Koba, varför måste jag dö? I en sista vädjan till Stalin reste Nikolaj Bucharin den fråga som varje trogen partikamrat måste ha ställt sig efter sin dödsdom i någon av 1930-talets Moskvaprocesser. Han som högaktat Lenin, varit Stalins förtrogne, och i hela sitt liv arbetat aktivt för socialismen. Varför måste han dö? Användandet av ledarens revolutionära smeknamn avslöjade den en gång nära relationen mellan Stalin och ett av hans offer. Brevet lär också ha återfunnits i en låda i Stalins skrivbord efter dennes död 1953. Hade kanske ledaren själv ställt sig samma fråga? Varför äter revolutionen sina barn?
Nyckfullhet och oförutsägbarhet, i dödlig kombination med en rationell och målmedveten systematik, kännetecknade det stalinistiska samhället under den stora terrorn 1936–38. För Sovjetmedborgaren innebar detta ett utsuddande av gränsen mellan fiktion och verklighet. Ingenstans blir det så tydligt som i Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, en roman som stod klar i oktober 1937 men publicerad först långt senare. Bulgakov öppnar blicken för ett tillstånd där allt har blivit möjligt. Efter tillräckligt många oförklarliga händelser har Moskvaborna till slut vant sig vid det fantastiska. Från ett ögonblick till ett annat förändras tillvaron. Ingen har kontroll över vad som sker inom ramen för en godtycklighet som tycks styra över liv och död. Människor försvinner spårlöst, förvånade huvuden rullar ut från under en spårvagn. Varför måste jag dö? En cigarrökande svart katt stiger på spårvagnen och löser biljett. Staden är i djup förtrollning. Den befinner sig i ett febrigt tillstånd av drömlik terror.
Just 1937 anmäler sig som det allra mörkaste året i Sovjetunionens historia. Och det är en mästerlig bok om detta annus horribilis och dess kraftfulla centrum Moskva som nu finns tillgänglig på svenska. Dess upphovsman, den tyske slavisten och historikern Karl Schlögel, är en mycket produktiv författare. Bland hans verk från det senaste decenniet finns ett antal om Östeuropa, inte minst den ofta citerade ”Im Raume lesen wir die Zeit. Über Zivilisationsgeschichte und Geopolitik” (2003) som är en övertygande plaidoyer för behovet av en materiell och rumslig vändning inom historievetenskaperna.
Med Terror och dröm. Moskva 1937 (Natur & Kultur, 760 s) samlar Schlögel upp de teser han drivit under ett antal år – däribland rummets betydelse och förskjutningen av Europas mittpunkt österut. När han i denna bok riktar uppmärksamheten mot det redan så omskrivna sovjetiska 30-talet blir det tydligt att alla vägar länge har lett även honom i denna riktning, men att han först nu funnit orden. ”Aldrig tidigare”, skriver han i bokens förord, ”har jag upplevt språket som så otillräckligt som när det kommer till att framställa de monstruösa händelserna under den här tiden”. Moskva 1937 är en tid och en plats som trotsar all beskrivning.
Ändå är det så väl beskrivet just här, och den främsta anledningen är språket. Denna 760 sidor långa bok är den första översättningen av Schlögel till svenska – och nämnas bör att författaren faktiskt skrev delar av den just i Sverige, under en forskningsvistelse vid institutet SCAS i Uppsala. Ändå förblir Schlögel på svenska besynnerligt tysk. Hans röst, genom Peter Handbergs sensibla och pregnanta översättning, vacklar aldrig från den sakliga men på samma gång djupt litterära tyska akademikerprosan.
Tillvägagångssättet är minst sagt pluralistiskt. ”Moskva 1937” utgör en kronotop – här hänvisar Schlögel till Bachtin – en historia om händelsernas samtidighet på en ort. Kartans rumsliga avbildning av en tid är frusen, menar han, den kräver den dynamik som ges av berättelsen om händelseförloppet. Och den framåtskridande berättelsen måste i sin tur förankras i rum och materia. Resultatet blir en historisk förtätning, en histoire totale där allt kan vara källor i ett ständigt sökande efter allt högre komplexitet.
