Det tyska ordet Angst (rädsla, ångest, ängslan) är ett begrepp som utländska betraktare gärna uppfattar som just något mycket tyskt, och det i sådan utsträckning att uttrycket ”German Angst” blivit en vedertagen schablon i alla möjliga sammanhang. Det myntades ursprungligen på 80-talet av amerikanska näringslivsjournalister, som slogs av hur tyska affärsmän i stället för att reagera rimligt på och handla i enlighet med vad amerikanerna ansåg som relativt enkla ekonomiska realiteter, ofta sågs tveka, grubbla och oroa sig för tusen olika saker innan beslut kunde tas. I det psykologiska fenomenet har man velat läsa in allt från ”existentiell ambivalens” till ”framtidsskräck”, och i dag är föreställningen om ”German Angst” inte reducerad bara till näringslivet, utan antas numera äga något slags giltighet i det moderna Tyskland överlag. Och även om man gör klokt i att förhålla sig en smula skeptisk till kollektiva benämningar som ”folkmentalitet” och ”nationalkaraktär”, finns det rent empiriska studier och undersökningar som tydligt visar att tysken generellt sett gärna hemfaller åt klagan, melankoli och misströstan.

Men vadan denna allmänna rädsla, tvivelsjuka och pessimism? Och ängslan för vad? Dagens tyskar lever ju i en stabil demokrati med ett välfungerande socialt skyddsnät, och åtnjuter allt från relativt höga löner, långa lagstadgade semestrar och fri sjukvård. Varifrån kommer då behoven av att vid minsta tillfälle beskriva läget som krisartat? En som valt att gå till botten med detta uppenbarligen besvärliga psykosociala nationstillstånd är journalisten Sabine Bode, vars undersökande och tabubrytande intervjubok ”Die vergessene Generation. Die Kriegskinder brechen ihr Schweigen” (SvD, 21/11 2004) blev en oväntad läsarframgång häromåret. Även hennes nya bok Die Deutsche Krankheit. German Angst (Klett-Cotta, 287 s) är ett mellanting av social studie, journalistiskt reportage, intervjubok och personlig betraktelse. Själv betecknar hon sin bok som en angelägen introduktion av och samtal kring ett fenomen som hon är övertygad döljer och innefattar större och allvarligare problem än vad det något schwungfulla uttrycket ”German Angst” låter påskina.

Förutom Bodes egna funderingar och resonemang är alltså boken huvudsakligen ett resultat av samtal med ett tjugotal mer eller mindre tongivande personer inom en rad olika verksamhetsområden; här kommer allt från politiker, statsvetare och författare till neurobiologer, traumaforskare och psykoanalytiker till tals. Bode är inledningsvis också mycket noga med att påpeka att en stor del av de ursprungligen tillfrågade samtalspartnerna omedelbart – och inte sällan med en illa dold aversion mot själva ämnet – tackade nej till att medverka. Detta i sig har för författaren varit en tydlig indikation på att äldre generationer tyskar visserligen tagit mycket stort ansvar för arbetet med att belysa den tyska skuldfrågan och det kollektiva ansvaret efter andra världskriget, men att de i lika hög utsträckning varit och är hårdnackade motståndare till att lyfta på förlåten till sina egna trauman och förluster.

Att tveka och grubbla och att i dagens samhälle oroa sig för globaliseringens fluktuerande följder och för förlusten av traditionella värden är förvisso inget som är förbehållet tyskarna, utan utgör övergripande problem – eller utmaningar – för all världens stater, samhällen och individer. Men i den tyska politiska, ekonomiska och kulturella offentlighetens föregivna brist på verklig entusiasm och optimism identifierar Bode tre huvudsakliga kännetecken som hon menar är speciellt utmärkande för tyskarna: ”Vi har en benägenhet att snabbt tänka att ingen har det svårare än vi; vi tror att vi måste anlägga högre moraliska måttstockar i politiska beslut än andra stater; vi är snarare problemfixerade än lösningsorienterade.” Möjligen kan man tycka att dessa särdrag tillsammans utgör en klockren beskrivning av en typisk svensk självuppfattning; men om likheten är slående i uttrycken, skiljer det sig desto mer åt i de bakomliggande orsakerna. Här kommer Bode osökt tillbaka till ämnet för sin förra bok, och tycker sig åter se krigsbarnsgenerationen (årgångarna 1928–45) spela en nyckelroll i ”German Angst”-dramat.

