Knappt har vi hunnit lära oss att tredje världens folk absolut inte får påtvingas böcker av döda vita män så börjar tredje världens författare skriva böcker som låter förstå att de och många av deras landsmän ingenting högre önskar än att få läsa böcker av just precis döda vita män. Man kan till exempel tänka på Dai Sijies uppmärksammade roman ”Balzac och den lilla kinesiska sömmerskan”. Året är 1971, miljön kulturrevolutionens Kina och huvudpersonerna två ynglingar som just gått ut skolan och som på grund av sin olämpligt intellektuella bakgrund skickats på omskolning – det vill säga obarmhärtigt hårt kroppsarbete – i en avsides belägen liten bergsby. Västerländsk litteratur är strängt förbjuden – i Kinas bokhandlar representeras den enbart av den albanske kommunistledaren Enver Hoxhas samlade verk i praktband – och när ynglingarna upptäcker att en av deras kamrater omsorgsfullt har gömt undan en hel resväska full med klassiker vet deras förtjusning inga gränser. När en av dem kommer åt att låna Balzacs ”Ursule Mirouet” blir han överväldigad:

Föreställ er en gosse på nitton år som fortfarande slumrar i pubertetens ingenmansland och som hela sitt liv inte har hört annat än det ständiga revolutionära malandet om fosterländskhet, kommunism, ideologi och propaganda. Föreställ er sedan vad som händer när han får ramla huvudstupa in i en berättelse om vaknande begär, lidelse, impulsiva handlingar, kärlek och alla möjliga andra ämnen som hittills undanhållits honom.

Efter ett tag lyckas han lura till sig ytterligare böcker, romaner av Victor Hugo, Stendhal, Dumas, Flaubert, Baudelaire, Romain Rolland, Rousseau, Tolstoj, Gogol, Dostojevskij, Dickens, Kipling, Emily Bronte. Av dem är det särskilt Romain Rollands ”Jean-Christophe” som blir en uppenbarelse:

Utan honom skulle jag aldrig ha förstått hur glansfullt det kan vara att ta ställning som fri och självständig individ. Före detta stulna möte [---] skulle min stackars skolade och omskolade hjärna ha varit oförmögen att föreställa sig vad det innebär för en enskild människa att trotsa hela världen.

Han delar sina läsupplevelser med sin goda vän och tillsammans förmedlar de dem sedan vidare till lokalbefolkningen i form av muntliga berättelser. Och för åtminstone en av deras åhörare – traktens lilla sömmerska – leder orden till handling: först är det nånting i ”Madame Bovary” som inspirerar henne till att sy sig en bh och sedan får ”Ursule Mirouet” henne att en tidig morgon helt sonika ge sig av hemifrån för att söka lyckan i ett större samhälle. Vad hon först och främst lärt sig av Balzac, förklarar hon, är att en kvinnas skönhet är en ovärderlig skatt.

Man kan också tänka på indiern Pankaj Mishras ”The Romantics” som nästan förefaller vara skriven i dialog med ”Balzac och den lilla kinesiska sömmerskan”. Romanen börjar med att berättaren, den 20-årige studenten Samar som nyss flyttat till Benares, introduceras i en krets av Indienfrälsta utlänningar och där till sin förvåning hör en ung fransk kvinna, Catherine, omtalas som ”mycket söt”:

”Söt” var inte ett ord som brukade användas om kvinnor i den värld jag var van vid där man såg till att också de vackraste kvinnor hölls omedvetna om sina företräden. Kvinnor var lydiga döttrar, pliktmedvetna hustrur och hängivna mödrar men de hade ingen som helst existens utanför dehär rollerna.”
Samars bakgrund är traditionellt indisk – hans föräldrar har levt i ett resonemangsäktenskap och har så småningom med uppenbar lättnad dragit sig tillbaka till var sitt ashram – men själv är han en omättlig slukare av västerländsk litteratur: han läser Schopenhauer, han läser Turgenjev, framför allt läser han Flauberts ”Hjärtats fostran”. Många av personerna i böckerna karakteriseras genom sin litterära smak: en oskuldsfull indisk tonårsflicka läser Daphne du Maurier, en naiv amerikanska läser Marquez, den vackra Catherine läser Kundera. Det är Catherine som blir Samars öde: hon tyr sig till honom, hon förför honom – och sedan bryter hon tvärt med honom. Fullständigt tillintetgjord söker han sig en tillflykt i en liten by i Himalaja där han blir lärare: ”Mina läsvanor förändrades,” konstaterar han, ”Jag förlorade min passion för litteraturen, ja, jag utvecklade rentav ett slags fasa för romaner och de kaotiska, formlösa liv de tycktes innehålla. I stället läste jag böcker om naturen och miljön: jag lärde mig identifiera alla träd och fåglar och blommor i trakten. Jag följde med framsteg inom naturvetenskap och astronomi.”

Men sitt intresse för den västerländska kulturen har han kvar för han lyssnar på den musik han lärt känna genom sina vänner i Benares – Schubert, Brahms, Mendelssohn, Beethoven och Sibelius – och allt tydligare inser han att Flauberts desillusionsroman ”Hjärtats fostran” är historien om hans eget liv. Och inte bara historien om hans liv utan om otaliga indiska studenters: Samar är omgiven av kamrater som – i likhet med Flauberts Frédéric – brutit upp från enkla förhållanden med drömmen om att göra en borgerlig karriär men som bara möter besvikelser och svek. Det är egentligen bara deras reaktioner på sina motgångar som är olika: en av dem, Rajesh som innerst inne också han är en sann humanist, väljer till slut att försörja sig som lejd mördare.

Sammanfattningsvis kan man säga att romaner som ”Balzac och den lilla kinesiska sömmerskan” och ”The Romantics” handlar om vad som händer när tredje världens folk upptäcker drömmen om individualismen. Men medan Dai Sijies roman är en halvt om halvt lekfull hyllning till individualismen påminner Pankaj Mishras roman snarare om individualismens pris. Efter att ha läst ”The Romantics” ligger det nära till hands att fråga sig hur den lilla sömmerskans framtid egentligen kom att se ut: är det inte fullt tänkbart att hon slutade som Emma Bovary?

Ett tidens tecken är kanske också den iranska litteraturvetaren Azar Nafisis Reading Lolita in Tehran. A Memoir in Books (Random House, 368 s). Nafisi – som själv studerat i USA och nu undervisar vid Johns Hopkins University – hör till den generation av radikala intellektuella som i tiden gick i demonstrationer och ropade ”Död åt shahen!” men som snart nog fylldes av fasa inför den utveckling som revolutionen tog. Hennes bok handlar inte bara om vad västerländska klassiker betytt i hennes eget liv (när bomberna föll över Teheran under det långa kriget mellan Irak och Iran kröp hon ihop med romaner av Henry James, Fielding och Flaubert) utan också (och framför allt) om hur klassikerna kan fungera som redskap för politiskt motstånd.

Trots att Khomeini-regimens moraliska väktare ville förbjuda böcker som så mycket som nämnde äktenskapsbrott – eller alkoholhaltiga drycker, för den delen – fortsatte Nafisi oförtrutet att föreläsa om ”Madame Bovary” och ”Den store Gatsby” och när kritiken mot den senare blev riktigt intensiv tog hon initiativet till en regelrätt rättegång mot romanen vid vilken hon själv framträdde som vältalig försvarsadvokat. Men snart blev situationen ohållbar: först blev hon uppsagd från ett universitet därför att hon vägrade bära slöja och sedan sade hon själv upp sig från ett annat därför att det kändes meningslöst att undervisa i en miljö där det enda som intresserade myndigheterna var färgen på hennes läppar och huruvida hennes hår syntes. I stället inbjöd hon sju av sina mest begåvade kvinnliga studenter – att bilda en hemlig studiecirkel.