Tidningar och tidskrifter utgör nyckelkällan, men författaren använder sig också av dagböcker och privatfotografier, stadskartor, adressböcker och telefonkataloger, romaner och reseberättelser, arresteringsordrar, byggnader, filmer och avrättningsprotokoll. Han besöker Moskvas ikoniska platser: Bolsjojteatern, Röda torget och Centrala Maksim Gorkijparken för kultur och avkoppling, men också de undangömda orterna i stadens utkanter, de hemliga avrättningsplatserna och massgravarna vid Volgakanalen, nekropoler med namn som Butovo och Kommunarka. Bara i den förstnämnda ligger omkring 25000 offer som avrättats där mellan 1937 och 1939.
Boken är inte tesdriven. Den vill inget mer, och inget mindre, än att gestalta denna plats vid just denna tid med hjälp av ett fyrtiotal olika stationer. Var och en av dessa stationer kan läsas för sig, som ett fruset ögonblick eller tillfälligt besök på en särskild plats någonstans i huvudstaden, men tillsammans berättar de ändå en historia om en händelseutveckling i tygellös galopp. Schlögel tecknar ett huvudstadspanorama i en virvlande tid av hämningslös industrialisering och urbanisering. Moskva 1937 var ett tidrum brutalt och fullständigt utslungat i moderniteten. I sin våldsamma metamorfos utgjorde denna plats essensen i rörelsen från det gammalryska till det socialistiskt moderna.
1937 var staden en enda stor byggarbetsplats, allt i enlighet med Stalins generalplan från 1935. Varken privat ägande eller historiskt arv tilläts stå i vägen för den fullständiga omdaning som ägde rum. Det var inget mindre än en helt ny stadsikonografi som skapades, och det nya byggdes upp efter en orgie i rivningar och bortschaktande. Vägnätet ritades om och tidningarna fylldes av berättelser om nya byggplaner, första spadtag och invigningar. Viktigast av alla nya byggnadsprojekt var det jättelika allkonstverket Sovjeternas palats, som var tänkt att resa sig och blicka ut över staden från platsen där Kristus Frälsarens katedral 1931 hade jämnats med marken och lämnat en tom, gapande krater.
Det saknades inte anledning att ställa till fest. Jubileumsåret för den bolsjevikiska revolutionen sköt salut; det var här och nu allt kulminerade, allt det som byggts upp och ackumulerats under två decennier. Nu invigdes den av hundratusentals tvångsarbetande händer utgrävda Moskvakanalen och den imponerande tunnelbanan. Årets kulturhändelse var den stora Pusjkinfesten då den aristokratiska 1800-talsskalden omkodades till socialistisk hjälte. Överflöd och lyx, blomsterparader och banderoller, blinkande ljusskyltar och ungdomligt, förväntansfullt lyckorus. Och så, hand i hand med denna stalinistiska glamour, mord och terror i en omfattning som saknar motstycke i historien.
De demografiska förändringarna var nämligen inte mindre betydande än de geografiska. Under 1936 och 1937 präglades huvudstaden av så många försvinnanden att arbetet med att uppdatera den officiella adressboken Vsja Moskva helt enkelt blev så komplicerat att det inte kunde genomföras. Redaktionsteamet förmådde inte hålla jämna steg med utvecklingen och 1936 års upplaga framstod redan efter ett antal månader som ett epitafium, en förteckning över döda.
Därtill uppvisade den stora folkräkningen 1937 – den som var tänkt att uppvisa Sovjetunionens ”grandiosa kliv” och ”utomordentliga framgångar” – så många onaturliga dödsfall sedan kollektiviseringen att de demografer och statistiker som ansvarade för siffrorna i sin tur blev förföljda och avrättade. Balansräkningen lät sig inte göras och i folkkommissariatens listor vimlade det av namn som några månader senare var försvunna, arresterade eller dömda till döden i någon av Moskvas uppmärksammade skådeprocesser. Utrensningarna var skoningslösa: hela nätverk av institutioner och människor upplöstes inom loppet av ett år. Det gällde den statliga administrationen, filmindustrin och Stalinautomobilverken – och det gällde också militären. Bara inom Röda armén decimerades ledarskiktet så radikalt på bara några få månader, att siffrorna inte ens låter sig jämföras med förlusterna i ett blodigt krig mot en yttre fiende.