Den tyska 1900-talshistorien, och särskilt nazitiden, är minutiöst kartlagd inom alla möjliga vetenskapliga fält, men vad Bode saknar, och som hon menar skulle kunna besvara en del frågor om dagens tyska modlöshet och till synes obegripliga och omotiverade brist på tillförsikt, är en djupare förståelse för följderna av kriget: bombningarna, fördrivningarna, den utbredda faderlösheten, skulden och skammen ur de civila tyskarnas perspektiv. Det mest tragiska med krigsbarnsgenerationen, menar hon, är att de tillhör en grupp tyskar som är offer i dubbel bemärkelse: dels för att de varit prisgivna åt ofta livslånga psykiska påfrestningar, och dels för att de i egenskap av just tyskar inte haft eller fått eller själva gett sig något moraliskt mandat att beklaga sig och utmåla sig som offer för kriget. Och det är här problemen uppstår, menar Bode, som med stöd av en rad psykoterapeuter och -analytiker i boken vill göra gällande att denna generations benägenhet att tigande utstå sina traumatiska minnen från kriget bidrar till att överföra dessa obearbetade upplevelser till nästkommande generationer. Sett ur detta perspektiv är dagens Angst-problematik alltså ett tydligt resultat av nämnda psykosociala omständigheter och av det enkla faktum att man inte i tillräckligt hög utsträckning tillåtits sörja sitt eget öde.

Nu finns det förstås de som hävdar att fallenheten för djupa funderingar och själanöd sedan länge hör till den tyska mentalitetens andliga utrustning. (Särskilt omhuldad är tesen att det tyska svårmodet har sitt ursprung i trettioåriga kriget, efter vilket man försatte chansen att likt exempelvis engelsmännen modernisera samhället, och i stället valde att tryggt luta sig mot absolutismens reaktionära säkerhetstänkande.) Men att förneka det andra världskrigets kompakta inverkan på tyskarnas själstillstånd över tid vore förstås ett fullkomligt orimligt argument, varför Bodes psykoanalytiskt genomsyrade förklaringsmodeller inte bör avfärdas alltför lättvindigt. Icke desto mindre lär hennes väl rutinmässiga ordination stöta på patrull: att införa ett slags samtalsterapi på nationell nivå och med särskild tonvikt på behandlingar inom åldringsvården och gerontopsykiatrin. Men hennes huvudpoäng är hur som helst värd att ta på allvar. Ty även om de tyska krigsbarnen tillhör en generation som i ekonomisk och social mening varit strävsam och framgångsrik, och även om politiska företrädare för den åldersgruppen inte sällan utmärkt sig som handlingskraftiga makthavare, har forskningen enligt Bode intresserat sig alldeles för litet för de eventuella kopplingarna mellan oviljan hos dessa statsmän att genomföra alltför genomgripande reformer och minnena av deras egna förluster som krigsbarn. Ändå har de mentala blockeringarna för många av dem varit närmast ogenomträngliga, och flera av Bodes samtalspartners i boken vittnar om hur de först på gamla dar blivit varse hur tydligt krigets erfarenheter stannat kvar i dem.

Till dessa mer ”självklara” ångestframkallande omständigheter kan man lägga det utbredda psykologiska fenomen, som innebär att det för många av de drabbade människorna inte är de svåra tiderna (kriget) i sig som varit de verkligt kritiska, utan paradoxalt nog vändpunkterna mot ljusare tider. Bode påminner apropå de forna DDR-medborgarna om att det var när ”allt började bli bättre och landet äntligen återförenades efter fyrtio års delning som de svåra depressionerna hos befolkningen infann sig”. De här ”neurotiska strukturerna” har i sin tur också lett till komplexfyllda och överdimensionerade doser av kontrollbehov, trygghetsnarkomani och säkerhetstänkande i det tyska samhället, inte minst vad gäller barnens väl och ve. ”Detta gör dem [barnen] visserligen vaksamma”, menar Bode, ”men det hämmar deras nyfikenhet och deras förmåga till att upprätthålla kontakter med andra människor”. Också det ett tydligt tecken på krigets förmåga att tvärs genom generationerna kasta skuggor över landet?