I två år – det vill säga från 1995 fram till 1997 då Nafisi emigrerade till USA – samlades de varje torsdag förmiddag i hennes hem för att diskutera förbjudna böcker, dricka kaffe och över huvud taget umgås fritt. Det var fråga om sju sinsemellan mycket olika personligheter med olika bakgrund, övertygelser och erfarenheter – ett par hade redan hunnit sitta i fängelse – men alla upplevde de regimen som kvinnoförtryckande. De västerländska klassikerna innebar ingalunda en flykt undan den egna omedelbara verkligheten utan tvärtom en möjlighet att förstå den egna omedelbara verkligheten bättre. Också Nafisi ser nämligen romangenren som en genre som handlar om individer, det vill säga dels om individers förhållande till varandra – och då inte minst om mäns och kvinnors förhållanden till varandra – och dels om förhållandet mellan individ och samhälle.

Jane Austens ”Stolthet och fördom” läser hon som en roman om dialog, reflexion, självkritik och tolerans, ”Lolita” som en roman om en människa (den tolvåriga Lolita) som av en annan (den medelålders Humbert) berövas både sitt liv och sin rätt att definiera sig själv, att berätta sin egen historia. Om de unga iranskorna engagerade sig särskilt starkt för just Lolita så var det för att de uppfattade att de själva höll på att berövas sina liv – de levde ju i ett samhälle där de inte fick springa eller skratta högt på gatan, inte känna vinden blåsa i sitt hår, inte så mycket som slicka på en glass eller bita i ett äpple offentligt, ett samhälle där män i Humberts ålder när som helst kunde gifta sig med flickor ännu yngre än Lolita. Tack vare läsningen fick de kraft att fatta ett medvetet beslut att åtminstone inte låta sig berövas sin historia.

Oreflekterat föreställer man sig kanske att det måtte finnas en mängd litteratur – till exempel modern kvinnolitteratur – som lättare skulle ha gett Nafisis elever möjligheter till identifikation än just ”Stolthet och fördom” eller ”Lolita” men Nafisis poäng är att man bäst får ny kunskap om sin egen situation inte genom identifikation utan tvärtom genom en distansering, ett perspektivbyte. Hon citerar Adorno som förklarat att ”Den högsta formen för moral är att inte känna sig hemma i sitt eget hem” och fortsätter: ”Den bästa litteraturen tvingar oss alltid att ifrågasätta det vi tagit för givet. Den ifrågasätter förväntningar och traditioner som annars kan te sig orubbliga. Jag lät mina studenter förstå att jag ville ha dem att fundera på hur de verk de läste oroade dem, fick dem att liksom Alice i underlandet se världen med nya ögon.”

Sist och slutligen känns ”Reading Lolita in Tehran” ändå på något sätt problematisk, otillfredsställande. Det kan ju inte gärna läggas Nafisi till last att hon i stilistiskt avseende inte är på nivå med de verk hon skriver om – det är ju (det betonar hon själv) inte skönlitterär författare utan litteraturvetare hon är – men man anar att hon råkat i händerna på en beskäftig förlagsredaktör som insisterat på att hon med varje konventionellt creative writing-knep skulle försöka piffa upp sin framställning, göra den mera livfull, tillgänglig. Resultatet känns ställvis nästan pinsamt men genomgående mycket amerikanskt.

Över huvud taget framstår Nafisi snarare som en amerikanska än som en person rotad i iransk kultur. Hon berättar att hennes lilla grupp också läste ”Tusen och en natt” och reflekterade över Scheherazades öde och just de diskussionerna hade man gärna velat få en betydligt fylligare bild av. Det verkligt intressanta med romaner som Dai Sijies och Pankaj Mishras är ju nämligen att de västerländska klassikerna får ett mervärde genom att läsas i österländsk miljö, ses genom österländska ögon. Flauberts desillusion smälter ihop med hinduiska föreställningar om maya som sken och tomhet och namnet Balzac kommer aldrig att vara riktigt det samma när man väl inhämtat att det på kinesiska består av fyra skrivtecken, ”mycket eleganta, vart och ett bestående av bara ett fåtal penseldrag, som förenades för att skapa en ovanlig skönhet full av en exotisk doft som var lika sinnlig som den parfym som omgav en vinflaska som lagrats i en källare i århundraden.”