. Här lärde han sig uppskatta de släta ytorna och se dem som ett givet uttryck för den nya världens framtidsanda och demokratiska människosyn.
Efter tre år i USA återvände Loos, nu 26 år gammal, till Europa, ”befriad”, som han själv skriver. I England, där han ekiperade sig på väg hem, imponerades han av komforten i hemmiljöerna – och av den manliga klädstilen. Det var en välskräddad ung man som återvände till Wien och blandade sig i det intellektuella samtalet. Så skulle man klä sig, detta var västerlandets kultur, den som det nu i alla avseenden gällde att införa i det efterblivna Österrike.
Kvalitet och tidlöshet var vad som gällde. Den moderna människan var i Loos ögon alldeles för komplicerad för att markera sig genom klädedräkten. Kostymen skulle vara en fasad, precis som hemmets fyra väggar skulle vara den sköld bakom vilken mannen kunde vila ut efter arbetsdagens stress.
Loos air av gentleman drog till sig damer ur den bildade och ibland burgna klassen, vilket resulterade i tre äktenskap och flera långvariga förhållanden. Han förblev dock barnlös. Tydligen hade en venerisk sjukdom han pådragit sig under studieåren i Dresden gjort honom infertil.
Loos första uppdrag var inredningen till Café Museum på Operngasse, nu utsökt renoverad och en stram juvel i jugendstil. Intresset för måttsydda kostymer ledde till olika inredningsuppdrag för exklusiva skrädderier och herrekiperingsbutiker som ville modernisera sina lokaler. Känd för en bredare allmänhet blev Loos genom en ”skandal”. 1910 offentliggjordes hans plan för ett stort nytt klädvaruhus vid Michaelerplatz gentemot Hofburg. Läget intill en barockkyrka tålde inga estetiska provokationer. Men Loos ville bygga modernt och presenterade en radikalt naken fasad. En häftig debatt utbröt i pressen och stadens politiker försökte stoppa förslaget. Men både Loos och byggherren, firman Goldman & Salatsch stod på sig. Till sist gjordes en kompromiss. Den släta fasaden begränsades till husets övre våningar. Entréplanet och mezzaninen fick en pampig utformning värdig kejsarstaden. Mäktiga pelare vaktade ingången och grön marmor från den grekiska ön Evböa ramade in den loggialiknande fronten. På de nakna fönsterpartierna högre upp hängdes blomlådor av brons. Så blev det och som denna hybrid mellan romerska referenser och renaste funktionalism kan huset, Looshaus, betraktas än idag.
Det var som villabyggare Loos fick verka som friast. Sina uppdragsgivare fick han bland djärva industrialister och intellektuella som ville bo modernt och komfortabelt och hade råd att engagera den egensinnige arkitekten.
Villorna Loos byggde utgick alla från samma grundformer: kuben och (trapp)pyramiden. Element som atmosfär, stämning och funktion var utslagsgivande för rummens utformning. Hur ville uppdragsgivaren ha det? Hur kunde rumsytan utnyttjas maximalt för sitt syfte? Loos fann sina förebilder i gamla gårdar och ansåg att bara bönder och stadsbor med hög bildning förstod sig på hans idéer. Som besserwisser är Loos oslagbar med sin lust för extrema positioneringar men också tidstypisk för funktionalismens banbrytare. Det gällde inget mindre än att förändra världen.
Amerika var och förblev framstegets land för Adolf Loos och två av hans elever utvandrade till USA. Till ett modernt boende hörde också ett annat krav på hygien. I Wien var förhållandena totalt undermåliga och Loos ville förnya allt vad installationsarbeten, belysning och vattendragning hette. ”En lägenhet utan badrum! En omöjlighet i Amerika.”
Precis som svenska kolleger (bland andra de som byggde Djursholms villastad) tog Loos starka intryck av Hermann Muthesius bok ”Das englische Haus”. Vad som särskilt intresserade var de olika planen eller nivåerna i ett bostadshus, variationen i rumshöjd, trappavsatserna och de öppna övergångarna mellan rummen. Vitmålade boaseringar kontrasterades mot synliga mörka balkar i innertaken. I sovrummen gällde mjuka material och genomgående ljusa färger. Kaminnischer, burspråk, väggfasta bänkar och öppna gallerier var annat Loos vurmade för. Inga våldsamma öppningar mot naturen i form av stora fönsterytor; blicken skulle riktas inåt rummet, inte utåt. Fokus skulle ligga på husets inre liv och rörelse.
Ett sådant hem möjliggjorde enligt Loos ett friare boende för människorna, en vänlig och välkomnande atmosfär. Själva huskroppen skulle vara kompakt, romersk, och inte pittoreskt utflytande. Köket förlades till källaren och domestikerna till vinden.
Mathissen reducerade springet mellan våningarna.
Ingen kostnadskrävande domestic revival alltså, som den engelska överklassen ägnade sig åt vid samma tid, men heller inte det vi förknippar med compact living. Loos lämnade förvisso inget åt slumpen men de utrymmen han hade att disponera över var nog så generösa i de flesta fall.
Några av de hus Loos byggde hade välvda tak, som gamla tiders sporthallar, vilket ser mycket originellt ut. Han lät sig också inspireras av vurmen för det japanska, och kunde vända tungt till lätt. Då gällde en centrifugal rumsupplevelse, genomskinliga väggar, lackpaneler, fönstergaller och rismattor.
Som Ralf Bock poängterar är det lätt att upptäcka inkonsekvenser hos Loos. Inte minst mot bakgrund av skrifter som ”Ins Leere gesprochen” (fritt översatt ”Pärlor för svin”) och ”Trotzdem”. Han stod förvisso med ett ben i framtiden men med det andra lika uppenbart i det gamla Rom. Tyngd, symmetri och antikens volymkänsla utgjorde grundelementen i hans lära. Om tillfälle bjöds placerade han gärna marmorpelare inomhus och lät en och annan skulpterad fris löpa längs de grönskimrande väggarna.
Loos fortsatte att hålla kontakt med sina byggherrar. Det ledde förstås till nya kontakter och uppdrag men vittnar också om att människorna trivdes i hans hus. De flesta av dem finns än idag kärleksfullt bevarade och har blivit hem för nya generationer.
Å andra sidan: Av förteckningen i bokens slut framgår att väldigt många av Loos verk aldrig blev mer än skisser. Men också det är arkitekturhistoria.