Även i författaren och engelskprofessorn Hans Dieter Gelferts bok Was ist deutsch? Wie die Deutschen wurden, was sie sind (Verlag C H Beck, 210 s) skymtar begreppet ”German Angst” fram. I slut- kapitlet till sin schematiskt upplagda bok om den tyska mentalitetens former och kraftfält ur ett historiskt och mytologiskt perspektiv sammanfattar han bilden av sitt eget folk som fångna någonstans mellan begreppen Ångest och Längtan. Gelferts visserligen översiktliga och sammanträngda förklaringar till tyskarnas Schwermut pekar på faktorer som ligger tillräckligt långt tillbaka i tiden för att de inte entydigt skulle kunna liera sig med idén om nazitiden, krigsupplevelserna och tillhörande skuld- och skamkänslor som en fullständig förklaringsmodell.

Sammantaget bekräftar Gelferts essäliknande bok visserligen på ett närmast skamlöst sätt omvärldens stereotypa bild av tyskarna som ett punktligt, flitigt och allvarligt folk, men som med både smittande espri och tankemässig vederhäftighet analyserar och gestaltar de idémässiga strukturerna bakom de här fenomenens generella giltighet. Ett begrepp som är intimt förbundet med ordet Angst är det lika nationaltypiska och i princip oöversättbara uttrycket Weltschmerz. Det räcker med att titta på den extremt ojämna fördelningen mellan komedier och tragedier i den tyska litteraturhistorien, skriver Gelfert, för att inse att tyskarnas fallenhet för grubblerier är någonting mer eller mindre konstant. Och i sin uppräkning och presentation av vad han kallar tyska ur-ord (allt från Heimat och Gemyt till Djup, Ursprung och Tragik) ansluter han så detta svårmod och denna Angst till den sorts Längtan (Sehnsucht) som tyskarna omhuldar med en lidelse – eller just Weltschmerz – som i sig tycks tillfredsställa dem mer än en eventuell uppfyllelse av det efterlängtade.

Men vad är det då man längtar så förtvivlat efter (annat än efter längtan själv)? Ja, de begrepp som ligger närmast till hands utgör dessvärre också glosor som osökt associerar till tyskarnas katastrofala 1900-talshistoria, men som i ett större historiskt perspektiv också förklarar en del av den mentalitet som åtminstone sedan förromantiken särskilt gynnats i den tyska konsten och litteraturen, och småningom också slagit rot i något slags nationellt präglad folklighet. Den svärmande tysken har man alltsedan dess gärna velat förknippa med för oss i dag rätt oroande storheter som Totalitet (ett nyckelbegrepp i den tyska idealistiska, och inte minst hegelianska, filosofin), Djup (där det gäller att angripa Varats urgrund) och Stat (som för tyskarna aldrig tolkats som ett nödvändigt ont, utan som något man till följd av sin splittrade historia längtat efter i århundraden). De tre anförda ledorden skulle visserligen lätt kunna avvisas som det fördärvliga triumvirat som ligger till grund för den död, förintelse, sorg och vrede som den moderna tyska historien gjort sig skyldig till, och visserligen kan fenomenet ”German Angst” ses som en direkt följd av det plågsamma uppvaknandet från de exalterade drömmarna. Men de här hundratals år gamla grundmotivens ursprungligen ovärldsliga och svärmiska innebörder präglar – om man nu alls erkänner universalbegreppen – i viss mån ännu det kollektiva undermedvetna i den tyska folksjälen. Och att inte fritt ur hjärtat få tala om sin längtan eller smärta hade väl gett vem som helst av oss ovälkomna besök av Angst-spöket, vare sig demonen nu antar någon tysk gestalt eller inte...