Och ändå var det, till antalet, de enkla partimedlemmarna – eller framför allt de som inte tillhörde något parti – som var huvudoffren för denna skoningslösa terror: ”trotskister”, ”kulaker”, ”borgare”, ”sabotörer” eller ”föredettingar”. Bakom försvinnandena låg folkkommissariatet för inrikesfrågor, NKVD, en organisation om vilken man talade endast indirekt och som representerades av de ständigt lysande fönstren i Lubjanka – ”där man måste anmäla sig” eller ”dit man ringer”, som det mystiskt och ödesmättat omnämns i Bulgakovs roman. Schlögel citerar dagböcker som vid denna tid vittnar om tillslag successivt nalkandes den egna kretsen – obekräftade uppgifter och rykten om bekantas bekanta som senare förvandlas till vänner och släktingar som blivit arresterade eller likviderade. Det undersöktes, beslagtogs och förseglades, ständigt utan vidare förklaringar. Moskvas kyrkogårdar kunde inte klara tillströmningen, utan massgravar fick inrättas. Över en miljon människor fick sätta livet till år 1937.
Varje kapitel i boken ger oss en inblick i något ofattbart, vanvettigt. Men om det trots allt kan skönjas någon underliggande tes hos Schlögel, så är det just påminnelsen om att Moskva 1937 på intet sätt är någon radikalt främmande kronotop, inget förflutet Långtbortistan. Terrorns år, hur omöjligt det än är att förstå, kan inte undvikas utan är något vi måste förhålla oss till som en del av vår egen historia, menar författaren. Europas mitt, som han har argumenterat för i tidigare böcker, ligger helt enkelt längre österut än vi tror. Dessutom har kalla krigets rigida politiska universum skapat en blind fläck som skymmer vår sikt för exempelvis det faktum att Moskva under mellankrigstiden långt ifrån var någon stängd stad. Många var kontakterna med övriga Europa och Amerika, symboliserat inte minst av de hisnande Atlantflygningarna, de omfattande diplomatiska förbindelserna och de många reseberättelserna. Det hölls ”dzjas”-konserter i traktorfabriken, både bildligt och bokstavligt.
Det som dröjer sig kvar är paradoxen. Eller är det en paradox? Som historiker må Schlögel vara bättre på att skildra drömmen än terrorns mekanismer, samtidigt blir det mörka våldet aldrig så drabbande som när det ställs bredvid den ljusa optimismen. Och en historia om våld tagen för sig blir oftast otillräcklig; det är just terrorns och drömmens samtida presens som ger den mest sanna, och mest skrämmande, bilden av det sena 1930-talets stalinism. Schlögel låter allt detta samexistera: Konfettiparader, Pusjkinfestligheter och blomsterprakt å ena sidan, förföljelser och massavrättningar å den andra. Flygrekord och äventyrliga Arktisexpeditioner å ena sidan, tvångsarbete och svält å den andra. Stilleben av champagne med kaviar och överdådig korvreklam i ett land som just genomlevt sin värsta hungersnöd någonsin.
Moskva 1937 är inget mindre än origo i ett koordinatsystem. Det är här linjerna sammanlöper på axlarna rum och tid och plötsligt tycks hela 1900-talets historia gravitera mot denna punkt. Här ryms allt, såväl drömmarna som katastroferna i ytterligheternas tidsålder, och likväl är det fråga om ett svart hål – gåtfullt, ödesmättat, allomfattande. Som läsare är det svårt att värja sig mot en sådan historieskrivning. Och frågan om varför Bucharin, ”partiets älskling”, och så många andra måste dö förblir smärtsamt obesvarad.
